Power (Ett rollspel för alla)

"Ja, tack. Det var riktigt underligt. Det är något fel på elen i vårat rum. Hittar du till en sjuksköterska?" Serah blev nervös när hon sa sådär. Hon som hade sämst lokalsinne i hela stan.
"Ehm...", sa hon och tittade på den avsvimmade. "Jag hittar inte här. Men jag kan försöka."

"Ehm...", hon gjorde en paus och tittade på Mia, "Jag hittar inte här. Men jag kan försöka", sa hon.
Liz kom fram till att det måste vara hennes första år här också, eftersom hon inte hittade. Var alla uppropade här för första gången?
"Vet du vilken våning det är på då?", frågade Liz medan hon ställde sig upp och lyfte upp Mia under armarna, som på en liten bebis, för att sedan ta tag om hennes midja och var redo att släpa henne varsomhelst.

"Vänta lite.", sa Serah när hon såg henne lyfta den avsvimmade. "Jag tror det finns en karta där borta." Hon pekade och försvann sedan i den riktningen.
Mycket riktigt satt det en karta över skolan nedanför trappan. Hon drog med pekfingret över de olika symbolerna längst ner. Tillslut fann hon ett "+", som var där sjuksystern höll hus. På ((Ok med första våningen?)) första våningen.
Hon sprang tillbaka till tjejen och den avsvimmade. "Första våningen.", sa hon och tog tag om tjejens ben. Sedan började de gå.

Liz och den där tjejen började gå mot vilket håll de nu skulle. Det var väldigt snällt av henne att hjälpa Liz.
Liz beslöt sig för att lita på henne.
"Det är riktigt konstigt... jag kände ilska och då blev det strömavbrott i mitt och Mias rum förut. När hon tryckte mig mot väggen spände jag blicken i henne... det såg ut som en elchock och då svimmade hon. Jag tror att det är en slump, som sagt är det fel på elen. Har det hänt något konstigt för dig?" frågade Liz medan de tog sig mot trappan.

Faktumet att Annabeth var torr efter att ha blivit översköljd av toalettvatten ville inte fastna i hjärnan.
Titta en gång till! sa hjärnan till ögonen.
Vi tittar! Hon är torr! insisterade ögonen.
Hon bestämde sig för att glömma bort det. Hon vände sig om, och tittade runt i rummet. Överallt låg bitar av krossat porslin från de exploderade toaletterna. Golvet var genomblött. Många av handfatens kranar var fortfarande på.
Vad hade hänt? Annabeth hade blivit arg. Riktigt rasande (vilket verkligen var olikt henne). Och då... Den konstiga känslan som spred sig från fingertopparna, väldigt lik den hon fått när hon stirrat på fontänen förut. Och när känslan helt tagit över henne, hade toaletterna exploderat, och allt vatten hade sprutat ut. Handfatens kranar hade sprutat vatten åt alla håll.
Och nu var allt blött.
Utom Annabeth.
Vettskrämd backade hon ut ur rummet. Utanför var spår av vatten från fnittergänget.
Halkande, och halvt gråtande sprang Annabeth mot sitt rum.

(( Hej, vad har jag missat? 8D ))

Karaktärerna börjar upptäcka sina krafter Inte så mycket så de misstänker att de fått krafter, men lite

(( Okai. :3 Tackar. ))

Jordan nickar bara stumt och Jackson lägger ingen vikt vid det just nu och börjar packa upp sakerna. Hans mp3 är inte där.
"Har du min iPod?" Frågar Jackson irriterat. Jordan svarar inte till en början. "Men snacka då, du vet var den är!" Konstaterar han. Jordan nickar plötsligt.
"Jag vet var den är." Säger han med en slags drömmande röst.
"Men ta fram den då!" Säger Jackson någorlunda förvirrad. Jordan tar fram den och Jackson tar den. "Det är något allvarligt fel på dig." Fortsätter Jackson ännu mer förvirrat och går kvickt därifrån.

Serah tittade förvånat på flickan som hon hjälpte. Vad var det med den här skolan? Kanske det inte bara var hon som blivit galen. Hon bestämde sig för att berätta vad som hänt henne, eftersom flickan tagit mot till sig och berättat för henne.
"Jo, alltså. Det har det." Hon svalde. "Jag blev så jäkla förbannad på det rektorn berättade för oss." Hon tittar mot sin blodiga hand. "Jag vet inte vad som flög i mig. Det bara blev så. Jag skulle aldrig slå mig själv. Och sen så..." Hon kände först nu hur jobbigt det här var. "Och sen så... jag blev liksom osynlig. Delia, min rumskamrat, såg mig inte. Hon svamlade om andar och spöken. Och sen rös hon."
Serah kan inte fatta att hon berättade det här för en främling. Men det gjorde hon. "Jag är Serah.", sa hon sedan oppasande.

"Jag heter Liz och jag är den desperata tjejen som bankade på dörren... men det vet du redan.
Jag är inte den vidskepliga typen, men jag tror ändå smått på vad rektorn sa", rysning när Liz tänker på ögonen, "...alltså, tänk om vi egentligen har en gåva?
Men jag kan ändå inte tro att det inte är något fel på rummet. Jag är inte ens säker på att Mia fick en elchock.
Blev du "osynlig" på grund av ilska, förresten?", frågade Liz. Hon hade ingen aning om vart de var på väg.