Svart EMO

Alltså gud allihopa ni är så jäkligt snälla! (hehe, vad fint sätt att uttrycka det på... XD) Jag tror de flesta av er skriver ff:s eller noveller, och ni vet hur det känns att komma in och se sina läsares fantastiska kommentarer ♥ Till de som inte skriver på någon berättelse och inte vet hur det känns; DET KÄNNS AMAZING!
amanda1104, har också haft två jobbiga dagar. Det är lika kul för mig att se era kommentarer
Ni är awesome, dudes


Kapitel 36 (wow, va långt vi kommit... )


Nicholas (Igen... Men det händer typ inget hos Kim just nu, så det är roligare för er att läsa om Nick, eftersom han är mitt i en ganska jobbig situation)


Jag vaknade den morgonen, dagen efter jag blivit tillfångatagen, i Malfoy’s källare. Gårdagens händelser satt inpräntade i minnet. När jag bett om att offra mig för Kimberlie hade de först bara stirrat på mig med en chockade miner, Bellatrix och Travers hade skrattat, men till slut sa Lucius att de skulle tänka på saken. Sedan hade jag blivit inkastad i källaren igen. Usch.
Huvudet ömmade fortfarande efter slaget från klubban när vi varit i skogen. Muttrande och svärande reste jag mig och gick fram till dörren och ropade ut:
”Har ni bestämt er än, eller vadå?!”
En sömndrucken dödsätare öppnade och gav mig en granskande blick.
”De har överlagt om ditt öde, så du kan följa med nu.”
Dödsätaren var för sömnig för att ens orka låta kall eller ond, så jag följde honom upp för trappan utan fruktan. När vi kom upp var allt precis som jag mindes det; det långa bordet, de (nästan) orörda kakorna på faten och så dödsätarna. De satt t.o.m. på samma platser som förr, men några fler stolar var tomma idag.
Jag satte mig lugnt på en av de, mellan två tomma stolar. Den trötta dödsätaren som följt mig upp sjönk ner på en stol och slöt ögonen. Något sa mig att han hade somnat.
”Tjena” sa jag till dödsätarna. Några drog på munnen, men Bellatrix röt:
”Tyst, snorvalp.”
Lucius gav henne en ogillande blick. Narcissa var inte där, så Bellatrix sa hånfullt till honom:
”Tycker du om pojken, Malfoy? Vill du att din pojke ska bli lika dum? Du behöver inte oroa dig, han kommer ju bli en Malfoy.”
Mannen bredvid Bellatrix skrockade lite. Jag såg direkt att det var Rodulphus Lestrange, Bellatrix’s fästman.
Lucius öppnade munnen för att svara, men en annan dödsätare sa:
”Det räcker! Kan vi bestämma om vi ska göra slut på pojken nu eller?!”
Malfoy satte på sig en samlad mask.
”Nicholas Nott, vi har tänkt över det du sagt. Jag vill att du ska förs...”
”Men bara säg det!” skrek Bellatrix otåligt. Lucius blängde på henne, men fortsatte.
”Jag vill att du ska förstå att du inte borde utpressa dödsätare på det viset som du gjort. Men eftersom ingen i det här rummet vill döda eller skada dig...”
Bellatrix fnös högt. Travers såg missnöjd ut.
”... så har vi låtit dig få det här erbjudandet; du börjar jobba för oss, och vi lämnar din lilla flickvän ifred.”
Vid vilket annat tillfälle som helst skulle jag ha rodnat och sagt att Kimberlie absolut inte var min flickvän (även om jag innerst inne önskade det), men jag visste att min enda chans nu var att visa kyligt lugn, som om mitt liv INTE hängde på vad dödsätarna ville göra med mig.
”Jobba för er? Vad ska ni ha en unge som mig till?” frågade jag och höjde på ögonbrynet.
”Ja, det undrar jag också!” sa Bellatrix ilsket och slog handen i bordet. ”Kan vi inte bara döda honom en gång för alla?! Vet ni hur mycket problem den där ungen har ställt till för oss?! Det var ett helvete att han och Black rymde; de ökade säkerheten på Hogwarts tusenfalt för att se till att ingen följde deras exempel! Nu har vi det ÄNNU svårare att ta oss in på den där jäkla skolan! Hur ska vi kunna följa Mörkrets Herre’s order om att ta över Dumbledores plats om man inte ens kan ta sig ut ur skolan?!”
