PRS mellan Sideswipe och Ginny!!!!

Jag står på kajen och blickar ut över ishavet. Ryan Dallas står bredvid mig och ser blek ut. Jag har läst hans journal och det står tydligt på många ställen att han inte är så förtjust i båtar; ändå tog jag med honom hit. Han skulle inte vara till nytta på Pentagon, inte nu när kriget kommer. Jag berättade om detaljerna på vägen hit; om kriget och o vårt uppdrag.
"Så," säger Dallas och tittar på mig, "när kommer de in för att hämta oss?" Han nickar mot stridsskeppet som ligger för ankar ca. en distansminut från land (1852,6 m).
Jag ler mot honom. "Det är för grunt för dem att komma in i hamnen. Vi ska åka med dem." Jag pekar på en liten motorbåt som kommer emot oss.
Dallas blir om än vitare i ansiktet och jag knuffar lekfullt till honom. "Ey, det kommer att gå bra!" Jag tar upp min väska och slänger den över axeln. "Dessutom, så har du ju hela havet att spy i." Jag börjar gå mot båten som precis lagt till och tar på mitt håra-militär-slash-brottsling ansikte.
"Hey," säger en utav snubbarna på kajen. "Ni är de nya soldaterna va?" Han granskar mig från topp till tå. "Hur gammal är du?" Blicken han ger mig får mig att känna mig obekväm.
Jag sträcker på mig. "16," säger jag.
Han ler. "Är inte det lite ungt, hmm?" Hans blick sveper över mig igen och jag tar ett djupt andetag. Jag tänker precis säga åt honom att "det kan du glömma", men innan jag ens hinner öppna munnen ställer sig Dallas sig framför mig.
"Du rör henne inte,"Säger han med en stadig och hotfull röst som jag inte trodde han var kapabel att anvanda.
Snubbens leende försvinner och han vinkar år oss att hoppa i båten. Vi gör som han säger och väl i båten sätter vi oss ned.
"Du hade inte behövt göra det," mumlar jag. "Försvara mig, menar jag." Han sätter sig ned bredvid mig, förut på båten.
Han ler. "Jag vet, men jag kunde inte bara titta på." Han lägger blicken på horisonten och båten börjar åka.
När vi kommer fram ser Dallas faktiskt inte så blek ut. Han är blöt och ser ut att frysa, men säger inget. Han hjälper mig upp över relingen och granskar mig sedan. "Hur kommer det sig att du inte blev blöt?"
Jag slänger med håret och flinar. "Du satt i vägen för vågorna." Jag vänder mig om går förstås rakt in i någon. Jag tittar upp och ser en storväxt man med arga ögon stå framför mig. Jag tar ett steg bakot. "Ursäkta mig, sir." säger jag och ställer mig i Giv Akt för att hedra Generalen. Jag ser att Dallas gör samma sak.
Han granskar mig. "Tak chto vy amerikanskiye soldaty?" säger han på ryska.
Jag nickar. "Da, my."
Han ler, ett leende som inte passar in i hans grova ansikte. "Bra. De andra behöver hjälp i köket." Han vänder på klacken och går iväg. bakom honom skyndar en kille med våra väskor. Jag andas ut och vänder mig mot Ryan.
"Kom," säger jag. "Jag vet vart köket ligger."
Vi går genom skäppet och Dallas följer nyfiker efter. "Du kan Ryska!" säger han.
Jag himlar med ögonen. "Jag kunde 17 språk när jag var 9 år." Jag går igenom en stor dörr.
"Och hur många kan du nu?" När han går igenom dörren slår han i huvudet. Jag ler lite.
"27." Jag svänger runt ett hörn och ler när jag känner igen mig.
"Wow," säger Dallas. Han är tyst en stund. "Hur kan du hitta här?" Vi svänger runt ännu ett hörn och jag kan nu se dörren som leder till köket.
"Jag var på besök på systerskäppet för fem år sedan, då jag hittade Rebecca, och Lex sa åt mig att memorera hela skeppets planlösning så att jag tre dagar senare kunde rita det på en vägg i Svärdssalen. Den är frtafarande kvar där." Jag knackar på dörren och vänder mig till Ryan. "Den ända skillnaden är att allt är spegelvänt."
Dörren bakom mig öppnas och jag vänder mig om igen för att se vem det är. Framför mig står en lång, biff, mörkhyad man med ett ovanligt mjukt ansikte. Han ler. "Vilka är ni?"
Jag ler tillbaka. "Hej, jag är Emmony Hawk, och jag är ny." Jag tittar över axeln på honom, men ser inte mycket. "Generalen sa åt oss att komma hit."
Han nickar. "Jo vi kan behöva lite hjälp." Han vänder sig om och går in i köket igen. "Hey, guys, vi har några nya!" Vi följer efter honom in i köket.
Det är ett stort kök med som är upplyst, med vita väggar och redskap av metal. Det är ett tio personer i rummet, med oss. Två tjejer och resten killar, men jag ser inte en skymt utav Klyde. Men så öppnas en dörr på andra sidan köket och en kille med brunt ruffsigt hår kommer ut.
"Hey! Klydie!" ropar jag.
Han tittar upp tappar hakan när han får syn på mig. Han sprintar genom rummet och omfamnar mig. "EmmaEmma, åh, Gud, Emma!" Han borrar in sitt ansikte i min hals och tar ett djupt andetag, innan han släpper mig och lägger händerna på mina kinder. "Hawk, du har kommit för att rädda mig!"
Jag skrattar och föser bort honom. "Klyde, du har bara varit här i två och en halv månad, du ska bara veta vad som hänt hemma."
Han ser på mig. "Tom -" börjar han men jag höjer en hand för att tysta honom.
"Tom är okej," säger jag. "Olykligtvist..." lägger jag till och tänker på Nick.
Som om han läst mina tankar smeker han mig över kinden, men säger inget. Han tar ett steg tillbaka och ler. "Så vad är så vicktigt att Lex skickade dig hit."
Jag tar ett andetag och tittar upp på honom. "Sam." Han leende rinner av hans ansikte och hans blick blir mörk. Han öppnar munnen för tt svara, men mannen som öppnade dörren avbryter.
"Okej, jag är ledsen att avbryta, men ni två är skyldiga oss en förklaring till... det här."

