(PM) En mugglare på Hogwarts

Så spännande så att jag får rysningar!!!

eller hur??

Jättebra

Hufflepower!

Bra ord där!

Och ett SUPERBRA kapitel, bra skrivet!!!!

JAG BARA ÄLSKAR FRED OCH GEORGE!!!!

Kapitel 1 i 4de boken.
”Fred! GE TILLBAKA MITT HALSBAND!” vrålade jag så högt jag kunde. Jag fick ett skratt till svar.
Mitt halsband var allt jag hade, förutom min alldeles för liten pyjamas och ett par örhängen, från mugglar-världen, och… ja det fanns en annan anledning till att det var min käraste ägodel men det struntar vi i nu. Tyvärr hade tvillingarna ingen respekt alls för folks ägodelar. Fred hade aldrig vågat göra så här om Mrs. Weasley varit här.
Jag hade bott hos Weasleys ungefär en månad nu, och lärt känna tvillingarna väldigt bra. De var roliga men ibland lite för jobbiga. Och nu hade de tagit mitt silverfärgade halsband som föreställde ett par vingar. Det var inte särskilt dyrt. Och därför fattade de väl inte riktigt hur mycket jag älskade det. Jag hade upptäckt det i min pyjamas ficka när jag fick tillbaka den, tvättad och lagad, från Mrs Weasley.
”Vill du ha den så kom och ta den!” hörde jag Fred ropa hånfullt.
”Fred jag ska MÖRDA DIG!” skrek jag innan jag satte av i full galopp uppför trapporna. Där stod han och skrattade som bara den.
”Din lilla…” muttrade jag och hoppade på honom.
”Aj! Annie! Jag är George! Fred är där!” han lyckades få ut ena handen ur mitt grepp för att peka uppför trappan och där stod Fred med mitt halsband dinglande på höger pekfinger. Den här gången hoppade jag på rätt person satte mig på knä på Freds rygg och lirkade ut mitt halsband ur hans knyt näve. Tvillingarna var visserligen starka och skickliga i trollkarlsduell men jag var duktig på att slåss i närstrid. Och hur starka de än var så gjorde det ont när någon låste ens arm bakom ryggen och sedan satte sig på den samtidigt som de hade armbågen i ett stryp grepp på deras hals och klämde så hårt på en nerv i handleden för att få dem att släppa något de hade i handen. På så sätt hade jag lyckats få tag på väldigt många av mina saker när de hade stulit dem. När jag lyckats få tag på den muttrade Fred något som bara jag hörde och som lät som om han sa,
”Jag lät dig ta den…” jag skrattade sarkastiskt. Tvillingarna hade aldrig riktigt kommit över att jag faktiskt kunde vinna över dem.
”Vi säger väl det om det får dig att känna dig bättre.” sa jag.
”Där ser man vad en tjej kan göra för sina smycken.” sa George samtidigt som han vrålade av skratt.
”Det här är mer än bara ett smycke!” försvarade jag mig samtidigt som jag dinglade med smycket framför hans näsa. Såklart försökte han få tag på det, men jag stoppade snabbt ner det i fickan. Om det hade varit ett vanligt smycke hade jag försökt få tillbaka det mest för principens skull, men när det gällde det här smycket var det blodigt allvar.
”Kan man våga sig fram nu utan att bli överkörd av en vild Annie.” hörde jag Ron säga bakom mig.
”De tog mitt halsband.” sa jag.
”Bara för att det är så roligt att reta dig!” skrattade George.
”Tala för dig själv.” muttrade Fred medans han masserade sin ömma arm som jag suttit på.
”Och du lyckades få tillbaka det? Wow.” jag visste att han skojade, men han var allvarligt imponerad.
”När det gäller det här halsbandet kan inget stoppa mig.” skrattade jag.
”Nä, jag har märkt det.” sa Ron, nu lät han allvarlig plötsligt. ”Varför är det så?” jag bestämde mig för att skratta bort det.
”Vad menar du? Om någon tar något från mig tar jag tillbaka det!” sa jag och skrattade lite nervöst.
”Jamen det brukar ta ett litet tag för dig att ta tillbaka andra saker, du brukar säga att du inte orkar.” Jag stirrade på honom. Hade han faktiskt lagt märke till något som inte någon sa rätt ut? De var inte likt honom. ”Det är ju en av de enda sakerna som jag har kvar från min värld.” sa jag.
”Det kan inte vara därför.” utropade plötsligt George. Jag snurrade runt och tittade på honom med blixtrande ögon.
”Och varför kan det inte det, Mr. Mästerdetektiv?” fräste jag.
”För att när vi tar dina örhängen får vi inte alls samma reaktion! Du har rätt Georgie.” sa Fred.
”Och var fick du luft ifrån?” svarade jag. Jag ville inte berätta varför jag älskade mitt halsband. Det hade ingen annan förutom jag med att göra. Om man inte räknar med… ja, någon annan.
”Något speciellt är det med halsbandet.” sa Ron och sträckte sig efter den lilla biten som hängde ut ur min byxficka. Jag slog till honom på handen. ”Har du inte lärt dig någonting av dina bröders misstag?” väste jag. Nu var jag arg. Nu var det inget skämt längre.
”Jag ville ju bara titta…” började han.
”Ni har inget att göra med det här halsbandet! Ni har inget att göra med mitt liv innan jag kom hit.” min röst var nästan en viskning. ”Ni behöver inte riva upp gamla sår!” ropade jag så högt att de tre bröderna hoppade till. Sedan stormade jag nerför trappen, igenom köket och ut genom bakdörren.

