Lily~James - Always and forever [SV]

Jbklökåpcxääxzölvåcxphif-Vad sjukt braigt och fantastiskt! ♥

BRAWSOME!!!!!!!!!!!!!!

AWESOMEEEEEEEEEEE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

So qjute

Superbra

Gud det låter stressigt med att planera giftemål OwO


Men superawesome iallafall.

Superduperawsomebäst! Längtar till bröllopet

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer fööööööör iiiii heeeeeeeeellveeeeeeeeeetteeeeeeeeee duuuuu är baaaaaaaaaaraaaaaaaa såååååååå duuuuuuuktiiiiiiig

taaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaack sååååååååååååååååååååå myyyyyyyyyyyyyyckeeeeeeeeeeeeeet!





Din längtan är över.



Kapitel 24
Dags för bröllop
Juli 1979

De hade verkligen haft tur med vädret den dagen.
Solen sken och de fåtal moln som fanns på himlen verkade bara passera runt den fläck av himmel ovanför kyrkan där James och Lily skulle gifta sig.
James tog ett djupt andetag och försökte ännu en gång rätta till sin slips. När det återigen blev knöligt och ojämnt slet han ilsket loss den och morrade något tyst för sig själv.
-Tagghorn, ta det lugnt, sa Sirius som nyss stigit in i rummet. Han såg omåttligt stilig ut, med det mörka håret kammat och slipsen på till den svarta smokingen.
-Den vill ju inte, sa James och viftade med armarna i arga gester.
-Sitt still, annars blir skjortan skrynklig också, sa Sirius och tryckte ner James på en stol. Han tog tag i slipsen och knöt den prydligt runt James hals på några sekunder.
-Hemskt vad du var proffs då, sa James och kollade sig i spegeln. Tack Tramptass.
-Det var så lite så. Ska du inte ta på fracken?
-Jovisst, sa James och drog på sig frackrocken. Han kollade sig själv i spegeln, med Sirius precis bakom sig, och drog en lycklig suck.
-Du börjar inte få kalla fötter va? Sa Sirius med ett leende.
-Aldrig, sa James. Detta kommer bli jättebra.
-Självklart, sa Sirius och gav sin vän en klapp på axeln.
I samma sekund tittade Remus och Peter in.
-Hej, förlåt, vi ville bara titta in och önska dig lycka till en sista gång, viskade Remus.
-Ni behöver inte viska, ingen är här, skrattade James.
-M-men ändå, väste Peter. L-lycka till, Tagghorn, v-vi ses sen.
-Tack, vi ses sen, sa James. Remus och Peter försvann och gick för att hitta en bra plats i kyrkan.
-Du ser jättebra ut, försäkrade Sirius när han såg hur James nervöst vände sig i spegelns riktning. Lily kommer svimma.
-Det får vi väl ändå inte hoppas, sa James och flinade.
Sirius ställde sig jämte honom och de betraktade sin spegelbild. Båda log, och en värme spred sig i James när han såg sin vän glädjas åt James lycka.
-Det är dags, sa Sirius. Är du redo, Tagghorn?
-Alltid, sa James och tog ett djupt andetag. Hey, vänta lite först…
-Vad? Sa Sirius förbryllat.
-Jag måste bara få dig att erkänna att jag hade rätt! Sa James triumferande. I tredje årskursen, då jag ramlade ner från min kvast när jag försökte styla för Lily… ni sa att jag kunde ge mig. Jag bara ’’Aa skrattar bäst som skrattar sist! En dag kommer vi att gifta oss och ni kommer stå där med hakan i golvet och bara glo…’’ och ni bara ’’aja visst om du säger det så…’’ ni trodde inte på mig! Jag hade rätt.
-Jaja, du hade rätt, sa Sirius och himlade med ögonen.
-Bra. Nu är jag redo. Tack, förresten.
-För vadå?
-Allt.
Stunden var kommen. James steg in i kyrkan och folks blickar vändes mot honom. Han såg sin familj på främsta raden, tillsammans med Lilys mamma, Petunia, Remus och Peter. På raden bakom de satt Snape alldeles för sig själv, och han var den enda som inte tittade på James.
James stod längst fram när portarna återigen öppnades. Andromeda Tonks och Mary MacDonald steg ut. Det var klädda i mörkgröna klänningar med vit spets på kanterna. Andromeda hade plattat sitt brunsvarta hår och lät det ligga rakt ner längs med ryggen, medan Mary hade krusat sitt mellanlånga blonda.
När de var framme öppnades portarna för tredje gången. Lily steg in – vackrare än någonsin. Hon var klädd i en trekvartsärmad vit klänning, och en silvertiara där de gröna smaragderna passade hennes ögon perfekt.
Ärmarna på klänning var i finaste chiffongtyg, med resten av överdelen och kjolen var i silke. Vackra silverbroderier med blommor och små silvriga stenar slingrande sig ner över klänningen.
Kort sagt – Lily var vacker, och leendet hon bar var det bästa av allt.
När Mr Evans överlämnat henne framme vid altaret började prästen prata.
Lily och James lyssnade med ett halvt öra – de tänkte bara på varandra.