((Oooh, spännande))


Hazel hade aldrig sett en så stor sal.
En gång som liten hade hon varit hemma hos en vän på födelsedagskalas. Vännen i fråga hade väldigt uppsatta föräldrar som tjänade väldigt mycket enskilt och även mer sammanlagt. Deras hus var enormt, och Haz kom på sig att tänka, medan hon följde efter sin vän som sicksackade mellan de förvirrande, tjusiga korridorerna med säkerhet, att om mamma och pappa hade ett hus hälften så stort som detta så skulle de aldrig behöva klaga på att det inte fanns nog med plats för den där nya soffan mamma ville köpa eller pappas extra-rum som han alltid velat ha (för jobb, sa han, men de visste alla att han egentligen bara ville ha ett eget rum med TV att se på sportskanalen i).
Pentagons samlingsrum var typ fem gånger större än hennes gamla väns herrgård.
Med ljusa väggar, polerat golv och stora fönster där solljus strömmade in så var det ganska vackert, på ett sätt. Svarta, tjocka draperier med Pentagons märke på hängde från tjocka stångar över fönsterna, lätta att dra igen om man inte ville ha in ljus. På väggen på andra sidan salen hade en enorm skärm, som på bio, och ett podium. Miljontals stolar, placerade i en halvmåne runt talarpodiet, var redan ockuperade av soldater.
"Läckert, va?" Sa en röst i Hazel's öra, och hon vände sitt huvud för att se Nick. De hade inte pratat på länge; han satt inte med resten av deras team i matsalen och hade förmodligen ändrat sina träningstider, då de aldrig såg en skymt av honom på banan. Han såg ut ungefär som vanligt; vitt, rufsigt hår och ett lekfullt flin på läpparna, men Hazel kunde inte undgå att märka de mörkare ringarna runt hans ögon i kontrast till hans nu konstigt bleka hy, och hur flinet inte verkade nå hans svarta ögon. De verkade på sin vakt, oroliga, och flackade runt salen.
Hon svarade inte honom, men en sekund senare hade ändå en hand tagit tag om hennes arm och dragit med henne mot några tomma säten längre in i rummet.
"Du måste skynda dig, annars får du ingen plats!" Sa Ceeth's röst någonstans framför henne. Ett ögonblick senare satt hon ner, Ceeth på hennes ena sida och Tom på hennes andra. Bredvid Tom satt Peter.
"Du överlevde jakten på Grace!" Utbrast Tom skämtande. "Jag och Peet försökte bestämma vem som skulle få era platser om ni aldrig kom tillbaks."
Ceeth log lite och Hazel höjde på ögonbrynen roat och gick sedan tillbaka till att blicka över salen.
"Du har aldrig varit här förr, va?" Frågade Ceeth henne.
"Nej. Varför har vi kommit hit?" Svarade hon nyfiket.
"Venne." Kommenterade Tom hjälpsamt, ointressserat granskandes sina skor av någon anledning. "Men det är superviktigt, annars skulle inte Mike tillkalla oss alla."
Hazel's ögon vidgades.
"Är alla i hela Pentagon här?"
Ceeth skrattade högt.
"Självklart inte! Inga överordnade, bara de 'vanliga' soldaterna. De andra vet säkert redan, vi är alltid sist med att veta allting."
Han såg road ut, och Haz log lite osäkert, men sedan så fyllde ett hemskt, skärande ljud salen och alla soldater slog händerna för öronen och blängde mot podiet, där Lennox stod och meckade med mikrofonen. När den fungerade igen så harklade han sig formellt, och hela salen tystnade.
"Välkomna, soldater. Jag ska gå rakt på sak." Sa han tydligt. Hazel undrade tyst hur hans röst kunde vara så stadig när allas ögon var på honom.
"Jag antar att jag måste börja med att berätta om en viss Samuel Lucas Thompson."

