LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Tamara tog ett djupt andetag och stelnade till en aning då han la sig vid henne i den smala sängen. Men det var detta hon ville, hon var väll tvungen? Att låta någon komma henne nära, att överhuvudtaget låta någon komma in i hennes rum, att låta någon ligga vid henne på sängen var mer än hon någonsin klarat av förr.
Men hon ville mer , det hade vart så härligt föregående natt att ha honom nära att bara känna någon strycka henne över håret eller hålla om henne. Det hade hon sällan upplevt förr. Men hon klarade inte av att be om något mer, då hon var så himla osäker på sig själv, vad han ville.

Tamara stelnade till, men slappnade sedan av något. Daeron tog et som ett gott tecken. Dessutom hade de varit närmare föregående natt, även om det kännts olikt, då nu var de verkligen i en säng.
"Allt är bra", mumlade han lågt åt henne och log, samtidigt som han sträckte ut armen så hon kunde lägga sig över den om hon så ville. Det blev mer utrymme så, och Daeron hade inget imot att ha en vacker kvinna nära, även om det var Tamara. Hon var trots allt otagbar hade han kommit fram till.

Tamara nickade, "Mmm" svarar hon lågt så det knappt hörs. Hon ser sedan på hans arm, tar ett djupt andetag och lägger sig på hans arm. Det enda som hon kom att tänka på som påminde om det hela var när hennes far berättade sagor för dem när de var små, då hade hon legat som hon gjorde nu. Men det var en annan sak, inte alls som nu, inte som med Daeron. Hon var stel, men slappnade så småningom av och andningen blev lugnare, hon sov inte hon var för upprymd för det, men vande sig sakta med det ovana.

Daeron log då Tamara lade sig tillrätta, och började omedvetet andas lugnare. För honom var det inget stressigt i situationen, oftast gick saker mycket länge än det här. Nu började dock tröttheten göra intåg, något som hjälptes av alkoholen och den mjuka sängen, samt Tamaras värme.
"Det här är skönt", sade han lågt med ett leende och vände ansiktet mot henne. Ögonlocken kändes redan tunga, och han lät dem falla bara för att tvinga upp dem korta stunder.

Tamara log. "Ja, det är det." erkände hon lågt och så småningom slappnade hon av alltmer och tröttheten kom över henne. Närheten och värmen av Daeron hade en otroligt lugnande effekt på henne. Trots den ovana situationen, den som hon för några dagar sedan skulle göra allt för att undvika så somnade hon snart. Hon kände sig ovanligt trygg, och ovanligt att det var med en man, en som hon vanligtvis alltid var på sin vakt med, som hon alltid vart rädd för då de gjorde sina närmanden och ville ha henne nära.

Daeron log och slöt ögonen. Han tänkte vil aen stund och sedan gå till sitt rum då Tamara hade somnat. Hon verkade alldeles lugn, och hennes andning hade blivit långsammare, som om hon var på väg att somna. Hennes huvud vilade tungt mot Daerons arm, men det var en behaglig tyngd.
En svag strimma månljus sken in genom fönstret, och Daeron hörde fotsteg utanför då någon gick till sitt rum. Ett svagt sorl hördes från rummet där gästerna ännu åt och söp, men innan Daeron hann märka det och gå till sitt rum, hade han somnat intill Tamara.

Natten gick utan att hon vaknade en ända gång. Mardrömmarna kom och gick men hon kom aldrig till det stadiet då hon började fäkta med armarna och skrika. Varje gång hon var påväg att göra det kände hon Daerons närhet och hon visste att han aldrig skulle låta dem komma henne nära.
Natten tog småningom slut och en ny dag randades, gryningen kom och strålar av solljus sökte sig in och sken dem rakt i ansiktet. Tamara vaknade ovanligt utvilad och med endast lite huvudvärk från gårdagens drickande. Hon rör inte på sig då hon upptäcker att Daeron ligger vid henne, han hade stannat. Ovetande ler hon över denna upptäckt och ser in i hans vackra avslappnade ansikte där inte ett spår av stress eller liknande syntes. Och hon sen, låg här helt avslappnad och utvilad vid honom, utan att känna den vanliga räddsla över vad som kunde hända.

Daeron vaknade då solstrålarna värmde hans nacke. Han kände en kvinnas närhet, och hans första instinkt var att dra henne närmare sig. Men han kom dock ihåg vem det var han låg med, och slog upp ögonen med ett sömnigt leende.
"God morgon", hälsade han lågt och försökte blinka sömnen ur ögonen. "Och förlåt, jag somnade", ursäktade han sig över att han ännu var där. Men Tamara verkade inte arg, snarare tvärtom.

"God morgon" ler hon mjukt åt honom då han vaknar och ler lite lätt åt hans ursäkt, "Gör inget, inte mig emot att du gjorde det." säger hon uppriktigt, för det var ju sant hon gillade det verkligen. Hon rentav njöt av det även om det var svårt att erkänna det både för sig själv och andra.
"Tack, för att du stanna. Att du var här, det hjälper." får hon fram, hon hade velat säga så mycket mer. Om vad hon kände för honom, men hon var inte säker på sina känslor det hade hon aldrig vart. Känslor för henne, var något svagt, något man skulle dölja och absolut inte tala om.
Men nu låg han här bredvid henne och hon njöt av det, hon ville inte att stunden skulle ta slut.

"Vad som helst för dig", svarade Daeron och vände sig sedan på ryggen. Han drog ena handen över ansiktet och drog sedan försiktigt loss den andra armen, som ännu varit under Tamara. Han satte sig upp och gäspade trött.
"Så dvärgarna, hm?" sade han med vag entusiasm och kastade fötterna över kanten av sängen. Daeron började dra på sig stövlarna med ett lätt leende han inte själv märkte. Han kände sig alldeles utvilad, för första gången på länge.