Alice Lovegood [SV]

Kap 21. Sanning eller konsekvens

Luke:
''Men om han inte tror oss?'' frågade Luke efter ett tags tystnad.
''Han måste tro oss. Annars kan det här vara slutet!'' sa Alice. Plötsligt brast hon i gråt. Tårarna rann ner för hennes kinder och hon snyftade. Luke la nervöst armen om henne. Han hade aldrig riktigt tröstat någon förut. Alice begravde hennes ansikte i hennes händer. Han klappade henne försiktigt på ryggen.
''Förlåt.'' snyftade hon. Han kramade tröstande om henne.
''Vad ber du om ursäkt för nu?'' frågade han lugnt.
''För att jag drog in dig i det här. Allt det här är sjukt, vi är dessutom bara 13 år och mörk magi hotar oss.'' sa hon oroligt.
''Jag stannar med dig.'' sa han. Alice snyftade till och reste sig upp.
''Kom. Vi måste gå och varna pappa nu.'' sa hon och log sorgset. Luke reste sig upp och strök bort en tår från hennes kind. Hon log försiktigt och pussade honom på hans kind. Luke tog hennes hand och kramade den.

Alice:
Dem skyndade sig ut ur det trånga utrymmet och ut ur biblioteket.
''Okej. Vad gör din pappa klockan...'' han avbröt sig och tittade på sin arm ''...15.27?'' sa han småstressat.
''Öm...har lektion?'' sa hon förvirrat. Luke skrattade.
''På en lördag?'' frågade han och Alice rodnade.
''Jag håller knappt koll på veckodagarna nuförtiden.'' sa hon generat.
''Äh vem gör det egentligen?'' frågade Luke och svängde åt höger. ''Så var tror du att han är?''
''Kanske äter något? Jag tror världen överlever om vi väntar tills middag.'' sa Alice och saktade ner på farten lite.
''Det får vi allt hoppas.'' sa Luke och la armen om henne. Hon pussade honom och drog in honom bakom en gobeläng som ledde till en gömd korridor. Mörkret slöt sig runt om dem och det blev tyst.
''Luke?'' viskade hon.
''Ja?'' viskade han.
''Varför viskar vi?'' Luke skrattade.
''Ingen aning.'' viskade han. Alice log men Luke såg det såklart inte.
''Luke? Var är du?'' frågade hon och sträckte ut händerna och vevade vilt runt om sig. En stönande visade henne att hon hade hittat honom.
''Snygg träff.'' sa han. Hon kunde se framför mig hur han grimaserade.
''Vadå? Slog jag till dig?'' frågade hon.
''Ja. Mitt i magen.'' sa han.
''Oj förlåt. Vänta lite!'' sa hon och grävde efter sin trollstav. Hon drog fram den.
''Lumos!'' Korridoren lyste upp. '
''Hej på dig.'' sa Luke.
''Förlåt.'' gnällde Alice och kramade honom.
''Äh det gör inget.'' sa han och log.
''Säkert?''
''Japp.''
''Bra.'' sa hon och kysste honom. Kyssen blev mer passionerad än någon annan kyss, och det var underbart. Tungorna möttes, och liksom utforskade varandras munnar. Alice glömde bort tiden, dem kunde ha stått där i timmar och kysst, eller som flera skulle kallat det, hånglat och tiden skulle ha stått still.

När det blev middagen gick Alice och Luke med ihopflätade fingrar ner till Stora Salen. Båda hade ett fånigt leende på läpparna när dem satte sig vid Gryffindors långbord.
''Ni såg ju muntra ut.'' sa Reseem och tittade forskande på dem. Alice skrattade och tog lite potatisgrattäng. Reseem tittade misstänktsamt på dem innan hon inledde en konversation med Claire.
''Kom ihåg, vi måste prata med pappa efter middagen.'' viskade Alice. Luke nickade.
''Jag vet.'' svarade han.

Så fort middagen var över så skyndade sig Alice fram till lärarbordet med Luke efter sig.
''Pappa! Pappa, vi måste prata med dig.'' sa Alice allvarligt. Neville tittade allvarligt på dem ett tag men drog sedan iväg dem en bit.
''Vad har hänt?'' frågade han allvarligt.


Sådär det var det.

ahh!!!, så bra! ¡muy bien! me gusta mucho!

Jätte ASM!

Jättebra!

SKRRRRRRRRIIIIIIIV!

Suuuuuperbra!

ÄGER AZUM SUPER...BÄST

JÄTTEBRA!

Jätte jätte super bra! Längta jätte mycket ♥

Skriiiiv för jag sa skriiiiv nu för jag sa skriiiiv nu...