((Okej, så Ceeth och de andra vet redan vem Sam är, så de kommer typ "stelna till" när Lex nämner honom ))

När vi är klara med förklaringen om vilka jag och Dallas (och Klyde) verkligen är, stirrar alla på oss som om vi är galna. Det förvånar mig inte.
"Så, det där snacket om Pentagon," säger Christina till Klyde, "var sant?" Hon rynkar pannan. "Jag... vi trodde att du bara skämta."
Klyde ler. "Klart jag tala sanning." Han vänder sig mot mig, hans blick allvarlig. "När åker vi?"
Jag kliar mig i huvudet. "Well, om fyra veckor."
Han stirrar på mig. "Fyra veckor!? Men Sam..."
"Sam har gett oss tio veckor," avbryter jag. "Men ingen får egentligen veta vilka vi är." Jag tittar på det andra i rummet. "Tyvärr har du aldrig varit särskilt bra på att jobba under cover."
Han himlar med ögonen. "Hur skulle jag veta?"
Jag ger honom en blick. "Tror du jag skulle klä mig så här om jag INTE var under cover."
Han nickar. Jag stönar och ett plingande ljud kommer från högtalarna. "Hawk, Dallas och Red, kom till "the kombat room". NU."

((Och Mikes hela namn är Michel David Thompson))

((...So, WAR PREPARANCE A GO-GO.))


Det var galet hur allt kunde förändras så jävla fort.
Pentagon hade aldrig varit en lekplats. Det var mer än en gång som Hazel förbannade de tidiga träningspassen, eller eleverna i hennes bågskyttelektioner som retade henne för hennes ålder (i alla fall ända tills hon demonstrerat sina skills). Men ändå hade det, på något sätt, varit mer avslappnat än vad hon trott; kanske för att hon inte egentligen var soldat, men hon hade tid att läsa och vara med sina vänner och ha kul.
Men sådant kan inte vara för evigt, tänkte hon medan hon tyst tittade på sina elever.
Det hade bara gått en vecka, men helt plötsligt fanns det ingen tid för något annat än träning. Inget skratt ekade i matsalen, och alla konversationer var tysta och korta. Alla soldater hade mörka ansiktsuttryck.
Det som var värst var nog SKILLS-teamets reaktioner. Ceeth gjorde inget annat än att träna, och när han inte gjorde det polerade han sina vapen, och om han någonsin bara satt ner och gjorde ingenting så såg han ut som om han gick igenom de värsta tänkbara scenariona i sitt huvud. Tom hade blivit tystare och tystare, och hans skämt var bara halvhjärtade. Det gjorde praktiskt taget ont att se honom sakna Klyde så mycket. Peter var bara... Tyst. Skrämmande tyst. Hans ljusa ögon verkade ofokuserade hela tiden, och Hazel kunde knappt se på honom utan att känna som om någon vridit om hennes inälvor.


((I'll write more soon ok?))

