The Battle of Love

Bra!!

Tack till ni alla! Puuss på er! ♥
____________

Chapter 30 - Save Me

"Kan du förklara för mig igen?" frågade Draco för tusendegången.
"Åhh.. du är verkligen ett pain in the as. Ni människor är verkligen inte smarta eller något" sa jag lite irriterat. "Men Voldemort har tagit fast Emily i ditt hus och sånt för att hon sa att hon inte ville döda Harry eller någon."
Han lät lite ledsen för att jag skällt ut honom men han tog sig samman snabbt igen.
"Hur ska vi ta oss dit då?"
"Flacka?"
"Flacka, ila, det är att man springer så fort att du inte skulle se mig. Bara känna en lätt vind eftersom man nästan flyger fram."
Han log gillande och kollade ner på mig.
"Vet du vad han kommer göra med henne?"
"Inte riktigt, men jag vet att vi måste skynda oss."
Vi gick lite till utkanten av allt.
"Vi kommer inte kunna gå ut här ifrån."
"Hoppa upp på ryggen. Nu."
Han gjorde som jag sa och klättrade upp i ett träd. Jag hoppade så högt jag kunde och sen var vi ute. Jag började sakta men sen snabbare tills jag kom fram till att flacka. Håret blåste till i håret och jag kunde nästan svära på att Draco fick allt i munnen. Åhh nej jag glömde säga till om andan. Jag stannade och han hoppade av och ramla.
"Hur gick det?"
Han hulkade och sedan började han spy. Jag tyckte synd om honom. Jag borde berättat.
"Förlåt."
"Vi fortsätter" sa han bara när han spytt klart.
Jag förklarade för honom att inte andas när man flackar. Han nickade bara och hoppade upp på ryggen igen.
Kanske 20 minuter en kvart och sen var vi framme. Vi stod framför herrgården som jag sett i drömmen.
"Mitt hem" viskade Draco och kollade sorgset ner.
Jag tog hans hand och höll om den.
"Vi klarar det här."
För tredje gången sätter han sig på min rygg och jag börjat springa runt huset för att hitta en ingång. Där. Ett öppet fönster på översta våningen. Jag klättrade på huset och hoppade in genom fönstret. Det var längst ner där han hade gömt Emily. Jag började springa ner men en röst avbröt mig.
"
Min herre, jag älskar ju dig. Döda den äckliga vampyren. Jag och förlorat kroppsdelar pågrund av det äcklot."
"Tyst Bella innan jag hänger dig istället. Jag måste få henne på andra tankar."
"Hon ska dö. Kanske inte idag men jag ska se till snart."
Med dom orden gick Bella nerför en trappa som jag förmodade gick ner till Emily. Jag sprang förbi Voldemort och ner till källaren. Man kunde höra hur han frustade upp ifrån och hur Bella här nere gick med bestämda steg. Vi gömde oss i ett hörn då hon inte skulle se oss. Hon gick inför en annan dörr och man kunde några sekunder höra någon skrika. Em. Det tog mod till att kunna stå kvar och inte gör något. Hemskt känns det som. Draco fick några tårar i ögonen kunde jag nu se i ljuset efter att jag släppt ner honom.
"Hjälp mig! Rädda mig!" kunde man höra Em. Till slut blev allt knäpptyst och Bellatrix stormade ut. Vi tryckte oss in i väggen för att inte bli sedda och vi hade tur. Bella kollade inte äns åt vårat håll. Nu när vi hade chansen så sprang jag inför dörren till henne och såg min mardröm.
Emily hängde i kedjor i väggen och blod rann från hennes mage. En kniv satt där nästan brevid hjärtat men jag skyndade mig att ta ut det. Draco sa en formel som fick det att sluta blöda och jag slet av kedjorna från den medvetslösa flickan. Som tur var det inte trä. Myterna säger att trä tar på vampyrer medans silver på varulvar. Men då måste den sitta rakt in i hjärtat för att vi ska kunna dö.
"Hur ska vi göra nu? Jag kan inte bära båda. Och sluta gråta Draco för hon klarar sig."
Han torkade bort tårarna och nickade.
"Jag vet inte? Kan vi äns ta oss här ifrån?"
"Nej det kan ni inte" väste en röst från dörren.

Hihihi spännande! Vet inte vad jag ska säga, mer än att det var världens awesomigaste kapitel. Gillar när Draco spyr. : >

Uh, spänning! Voldemort?

Tack så mycket! Tycker mer synd om min prins


Maybe baby

Hoppas inte det, hur skulle dom överleva den striden?

Det får du faktiskt veta imon tror jag! ^^

Redan imorgon? Yey!!!

Awesome ♥

Tack! ♥
Chapter 31 - Can't Hide
Part One of Two

Fenrir stod lutad mot väggen och log med sitt fula leénde. Han slickade sig runt munnen och försökte se skrämmande ut som om han skulle äta upp oss, men skillanden är att han inte är stora styga vargen i Rödluvan som bara går och äter upp alla. Han hade känslor även om han inte ville visa det, eftersom han kände en kärlek. Man kan inte mista blickarna på Chloé som han gett.
"Så vart han ni Ross någonstans?"
"Inget som angår dig Greyback."
Han rynkade på näsan och kollade surt på mig.
"Dig borde jag ätit upp för längesedan."
"Men det har du inte gjort. Och vad skulle vår Lord säga om han fick reda på om din kärlek för Chloé?"
"Jag är inte kär i Chl..Ross!"
"Vi säger så. Men du lurar inte en gammal vampyr."
Han såg ut att vela strypa mig men han skulle inte hinna för jag skulle redan vara försvunnen.
"På tal om vår Lord. Jag borde kalla på honom" sa han och försökte precis att ropa.
Jag sprang fram och knuffade honom i väggen. Jag morrade åt honom och visade mina tänder medan han visade sina.
"Jag skulle kunna suga ut ditt blod."
"Och jag skulle kunna slita dig i stycken."
Nu fick jag ta fram taktiken som gjorde honom svag.
"Jag vet vart Chloé är och jag skulle lätt kunna döda henne."
Hans hårda ansikte förändrades till ett oroat och ledsamt.
"Du får inte skada henne" sa han med panik i rösten.
"Bara om du inte säger att vi tog Emily."
"Men vad ska jag säga då?"
"Att du inte vet någontingen."
Han tvekade först sen nickade han sakta.

"Deal."
"Tack Fenrir. Hade du inte varit en sån ond person hade jag kanske gillat dig."
"Varsegod Lexie. Hade du inte varit en sån manipulerande blodsugare kanske jag gillat dig med. Men en sak är säker. Ni kan inte gömma er."
"Jag är mer orolig för dig" sa jag och tog upp Emily i famnen och Draco satte sig på ryggen.
"Vi ses snart"
"Vi ses, när tiden är kommen" svarade han bara stelt.
Jag sprang upp till stället där fönstret suttit. Jag hoppade ut från fönstret och landade mjukt och fortsatte. Jag stannade till så att Draco kunde få luft. Jag råkade snubbla över en stor sten men fick till balansen fort. Men benet värkte lite.
"Kan vi stanna här inatt? Jag har ont i benet och orkar inte flacka mer."
Han nickade och kollade bara på Emily som låg i hans famn.
"Tänk om hon aldrig mer vaknar?"
"Det gör hon. Hon vaknar om vilken minut som helst."
"Jag hoppas det."