Travers och Rodulphus nickade. Några vid bordet såg lite instämmande ut, men Lucius sa med hög röst:
”Även om han stannat på skolan skulle de öka säkerheten. Dumbledore vet vad vi är ute efter. Förresten, man kan väl inte skylla på honom för att han ville rymma från den smutskalleälskande idiotens skola? Och varför inte lära upp honom som dödsätare nu? Han skulle ändå ha blivit än in framtiden, eftersom Nott är hans far!”
Jag visste inte vad jag skulle tro. Och jag orkade verkligen inte höra på den här konversationen längre.
”KAN NI SLUTA BRÅKA OM NI SKA MÖRDA MIG ELLER INTE?!” nästan skrek jag. Alla stirrade på mig. Jag försökte igen.
”För mig spelar det ingen roll vad ni gör med mig, bara ni låter Kimberlie vara. Men det skulle vara ganska schysst av er att inte bråka om huruvida ni ska döda mig just nu. Tro det eller ej, men jag är i det här rummet också.”
Rodulphus började skratta.
”Pojken har attityd” sa han och blinkade till mig.
Jäkla dödsätare, tänkte jag, men visade inga känslor alls.
”Vem har sagt att det är en bra sak?” sa Travers.
Då fick jag nog. Nu får de fane mig döda mig eller inte, men kan de aldrig hålla sina trutar stängda?!
”Kan ni inte bara HÅLLA KÄFTEN?!” skrek jag frustrerat. Den sovande dödsätaren vaknade med ett ryck och sa förvirrat: ”jag håller med!”.
Den här gången reste sig Bellatrix och pekade med trollstaven mot mig.
”Bellatrix, sätt dig” sa Lucius kallt. ”Pojken har rätt. Vi har bara babblat på.”
”Inget illa menat, men vadå, tycker Ni-Vet-Vem att det är nödvändigt att använda så mycket tid på att snacka om mig? Kan ni inte bara berätta om dealen?”
Plötsligt flackade några med blicken, som om de nu insåg vad de höll på med. Två av de muttrade något om att döda några varulvar, och sedan gick de iväg. Bellatrix hade blivit blek, som om hon fasade vad som kunde hända hennes herre när hon inte var där. Hon satte sig långsamt ner.
Han klarar sig nog, tänkte jag hånfullt. Han har aldrig behövt dig eller dina små vänner.
”Okej, Herr Jag-Vet-Bäst” snäste Travers. ”Dealen är att du jobbar för oss, och vi låter din lilla Black vara. Om du vägrar, torterar vi dig till du ger dig. Om du fortfarande vägrar så dödar vi bruden. Om du fortfarande vägrar så dör du. Fattar du?”
Jag svalde.
”Jobbar för er som i att döda personer?” frågade jag med rädsla i rösten.
”Nej, idiot, vi ska skicka tillbaka dig till Hogwarts” sa Bellatrix otåligt. ”Du ska ge oss information innefrån, så vi kan bryta oss in och ta över skolan.”
Jag bleknade. Det var hemskt. Helt galet. Som om jag skulle jobba för Lord Voldemort. Idiotiskt. Osanolikt. Knäppt
Jag tog ett djupt andetag.
”När börjar jag?”


Okej, hata mig inte, snälla! D8 Nicholas gör det ENBART för Kimberlies skull, så han är ingen idiotisk svikare. Han vill bara hjälpa henne (och istället hjälper han Voldemort att ta över Hogwarts, jag vet) och han kommer inte bli hjärntvättad, jag lovar! Han kommer aldrig bli en riktig dödsätare

Ååå nicolas inte så (fast han har vel inget val)
jätte bra kapitel

Stackars Nick Men annors SUPERMEGAAWESOME kapitel

Håller med Kim måste vara glad som har någon som bryr sig Ja han hade ju inget val den stackarn. SUPERMEGABRAKAPITEL

Aww vad söta och snälla ni är allihop ♥
(snälla skriv ett till inlägg så jag kan skriva ett kapitel sen, då vore ni riktigt awesome xD)

Gud vad bra! Jag började nästan gråta, stackars Nick.

super!!!!!! gör inge dumt med nick.... jag vill ha kvar honom!!