Jag och Ryan står bredvid varandra i träningsrummet. Golvet under oss gungar svagt och jag känner Dallas skaka lätt - jag känner mig frestad att ta hans hand för att ge honom komfort, men den vältränade och muskulösa, ruska kvinnan med ett ansikte av sten som står framför mig får mig att låta bli.
Kvinnan tar ett steg framåt och ser ned på mig från sina uppskattningsvis 2 meter. Hon fnyser. "Amerikanarna blir klenare och klenare för varje år," spottar hon. "Om några år kommer de att skicka hit bel och skinn." Hennes blick flyttas till Ryan, som ser allmänt nervös ut. "Eller, det har de redan gjort." Hon vänder sig om och börjar vanka av och an framför oss. Det gör mig stressad. "Mitt namn är Freyie Dackna, men ni kallar mig sir Dackna. "Jag vill inte höra ma'am, miss, mrs eller fröken. Förstått?"
Jag och Ryan gör honnör och säger ett tydligt "Yes, Sir!" i kör.
Sir Dackna fnyser igen och nickar åt en soldat att komma fram. Soldaten i fråga är biff. Väldigt Biff. Sir Dackna ler. "Detta är Soldat Hans Biff." Hon ler elakt mot mig. "Han kommer att bli ditt test." Just som hon säger det öppnas dörren och Generalen kommer in i rummet följd av Klyde och en liten tjej.
"Ah, General, du kommer precis i tid för att se Hawk här göra sitt test." Hon gestikulerar mot Biff.
Generalen nickar, men innan han hinner säga något ställer sig den lilla tjejen framför honom.
"Pappa, du kan inte göra så! Hon kommer att bli slagen gul och blå!" Hon ser på mig med en skräckslagen blick.
Generalen ser arg ut och tänker precis öppna munnen igen men blir avbruten igen.
"Det är okej, Elloise, Emma vet vad hon gör." Klyde tittar på mig och ler lite, men hans ögon är mörka.
Elloise tittar oförstående mellan mig och Klyde och nickar sedan.
"Kör," säger Sir Dackna och tar ett steg bakåt. Biff flinar och kastar sig mot mig. Jagglider enkelt undan och gör samma sak igen när han än en gång brutalt kastar sig mot mig. Tredje gången duckar jag och sveper mitt högra ben under honom så att han faller om kull, men innan han slår i marken tar jag tag i hans arm och använder hans egen kroppsvikt för att slänga honom över mig och ned i golvet. Jag sätter ett knä mellan hans skulderblad och flinar mor hans bakhuvud. "Ger du dig?"
Men innan han hinner svara så hör jag hur Generalen ropar "Ta henne till mitt kontor, och se till att hon har handklovar!" och sedan är två par starka händer om mina armar. Mina fötter lämnar marken och jag känner hur jag får handklovar runt mina handleder.

((Can't Hazel overhear a convo between Lex and Ceeth were Ceeth is all Fire and Sverwords and she hears something about The SKILLS-team being all "Killing on the behaf of Pentagon, but she doesn't understand and she is so confused? Just an idea.))

((Good!))