Jättebra!

Toppenbra kapitel!

Kapitel 2
Det var soligt ute och jag hade njutit av det varma vädret om det inte varit så att jag själv kokade av ilska. Men tårarna som rann kom inte från ilskan, de kom från sorg. Jag visste att de inte menat att göra mig upprörd. I alla fall inte på det sättet. Men jag tyckte ändå att de kunde tänka sig lite för. Jag behövde gå av mig lite för att få något annat att tänka på. Men allt påminde mig om hemma. Jag kom plötsligt på ett minne som jag inte tänkt på väldigt länge. Det var en gång när jag och Pappa var på promenad på ett ställe som hade väldigt många kullar. Jag hade sprungit så fort jag kunde och han hade jagat mig. Tillslut hade han fångat upp mig och kastat upp mig i luften och jag hade skrattat så att jag skrek. Minnet var så starkt och tydligt att jag nästan kunde känna den ilande känslan i magen när jag flög upp i luften. Det hade varit länge sedan nu. När jag varit liten och man fortfarande kunde kasta upp mig i luften. Jag och min familj hade varit en bra familj. Vi älskade varandra. Och när jag blev äldre hade jag inte stött dem ifrån mig. Jag hade fortfarande lek-bråkat med pappa och skrattat med mamma. Jag hade haft två lillebröder som jag älskade mer än något annat i världen. Ända tills olyckan. Tårarna rann och jag visste att det skulle vara omöjligt att stoppa dem. Jag saknade dem. Jag saknade dem allihop. Jag hade haft många vänner, så jag kunde inte ens trösta mig med att jag hade mer vänner här än i mugglar-världen. Nej jag hade kanske inte varit den mest populära tjejen i skolan, men vänner hade jag haft. Jag saknade Sverige. Det var där jag hade bott. Visst, England var vackert, men Sverige var mitt hemland och jag hade älskat det. När jag gått ett tag och gråten avtagit började jag gå tillbaka. Jag hade inte varit borta så länge, bara två timmar. Jag var van att behöva gå långt. Jag gick långt när jag skulle förvandlas så att ingen skulle se mig och få panik. Jag hoppades att jag hann hem innan Mrs. Weasley, jag ville inte att hon skulle bli arg på tvillingarna eller Ron för att de fått mig att ge mig av. Om jag kom hem innan henne skulle de inte behöva förklara var jag var. Jag skyndade mig. Mrs. Weasley skulle gå och hälsa på någon släkting (det var fantastiskt hur stor deras släkt var.) och skulle inte vara hemma förens sent ikväll. I för sig visste jag inte vad klockan var.
Medans jag hade huvudet uppe i det blå och inte tänkte på var jag satte fötterna föll jag rakt ner i ett djupt hål.

Jättebra!