Hello everybody! Här är jag med ett nytt kapitel! Men innan ni läser kapitlet, måste ni helst läsa den här bakgrundsinformationen (som jag inte kunde få med i själva kapitlet

Nu har det gått typ en månad sedan förra kapitlet, och Nicholas har precis blivit skickad till Hogwarts. Han har bott hos Malfoy’s tills nu. Kimberlie har letat och letat efter Nick, men magin runt Malfoy’s herrgård är så stark att Kim inte hittar honom eller huset. Därför lyder hon Nicholas, och åker tillbaka till Hogwarts. Men hon är fast besluten att campa i Förbjudna Skogen tills hon får ett tecken om Nicholas (om han lever eller inte). Hon tjuvlyssnar på lärare och elever genom att göra sig osynlig (nu kommer jag inte ihåg förtrollningens namn, men ni vet, den som Moody använde på Harry när de skulle flyga från Dursleys i femte boken… någonting på ”d”).

Hoppas ni orkade läsa det där, men det är viktigt. Jag känner mig misslyckad som inte kunde få med det i kapitlet, tro mig, men jag hoppas ni inte tycker jag är alltför dålig…
Anyway, here’s the chapter!


Kapitel 37

Kimberlie
Det kändes hopplöst. Vad hade jag väntat mig? Att Nicholas skulle dyka upp på Hogwarts helt plötsligt, pigg och glad? Han hade ju offrat sig för att jag skulle få leva ett normalt liv. Det var hjältemodigt, snällt och fantastiskt. Jag campade i Förbjudna Skogen och tjuvlyssnade osynlig på ledtrådar om honom. Det var helknäppt, galet och dumt.
Jag suckade tungt och gick rastlöst runt. Ingen såg mig. Dels var jag gömd bland träden, dels för att jag var osynlig. Det hade tagit ungefär två veckor för mig att lära mig konsten att göra mig osynlig, och självklart var min besvärjelsebok källan till min kunskap. Jag var verkligen nöjd med just den insatsen; nu kunde jag röra mig fritt (i alla fall någorlunda) på Hogwarts område.
Plötsligt såg jag hur Dumbledore kom ut ur skolans dörrar. Eleverna som hade rast stirrade när rektorn kom utfarandes med kappan böljande efter sig. Han hade ett oroligt och stressat ansiktsuttryck.
Dumbledore skyndade fram till Hogwarts gräns, där de stora portarna fanns. De som ledde in till Hogwarts område. Utanför portarna såg jag en suddig siluett. Hjärtat gjorde en saltomortal och lågan av hopp i bröstkorgen tändes åter i mig.
Rektorn verkade bli överraskad. Han pratade med personen, och efter ett tag öppnade Dumbledore portarna. Bara lite, precis så att personen kunde slinka in. De började ivrigt samtalande gå upp mot slottet.
Jag hade rätt. Det vitblonda håret kunde man inte ta miste på.
Nicholas.
Jag sprang efter, och insåg att jag var tvungen att följa med in i skolan. Jag behövde tala med Nicholas. Och Dumbledore också.
Jag hann precis slinka in genom dörrarna innan de stängdes. När jag såg entréhallen stack det till i bröstet; det var precis som jag mindes det. En massa minnen från när jag gick på Hogwarts väcktes till liv. Utan att ha insett det, hade jag saknat Hogwarts Skola För Häxkonster Och Trolldom. Hur mycket jag än hade hatat skolan för ett tag sen, så kändes den så … ”hemma" nu.
Ett ögonblick glömde jag bort varför jag var där, men när jag såg Dumbledore och Nicholas gå bortåt sprang jag efter så ljudlöst jag kunde. De var påväg mot Dumbledores kontor, verkade det som. När vi var framme vid trappan och örnstatyn så var jag tvungen att snabbt kliva på bakom Nicholas. Några av hans vita hårstrån smekte min kind, och hans gamla välbekanta doft slog mot mig.