Hazels muskler verkade brinna när hon hoppade ner från hinderbanan. Hon var helt genomvåt av svett, och drog en hand genom sitt blöta hår som föll i hennes ögon. Hon andades in djupt.
Hon började direkt gå mot omklädningsrummet, som var tomt. Det var middagsdags, och de flesta var och proppade i sig mat efter ännu en hård dag av träning, men hon hade skippat det. Hon slet av sig sina kläder, duschade snabbt men struntade i att schamponera håret, torkade sig och klädde på sig. Det tog inte lång tid innan hon var ute ur omklädningsrummet igen.
Hazel gick långsamt genom de folktomma, rena korridorerna. Även själva byggnaden kändes mer allvarsam efter vad Lennox berättade i aulan. Fönstren visade grå, tryckande himmel utomhus.
Hazel hatade det. Hon hatade det med varenda liten fiber av sin kropp. Hon insåg att hon var väldigt löjlig - det här var meningen med Pentagon. Meningen var stränga militärer och krig, eller hur?
Nej, sa en väldigt tyst röst i hennes huvud. Nej, Pentagon handlar inte om det här. Det handlar om gemenskap, det handlar om folk som är modiga nog att kriga för sitt land om de måste. Men det ska absolut inte vara så här.
Hon andades in djupt och tvingade bort tanken, just som hon gick förbi en dörr som stod på glänt. Den ledde in till Lennox kontor, insåg hon, och hon bestämde sig för att ignorera det, när hon plötsligt hörde Ceeth's röst.
"Vad i helvete ska det betyda då?!" Sa han, högt och tydligt med sådan tydlig ilska att Hazel frös till is.
Lex svarade, hans röst låg men kall och stel.
"Det du antyder är kränkande-"
"-men jävla sant, eller hur?!" Avbröt Ceeth. "Ni ska kasta in några jävla barn i ett krig, bara för att utnyttja deras färdigheter!"
Hazel kände sig iskall, och allt hon ville var att springa därifrån, men hon kunde inte röra på sig.
"Ni är inte barn." Sa Lennox, men han lät lite osäker.
"Minderåriga!" Spottade Em's bror illvilligt. Han lät så mycket som sin syster att Hazel plötsligt kände en hemsk saknad efter henne. "Min syster är minderårig, och Peet och Nick med! Inte för att jag ger ett skit om Nicholas - han borde dö för vad han gjorde mot Em - men han är för fan inte ens arton jävla år gammal! Och Hazel, då?! Hon är ju jävla ny! Hon vet inte vad som händer! Hur fan kan ni leva med er själva?! Ni ska skicka ut minderåriga i ett krig!"
Lennox hostade och stammade halvhjärtat, och ljudet av fotsteg närmandes dörren fyllde luften. Helt plötsligt strömmade all känsel tillbaka in i Hazel's kropp, och hon fick sådan panik att när hon kastade sig fram för att komma därifrån så föll hon nästan och ramlade. När hon återfick balansen skyndade hon mot sitt rum, slet upp dörren och stängde den fort. Precis när hon gjort det hörde hon fotstegen utanför sin dörr. Ljudet slutade, och Ceeth's röst trängde sig genom dörren:
"Haz? Var det där du? Allt okej?"
Han hörde dörren slå igen. tänkte hon fort. Hon satte på sin bästa lugna mask och öppnade dörren.
"Åh, ljudet?" Frågade hon oskyldigt. "Jag råkade bara tappa något. Allt är okej."
Hon kunde se spår av hans ilska - hans panna var fortfarande rynkad, och hans händer var knutna i lätta nävar. Hans hår var också väldigt rufsigt, som om han dragit sina fingrar genom det.
"Åh. Okej." Sa han distraherat. Han blinkade. "Okej. Förlåt att jag störde."
Hazel försökte le.
"Det gör inget."
Han nickade kort och gick sin väg. Så fort han var utom synhåll så stängde Hazel dörren, lutade sig mot den och blundade.

((Like that? ))

((Azum!))

De två soldaterna slänger ned mig i en stol på Generalens kontor. De gör honnör till honom och försvinner sedan. Jag tittar upp på Generalen och höjer på ögonbrynen.
"Jag tror att Ni har lite att förklara." Jag håller upp mina klovade händer och han ler det där opassande leendet igen.
"Emma, Emma, Emma. Lilla, oskyldiga, Emma." Han tar upp en kniv från skrivbordet och håller upp den i ljuset. En iskall känsla fyller mig. "Jag har bara sett en enda annan person som slåss med sådan smidighet." Han kommer fram till mig och drar spetsen av kniven längs min käke. "Hon hade långt svart hår och lika svarta ögon..." Jag sliter tag i hans hand och vrider ur kniven ur den. Jag trycker den mot Generalens strupe och trycker upp honom mot väggen.
"Vad har du gjort med Rebecca?" väser jag.
Han skrattar. "Det var ni som skickade tillbaks henne till Ryssland. Jag gav henne bara det hon förtjänade."
Jag slår hans huvud i väggen och slänger ned honom på golvet. Jag vänder mig om och går mot dörren.
"Ha! Jag visste att du var för vek för att verkligen döda mig." Han skrattar.
I en snabb rörelse vänder jag mig om och kastar kniven, som borrar sig in i Generalens bröst. "Jag gav dig bara en chans att hålla käften." Jag ser på honom medans livet glider ur honom och blod färgar hans skjorta, och bubblar upp ur hans mun. Jag ler brett. "Sov sött."
Jag vänder mig om och går ut genom dörren.

((What am I supposed to write now? O.O))