På festen var Lily och James upptagna med att få lyckönskningar och gratulationer att de knappt hann med att prata med varandra, och ännu mindre att äta av den goda maten de noggrant valt ut.
När tårtan kom in hade de dock tid att mata varandra med den glasyrtäckta marängtårtan som Lily varit med och bakat. Den hade hela tio våningar – Bagaren hade använt sig av en kopieringsbesvärjelse – som var täckt av stelnad, ljusrosa hallonglasyr prydd av små ätbara ädelstenar i regnbågens alla färger och klickar av vit chokladmousse.
Den var fylld av maräng och smält blockchoklad. Alla gäster hade, direkt när de anlänt till bröllopet, fått skriva en liten hälsning till brudparet, på en lapp som bagaren sedan trollat in i tårtan. När någon fick en lapp i sin tårtbit, fick han eller hon klinga med skeden i glaset, ställa sig upp och läsa upp hälsningen till Lily eller James.

Lily svalde nästan sin, men läste sedan på den innan hon äcklat kastade iväg den.

’’Du och jag föralltid, Mrs Potter.
/Din James’’

James lyckades få syn på sin innan han stoppade den i munnen.

’’Jag älskar dig till slutet.
/Din Lily’’

Lappar dök upp under hela efterätten, familj och vänner som ville önska de lycka till och gratulera till äktenskapet. När Peter hostade till och hans papperlapp flög ut på tallriken, tog han äcklat upp den, ställde sig upp och läste högt.



’’Jag önskar er all glädje och lycka som man kan få här i livet. Ta hand om er.
/Måntand’’

Peters lilla not upptäcktes av brudtärnan, Mary, som läste upp den.

’’Grattis! Hoppas ni får det jättebra!
/Slingersvans’’

Fler lappar upptäcktes.

’’Vår fantastiska lilla flicka har tagit första steget ut i livet. Vi önskar henne ett långt, kärleksfullt liv.
/Lyckönskningar från Thilda och Stuart Evans’’

’’Grattis
/Petunia Evans’’

’’Jag är så glad att du är lycklig, Lily
/Severus Snape’’

’’Vad kul att även ni fann lyckan i livet!
/Frank och Alice Longbottom’’

’’Ännu en fantastisk medlem i familjen Potter. Vi har alltid haft de bästa. Jag är stolt över dig, min son. Och jag säger, till den vackra bruden: Välkommen till familjen, Lily!
/Charlus Potter’’

