It's okey.

Nja hade inte tänkt det men om du vill läsa annat jag skrivit och gillar one direction fan fictions kan du ta och kolla in min 1D blogg http://oneroad.blogg.se/?tmp=19130841

jkfghksg fan vad den här e bra jag typ dog men sen återupplivades jag igen när jag såg att det skulle komma ett kapitel till ♥ ♥ ♥

ja men det kan ju inte sluta så eller hur?

Forsätt nu,har läst hela & suttit fastklistrad vid datorn! SKRIV MERA NU!♥

:'D jag håller på

Bra!

lalalalalalaaa guess what? det blir ett till kapitel xD

37 kapitlet: Hej igen.


10 år senare.

Jag var nu 27 och jobbade i en musik butik jag och en kompis öppnat. Det gick ganska bra för oss. Inte tillräckligt med kunder för att anlita fler men tillräckligt för att betala varor och lokalen.
Jag levde ensam med min borderterrier (Kaj) och skogskatt (Micku) i en liten etta. Jag jobbade halvtid i musikaffären och halvtid på ett mugglargymnasium som bildlärare. Själv var man ganska nöjd men det gick inte en dag utan att tänka på Draco, vart var han? Var gör han för att överleva? Samma med Damon och Neville, undrar om dom fortfarande var tillsammans.
Jag vaknade till liv när klockan till butiken började plinga när någon öppnade dörren. Jag satte mig pakt upp och fortsatte spela på gitarren som jag spelat på innan mina drömmar försvann.
"Alec"? Jag slutade tvärt när jag hörde mitt namn.
"Eh ja". En svarthårig man kom fram fram till disken och såg på mig. Han var lång och smidig. Han höll en pojke på kanske fyra år i handen. Det var något bekant över honom.
"Det är du". Efter manen hade tittat mig i ögonen i en minut insåg han att det var jag.
"Vem är det där papa". Hördes en blyg röst ifrån pojken och gömde sig bakom manens byxben.
"Det här är Alec, jag har berättat om honom för dig ju".
"Damon"?
"Ja senaste gången jag kollade var det jag". Han log och kramade om mig över disken.
"Hur är det med dig och vem är den här krabaten". Jag ställde mig ifrån gitarren och satte mig på huk för att klappa pojken på huvudet.
"Det är bara bra, jag och Neville är nu gifta och det här är vår son som är döpt efter en speciell person, Alec". Jag tittade förvånat upp på Damon och sen ner på Alec.
"Döpte ni honom efter mig"?
"Ja det gjorde vi, men ey hur har du det? Har du någon speciell i ditt liv"? Jag ställde mig upp och skakade på huvudet.
"Ne, jag har inte hittat någon än, jag tänker liksom fortfarande på Draco". Damons leende dog bort, han lutade sig framåt och kramade om mig.
"Har du några middagsplaner eller har du lust att äta middag med mig, Neville och Alec"? Jag tittade upp på Damon och nickade.
"Skulle vara jättekul att få träffa Neville igen". Även fast jag hade blivit 10 år äldre sen förra gången vi träffades var jag fortfarande den lilla killen som behöver skydd.

Jag spenderade resten av dagen med Damon och Alec. När vi kom fram till Damons hus tappade jag nästan hakan.
Han bodde i ett stort hus med stor trädgård.
"Stort det är".
"Det känns större när man är inne". Skrattade Damon och fumlade med nyckeln.
"Hej älskling". Hördes en röst när vi kom in genom dörren.
"Neville älskling gissa vad jag och Alec hittade i musikbutiken". Lite längre ner i hallen kom det ut en sång och stilig person med svart hår, eller jag tror att det ska ha varit svart men nu hade Neville så mycket mjöl i håret att det såg grått ut.
"Vem". Neville hostade till och tittade på mig.
"Alec". Sa båda i kör. Neville sprang fram till mig och gav mig en stor kram.
"Jag har saknat dig". När Neville hade släppt mig var jag nästan lika vit som han. "Oj förlåt".
"Det är lugnt". Svarade jag skrattandes. Alla skrattade i kör även lilla Alec stämde in i skrattet.

Good work!Jag är typ den ända läsaren som läser som är inne!Kan du skriva igen?

Det kommer bli ett sista kapitel
Alec kan ju inte dö ensam eller hur?

Skriv mer