Så nära, men ändå långt borta.
Dumbledore höll upp ekdörren åt Nick, och kanske inbillade jag mig, men höll han inte upp den lita extra länge, så jag hann komma in också?
Hur som helst, så stirrade Nicholas omkring sig och satte sig framför rektorns skrivbord. Jag satte mig på golvet, precis bredvid Nick’s stol.
Dumbledore slog sig ner.
”Det gläder mig att se dig här, Nicholas.”
”Tack” sa Nick.
”Så du lyssnade, till slut, på mitt råd om att komma tillbaka?” frågade Dumbledore muntert.
”Ja” suckade Nick. ”Vad är det för mening att vara en trollkarl, om man inte har lärt sig magi?”
Jag blev förvånad. Det var verkligen inte så Nicholas brukade prata.
”Och unga damen Black då? Följde hon inte ditt exempel?”
Nicholas blinkade. Jag fick en klump i halsen.
”Hon… hon är alltså inte här?”
Dumbledore tittade bekymrat på Nicholas.
”Ska hon vara det?”
”Ja… jag menar… jag sa åt henne att komma hit” sa Nick lamt.
”Då måste jag tyvärr göra dig besviken, men vi har inte sett skymten av Kimberlie här.”
Var det bara jag, eller tittade Dumbledore rakt på mig när han sade det?
”Åh.” Nicholas såg helt förlamad ut. ”Jag menar… okej. Öh, är det okej för er om jag börjar här igen? Jag kan stanna över sommarlovet för att komma ikapp alla andra i årskursen.”
Nu började jag starkt tvivla på att det var Nicholas som satt i den där stolen. Han skulle aldrig bett om att få stanna på sommarlovet för att komma ikapp resten av eleverna. Och tro mig, jag kände honom väl efter att ha bott med honom i typ 2 år.
”Självklart.” Dumbledore slog ut med händerna och log strålande, men han hade en bekymrad glimt i ögat. ”På Hogwarts är alla välkomna, även de som rymt härifrån.” Han blinkade åt Nicholas, men det såg lite halvhjärtat ut.
”Tack.” Nick reste på sig. ”Jag ska göra bra ifrån mig. Eller, jag menar, så bra jag kan.”
”Det vet jag att du gör. Om du ursäktar mig, jag har lite saker att… grubbla på. Du kan gå till professor Snape’s kontor för att få en ny klädnad och Slytherin-uppehållsrummets lösenord.
Nicholas såg förvirrad ut.
”Vem är Snape?” frågade han.
”Åh, förlåt mig. Professor Snape är vår nya lärare i Trolldryckskonst. Han är även elevhemsrepresentant för Slytherin. Alltså, har han tagit över Snigelhorns jobb, kan man säga.” Dumbledore log. ”Snigelhorns gamla kontor är professor Snape’s nu. Kommer du ihåg vägen dit?”
Samtidigt som han talade skrev rektorn ett brev.
”Åh. Ja, menar jag. Självklart.”
”Bra. Förresten, jag skickar jag dig en uggla om extralektioner. Be om ett schema av professor Snape, och ge honom det här.” Dumbledore räckte över brevet till Nicholas. ”Det är om hur vi ska hjälpa dig komma ikapp.”
”Tack, professorn.”
”Ingen orsak. Iväg med dig nu, innan dagen är slut.” Dumbledore blinkade igen. Jag reste mig samtidigt som Nicholas, och skulle precis gå ut ur dörren då Dumbledore sa:
”Och förresten, Nicholas” Rektorn såg plötsligt väldigt gammal och trott ut. ”Det är aldrig för sent att ändra sig.”
Nicholas såg förskräckt ut, men försökte dölja det och nickade. Dumbledore gav honom ett litet trött leende.
Jag förstod inte ett dugg av vad Dumbledore försökte säga Nick, men en sak var säker; Dumbledore visste något om Nicholas som var hemligt, och jag bara visste att det var något hemskt.


Och tack för alla kommentarer! Ni är bara så awesome, guys!

Spännande kapitel! kul att dom är tillbaka på Hogwarts

Saknar ord :0 fbbchjzdzsknhjvfxndfvxbncvhdfbBRA!