När alla lappar verkade vara upplästa klingade det ännu en gång i något glas.
Sirius reste sig upp.
-Eftersom jag, bröllopsmarskalken, ska hålla tal, fick James och Lily ingen not från mig. Jag skrev faktiskt ner ett tal, men i min bristande förmåga för ordning tappade jag den någonstans.
Ett flertal skratt hördes i matsalen.
-Hursomhelst tänkte jag berätta från mig istället för från en papperslapp.
Jag träffade James Potter för första gången på perronge 9 ¾ när jag var elva år.
Vi gick in i varandra, ursäktade oss snabbt och fortsatte sedan.
Efter ett tag upptäckte jag att jag hade tagit fel koffert… så jag var tvungen att söka upp pojken, som tydligen hette James Potter, av namnetiketten att döma, igen.
Han satt inne i en kupé, och hade tydligen inte märkt att vi av misstag bytt koffert.
Jag sa det och vi bytte tillbaka. Sen frågade jag om det var okej att jag slog mig ner. Självklart var det det, sa han. Vi presenterade oss och bara en liten stund senare fick vi sällskap av två andra pojkar som inte kunde hitta en kupé. De slog sig ner, och vi började prata. Jag berättade om min bakgrund, och de berättade om sin.
Ytterligare en stund senare steg en flicka in. Hon ursäktade sig snabbt. ’’Ursäkta, jag trodde du var någon annan…’’ sa hon till mig och gick sedan. ’’Jösses’’ sa James direkt när hon hade gått. ’’Hon var snygg.’’
Vi andra skrattade bara och fortsatte studera våra chokladgrodekort.
Under våra kommande år på Hogwarts verkade inte James kunna släppa den rödhåriga flickan. Hon sorterades in i Gryffindor, precis som han, de andra pojkarna, Remus Lupin och Peter Pettigrew, och jag själv. Så fort hon var i närheten skulle han styla eller visa sig på styva linan…
-Du får det att låta som om han gifter sig med henne för hennes utseende, Tramptass! Ropade Remus från sin bord och alla började skratta. Sirius själv drog också på munnen.
-Vänta lite bara. Hursomhelst så betedde sig James som en… och det här är Remus ord, inte mina, självupptagen, uppblåst, idiot så fort Lily Evans var i närheten. De var verkligen som hund och katt. Det slutade alltid med att Lily sa att James skulle dra därifrån, och James sa ’’om du går ut med mig, Evans’’. Lily drog alltid till med något som ’’jag går hellre ut med jättebläckfisken’’ eller ’’aldrig livet’’ och sedan gick hon därifrån. Hon lämnade James, alltid lika slokörad och besviken, varje gång.
Hursomhelst, så visste vi ju alla tre, jag, Remus och Peter, att under den där uppblåste mallgrodan fanns en väldigt väldigt bra person. Och under sista året uppmuntrade vi honom till att visa den lite mer. Det funkade sådär ett tag, men sedan började det faktiskt hända saker. De gick ut, på en, två, tre dejter, och umgicks så fort de båda fick en ledig stund. Sidan vi bad James visa upp lite mer var James Potters bästa sidor, det vi, som hans vänner, gillar med honom. James är alltid villig att ställa upp för sina vänner, och man kan alltid räkna med honom till 110%. Han är alltid beredd att ta omvägar och göra svårare saker, för att någon annan ska få det bra. Trots det gnäller han aldrig eller tycker det är något som måste tackas för. ’’Vi är ju vänner’’ säger han alltid bara. ’’Vänner ställer upp för varandra.’’ James är alltid rolig, pigg och skämtsam, men vet, nuförtiden iallfall, var gränsen går. Kort sagt – behöver man hjälp, är han beredd, behöver man tröst, är han där, vill man ha kul är han alltid först. James Potter är min bästa vän och den bästa personen jag någonsin träffat.
Ett mummel av ’’naw’’ hördes i publiken och applåder bröt ut. James kastade en blick på Lily, som var tårögd.
-James lyckades äntligen visa upp den där sidan för Lily, som föll direkt för den.
Lily Evans var, och är, förresten en såndär person som är omöjlig att inte tycka om. Hon är alltid snäll mot alla, och tycker alla är vackra och speciella på sitt eget sätt. Något som vissa måste påminnas om ibland… sa Sirius och kastade en snabb och diskret blick på Remus.