Att ha döda släktingar var inte en stor grej längre. Det var inte att hon brydde sig mindre. Det var bara att det inte var något speciellt; hon spenderade dagarna med ungdomar som hade förlorat mycket mer, och de fortsatte leva som vanligt, och Hazel också.
Det var inte att hon sket i sin mormor. Det var inte heller "för smärtsamt" och sånt. Nej, hon hade accepterat allting för länge sen och nu spelade det mindre roll. Hon kände inget speciellt på mormors dödsdag. Det var en dag som alla andra. Tänk om man började tänka på exakt varenda dag på sättet folk tänkte om dödsdagar; "åh, det här är dagen hon skaffade sin katt för första gången - ugh, hon måste känna sig ensam i dödsriket, låt oss gå och besöka hennes grav. Det här är första dagen hon erkände att hon gillade sushi! Vi måste verkligen lämna en ros åt henne." Vad i helvete, hon var död - hon var ett ruttet skelett och helvete eller himmel existerade inte, bara död och död är icke-existens i sig självt.
Så därför brydde sig Hazel inte ett dugg om denna dag.
Hon var på arenan, förberedandes dagens första lektion i bågskytte när Peter knackade henne på axeln.
"Hej." Sa hon och gav honom ett snabbt leende.
"Hej. Vad händer?" Hans ögon for över hennes båge och sedan de mekaniska, små, färgglada målen på linan i taket. Hon och Ferret hade övertalat Mike att låta de skaffa den; om man drog i en spak så började de röra sig sidleds, och skyttarna skulle få en svår utmaning.
"Ska pröva den nya apparaten." Sa hon och nickade upp.
Han såg imponerad ut.
"Ser svårt ut."
"Vill du pröva?"
Peet såg osäker ut, och Haz skrattade lätt.
"Bara prova. Det skulle vara bra att prova den på någon utan onaturliga skills i ämnet."
Han gjorde en grimas, men nickade sedan. Hazel kände sig löjligt glad och gav honom sin båge.
"Den är medellängd, jag hoppas det är okej." Kommenterade hon när han greppade den.
"Det är helt okej." Sa han och log mot henne. "Låt oss få det här överstökat, då, så jag kan skämmas."
Hazel skrattade - hon förvånades ständigt över hur lätt han kunde få henne att skratta - och joggade över till skjulet med alla redskap. Ett litet bord med en massa knappar och spakar och sladdar var stående där, och hon ropade:
"På tre!"
Han nickade.
"Ett..."
Hon greppade den största spaken.
"...Två..."
Hon började långsamt dra den mot sig.
"...Tre!"
Med ett ryck så fällde hon ner spaken, och ett svagt gnisslande hördes när linorna började röra på sig. Målen rullade stadigt på, och Peet höll upp pilbågen, kisade och drog i pilen.
Hazel kunde se från långt håll att han skulle missa mitten av målet han siktade på, men möjligen träffa kanten. Hon hade rätt; pilen for iväg och fastnade i det färgglada fältet näst längst ut på en av de runda plattorna. Han vände sig mot henne med ett hopplöst leende.
"Jag försökte."
Hazel log och stängde av maskinen. Det vaga surret som kommit från den tynade bort.
"Det var faktiskt väldigt bra. Jag är imponerad, Nott."
Peter log brett och gjorde en skämtsam bugning, men hans kinder var röda.
"Glädjer mig att höra, Grace."
Hon tog tillbaka sin båge från honom. Peter såg ut att kämpa med sig själv, och hon såg forskande på honom.
"Vad är det?" Frågade hon långsamt. "Något fel?"
Han rodnade mer.
"Um, nej. Nej. Jag bara, um, undrade... Vad gör du efter lektionen?"
Precis när hon öppnade för att svara hördes fotsteg och ett lågt harklande. De vände sig båda för att se Ferret, som såg halvt road och halvt ursäktande ut.
"Ska jag kanske komma tillbaka senare?" Frågade han.
"Varför skulle du det?" Sa Hazel, och gjorde en gest mot maskinen. "Den kom in idag."
Ferret förlorade allt intresse för de och skyndade fram till kontrollbordet med barnslig entusiasm. Hazel vände sig tillbaka mot Peter medan surrandet från maskinen startade igen medan Ferret provade dess funktioner.
"Varför?" Frågade hon Peter lugnt, som om avbrottet inte hänt. Men den mörkhårige killens blick flackade mot Ferret, och han svarade snabbt:
"Inget. Jag undrade bara om, um... Kan jag komma förbi ditt rum och låna en bok? Jag har inte läst något på väldigt länge."
Orden var säkerligen en lögn som han just hittat på, då han verkade komma upp med de medan han talade. Men han mötte Hazel's blick stadigt.
"Självklart." Svarade hon och nickade bekräftande. "Ja, kom förbi när du vill."
Peter log snabbt och vände sig och gick. Hazel följde honom med blicken tills Ferret plötsligt utropade:
"Hur får man stopp på den här, Grace?"
Hon suckade, glömde tillfälligt bort hennes konstiga konversation med Peet och skyndade iväg mot Ferret för att få honom sluta trycka på alla knappar samtidigt och få måltavlorna att snurra snabbare och snabbare.


((Random and weird. I just guessed we should see more of Peet's crush.))