-I alla fall så verkade det bli något seriöst mellan de båda – och när skolan var slut flyttade de ihop. Jag, deras granne, vän och bröllopsmarskalk, önskar de allt de goda som livet kan erbjuda, för ingen annan förtjänar det bättre! Skål för brudparet! Sa han och höjde sitt glas.
-Skål! Ekade högt i hela rummet och sedan tystnad då alla tog en klunk av sin drink. Sen satta alla gästerna ner sitt glas och applåderade åt Sirius som sedan satte sig ner.
-Brudtärnornas tur att säga några ord! Ropade en av de små keramikänglarna som hängde i taket. Änglarna hade varit som någon sorts bröllopsplanerare – ledde bröllopet och såg till att schemat hölls.
-Åh, just det ja, sa Mary och hon och Andromeda reste sig snabbt.
Mary började tala;
-Jag träffade Lily Evans för första gången då vi gick in i sovsalen tillsammans. Vi började prata direkt, och jag minns att jag tyckte något var speciellt med henne. Hon var mycket vänlig, och inte det minsta blyg trots att trollkarlsvärlden var helt ny för henne. Jag frågade henne, och hon sa bara ’’jag tar det som det kommer, det får bära eller brista’’. Lite konstigt sagt av en elvaåring, tyckte man då… men Lily var väldigt mogen för sin ålder. Det var kanske därför hon låg i krig med James de första åren, då han hade små svårigheter med att växa upp…
En del gapskratt hördes över rummet och James låtsades se förolämpad ut.
-Hur som helst var jag och min vän Amy alltid inriktade på att Lily skulle acceptera James utbjudningar. Mest för att han var skolans populäraste kille.
Ännu fler skratt.
-Hon lyssnade inte på oss. Jag vet inte om jag borde säga vad hon sa…
-Säg det! Ropade någon.
-Okej då, sa Mary. ’’James Potter är en idiotisk skitstövel. Slå mig riktigt hårt om jag någonsin går i närheten av honom frivilligt.’’
-Haha det kan du inte ha sagt! Skrek James till Lily, försökte se ledsen ut men den sura minen drunknade i hans okontrollerade gapskratt.
Alla gästerna skrattade, och det tog lång tid tills Mary kunde fortsätta;
-Tyvärr Lily, jag tänker inte slå dig. Men jag hoppas, och tror såklart, att detta är rätt beslut för dig och att du inte ångrar din ånger. Grattis, Lily.
Fortsatta skratt och applåder hördes.
-Jag har inga barndomshistorier eller roliga minnen om James eller Lily, sa Andromeda när det var hennes tur. Jag gick på Hogwarts, fyra år innan de, så de minns nog inte så mycket av mig därifrån. Jag visste ju, precis som hela skolan, att James Potter och Lily Evans inte kom så bra överens… jag visste också att min kusin var inblandad i vissa av James… vad ska man säga… lite överdrivna handlingar.
Såklart träffade jag Sirius och pratade då och då, och eftersom James sällan var utom tio meters avstånd så pratade jag ju såklart lite smått med honom också. Men jag kan inte säga att jag riktigt lärde känna honom.
Tills för ungefär ett år sedan, då hela min familj kom på middag hos Lily, James, Sirius, Remus och Peter. Det blev inte så mycket diskussioner med James heller där, då han fick lite förhinder… men jag och Lily pratade lite grann. Precis som Mary sa här alldeles nyss märker man direkt att hon är speciell. Och precis som min kusin Sirius sa för en stund sedan så är det omöjligt att inte tycka om henne. Precis som James alltid är lika charmig, även om man knappt pratat med honom. Efter släktträffen fortsatte jag och Lily att skriva brev till varandra – många brev, om jag ska vara ärlig. Trots att vi knappt träffats så kunde jag öppna mig för Lily som jag inte kunde för någon annan. Hon förstod alltid, och gav mig stöd, ja, hon lyckades även om hon bara hade lite pergament och en fjäderpenna. Varje gång jag såg ett brev med Lilys handstil blev jag glad – det var några av livets höjdpunkter. Lily var alltid lika glad och uppmuntrande i sina brev. När hon skrev till mig och undrade om jag ville vara brudtärna på hennes bröllop blev jag överlycklig. Skål!
-Skål! Ekade återigen i den gigantiska matsalen.

Fler tal hölls. Lilys föräldrar, James pappa, Remus, Peter och till och med Petunia sa några ord.
-Vad kul att du mår bra, Lily, sa hon. Du verkar vara en helt okej kille, James.

James och Lily var gifta och lyckligare än de någonsin varit.