Precis när jag svänger runt hörnet i korridoren som leder bort ifrån kontoret hör jag rop och skrik bakom mig. De har hittat honom. Jag går fortare och på väg mot utgången kommer Klyde upp vid min sida.
"Vad hände? Vart ska vi?" frågar han. Vi svänger runt ännu ett hörn och jag kan se dörren som leder ut på fördäck, där båtarna finns.
"Generalen berättade om en flicka med svart långt hår som tydligen förtjänat en 'liten läxa' efter hennes återkomst till Ryssland," säger jag och öppnar dörren. Jag vänder mig mot Klyde. "Låter det bekant?"
Hans blick blir mörk. "Reb." Jag nickar och börjar gå igen.
"Vi har följt kusten, så närmaste vägen till land är att åka rakt ditåt." Jag pekar mot land i fjärran där ljus glimmar svagt.
Klyde nickar. "Nitenjjuominsk. En liten stad, men stor nog för att ha en biluthyrare." Han räknar tyst. "Borde ta tre timmar att ta sig dit."
"Bra. För vi åker nu."

***

Jag kliver ur båten och torkar av mina händer mot knäna. Tre och en halv timma. Det är tiden det tog att åka till kusten. Solen är på väg ned och ljusen från staden är ännu tydligare nu. Klyde ställer sig bredvid mig och andas ut.
"Det tog en jävla tid men nu är vi här," säger han och ler.
Jag fnyser. "Vi är här, och vi har förmodligen halva Ryska militären efter oss." Jag börjar gå upp för grusstranden och hör Klyde följa efter.
"Vilken solstråle du är, då!"
Jag skrattar och ler när jag hittar en grusväg som går i riktning till staden.
Efter en stund slår Klyde ihop händerna. "Så... Vad tror du Generalen kommer att göra när han inser att vi inte är kvar på båten?" Han drar en hand genom håret.
Jag tittar bort. "Han kommer inte att vara ett problem," mumlar jag.
Jag känner hur han stirrar på mig. "Emmony, du menar inte att..."
"Vad tror du att jag menar?!" fräser jag. Jag vet inte varför, Klyde har inte gjort något.
Plötsligt tar han tag i mig och omfamnar mig. "Emma, det gör inget. Jag lovar, han förtjänade det." Han pressar sina läppar mot min panna. "Kom nu, jag vill hitta en bil och komma till Moskva innan lunch imorgon."

((Well some Klyde x Em fluff!!!! And some small feels.))

((Awesome!))


Hazel satt på en bänk vid kanten av arenan, Peter och Ceeth sittandes bredvid henne. Hon höll på att byta sträng på sin båge; den hade gått sönder under träningen, och hon prioriterade den över att duscha. Peter hade precis gjort hinderbanan typ fem gånger, och vilade med stängda ögon, flämtande. Ceeth höll på att snöra på sig skorna, blicken fäst på hinderbanan och ansiktet hårt.
Hon följde nyfiket hans blick, för att inse att han såg på en välbekant ung man med vitt hår och mörka ögon.
Peter gjorde detsamma, och när Ceeth märkte, så sa han:
"Han har inga vänner längre. Alla vet om han och Em. Jävla idiot."
Hans röst var kall. Hazel övervägde saken tyst. Peter såg hennes tveksamma min.
"Tyck inte synd om honom." Bad han. "Han förtjänade det. Som du bäddar får du ligga."
Men hon hörde det där lilla, tveksamma, melankoliska under den lugna kylan. Peter saknade sin bror. De var tvillingar, och hela livet hade de hållit ihop, och nu pratade de inte ens mer; det måste vara svårt ändå. Även Ceeth fattade väl det.
Em's storebror's blick dröjde på Peet's ansikte medan den svarthårige killen tyst iakttog sin bror. Hans ansiktsuttryck mjuknade.
"Jag är ledsen att du inte kan hänga med honom längre. Han är ju trots allt din bror." Sa han mjukt till Peter.
Peet tittade inte ens upp, men hans ögon hårdnade.
"Och jag är ledsen att min bror är en jävla skitstövel."
Ceeth såg ut som om han inte visste vad han skulle säga. Han tittade på Hazel, och hon gav honom en lugnande blick som tydligt sa att han gjort vad han kunde. Hans respons var ett litet, sammanbitet leende, och sedan hade han hoppat upp och sprintat iväg.
Peter lutade huvudet back mot väggen och stängde ögonen igen. Hazel iakttog honom tyst - hans kolsvarta, (lite sött) rufsiga hår och hans likbleka hud stod i ett konstigt vackert kontrast och hans ögonfransar fladdrade lite mot hans hud på ett väldigt distraherande och fascinerande sätt - om Hazel bara kunde få luta sig lite närmare för att undersöka om de var lika svarta som hans hår...
Han öppnade ögonen igen, och hans blick landade på henne. Hon insåg att hon hade stirrat, och ögonblickligen steg den dumma rodnaden på hennes kinder och hon tittade bort.
Vad är det för fel på mig?! Han måste tycka jag är jättekonstig. Tänkte hon, arg på sig själv.
Men när hon tittade tillbaka för att komma upp med någon bra bortförklaring eller ignorera det hela (det var ju inget stort, hon hade bara tittat på honom, varför kändes det som en så stor jävla grej?!), så fann hon Peter stirrandes på henne, rött stänkt över hans näsa och kinder.
"Jag, um-" Började Hazel generat, men hon blev lyckligtsvis avbruten av en skugga som tornade sig över de och en hård röst som sa:
"Kan jag få tala med dig, Grace?"
Två ögonpar, himmelsblåa och mörkt svarta, snäppte upp för att finna Mike Thompson stå över de, bredbent med händerna knäppta bakom ryggen och kalla ögon.
Hazel kände nervositet fladdra i magen, men hon sa, så lugnt som hon kunde:
"Självklart, Mr Thompson."
Hon tittade snabbt mot Peter, som såg lite förskräckt ut, men så fort han märkte att hon såg på honom gav han henne en föga övertygande lugnande blick. När hon reste sig upp kände hon för en sekund hur han la handen på hennes rygg, men sedan hade han rest sig, nickat åt Mike i avsked och lämnat de. Hon greppade sin båge och följde efter när hennes släkting beslutsamt började gå därifrån.
De gick tills de nådde hans kontor. Hon kände sig hemskt medveten om hur hon måste lukta efter träningen, och hur hennes hår var vått av svett och hängde ner i hennes ögon.
Han öppnade dörren till kontoret, lät henne stiga in och stängde den sedan hårt. Hon satte sig i den obekväma stolen framför hans enorma skrivbord och samlade sig nog för att sätta på sin lugna mask, och fäste blicken på honom.
"Du vet att ett krig närmar sig." Sa han, rakt på sak. Han satte sig bakom skrivbordet och stirrade stint in i hennes ögon.
Hon knyckte med huvudet för att få lite hår ur hennes ögon, höll ryggen rak och nickade tydligt.
"Det här är ditt första krig."
"Ja." Svarade hon lugnt.
"Du är ny, oerfaren och kommer troligen inte vara till mycket nytta i kriget."
Hazel väntade tålmodigt för honom att komma till poängen.
"Men du har..." Han gjorde en grimas. "...Skills. Och vi behöver ett bra försvar, förstås."
Hon väntade tyst. Mike kämpade med orden.
"Jag behöver Skills-teamet i kriget."
Hazel insåg att hon inte var förvånad. Hon hade alltid trott de skulle få vara med ändå, men ju mer hon tänkte på det, ju mer insåg hon hur olämpligt det var. De var nästan alla minderåriga, och hon hade själv inte ens varit på Pentagon i ett helt år - hon hade ingen erfarenhet av krig, men bara pga att hon kunde skjuta pilbåge skulle hon helt plötsligt - som 16-årig - kastas in i ett personligt krig mellan två bröder.
"Ni ska kasta in några jävla barn i ett krig, bara för att utnyttja deras färdigheter!"
Hazel drog ett djupt andetag. Hon reste sig upp, tog ett stadigare grepp om sin pilbåge, och mötte lugnt Mike's blick.
"Jag förstår att ni har behov av att vinna detta krig, och jag är smickrad över att ni anser mig skicklig nog för att delta i er armé." Började hon, rösten lugn och stadig. "Men detta är en konflikt mellan er och er bror som inte har med mig att göra, och jag kan inte undgå att inse att jag, som minderårig, har rätten att säga att jag inte arbetar för er, och kan därmed inte bli utnyttjad på grund av färdigheter jag inte kan rå för att ha - och jag ser ingen skillnad mellan min och de andra ungdomarnas situation, trots att du är en släkting." Hon njöt av hans överrumplade ansiktsuttryck, och gick till dörren. Precis innan hon gick ut, så vände hon sig tillbaka till honom och tillade, i en helt neutral ton: "Sentiment är verkligen inte din starka sida - inte för att jag klagar. Jag har nog så att det räcker från de minderåriga du har avsikt att skicka till krig."
Hon stängde dörren hårt efter sig.


((Hazel being a badass ))