prs yehet & kkaebsong

"Men det spelar ingen roll för mig, det viktiga är att du får vila," viskar Joshua, virar sina armar och ben om den äldre, kramar om denne hårt. "Men jag vill sova tillsammans med dig," gnäller han, det verkar som att de två bytt roller under närvarandet. "Och om jag äter kanske jag stör dig, det vill inte jag." Nej, Zihao behöver uppenbarligen sömn och vila, Haru verkar redan ha somnat över dem.

Läpparna putade buttert oh Zihao blängde surmulet på Joshua. Dålig ursäkt, enligt nittonåringen.
”Kommer bara sovsal ännu sämre om jag vet att jag hindrade dig från att äta middag”, påpekade han och sneglade bort mot fönstret igen. Det var alldeles kolsvart utanför huset, stormigt och eländigt. Men som sagt, ändå väldigt mysigt. ”Kan ligga här och klappa hunden och stirra ut genom fönstret sålänge”, fortsatte han med ett snett leende och drog försiktigt fingrarna genom Harus fluffiga päls.

Joshua ser tvekande på den äldre med rynkade ögonbryn, läpparna sammanknipna.
"Okejdå, men jag kan äta medan du sover, vila." Säger artonåringen tvärt och nickar lite för sig själv, nej han vill inte att Zihao ska hålla sig vaken. Han börjar gnaga på sin toast medan han puffar upp sina redan puffiga kinder, i försök att göra sig oemotståndlig. "Kan du inte klappa mig istället?"

Ögonbrynen sköt genast upp i pannan och ett litet, utmattat skratt undslapp Zihao.
”Du har inte direkt någon fluffig päls att klappa på”, förklarade han och himlade lite med ögonen. ”Men visst, om det är vad du vill så”, fortsatte nittonåringen med ett lömskt leende och slingrade armarna runt Joshuas midja. Nej, han tänkte mycket riktigt inte klappa på den andre. Däremot började han istället lämna en drös med små pussar över de puffiga kinderna som var absolut oemotståndliga.

En liten rodnad skjuts upp över Joshuas kinder medan han gnager försiktigt på sin macka. Gud vad löjligt han beter sig.. Men det är inte hans fel att hela han vill ha Zihaos uppmärksamhet.
"Typiskt, tänk om jag ändå haft det, då skulle jag kunna värma dig," viskar han lätt, han blir inte besviken när den äldre börjar pussa på honom istället, med armarna slingrande runt hans midja. Inte det minsta. "Det där är motsatsen till att vila." Påpekar artonåringen efter han fått i sig toasten och slingrar sina egna armar om Zihao.

”Kanske det kanske, men kunde inte hålla mig borta”, knotade Zihao som knappt var förmögen att hålla ögonlocken öppna. Men det var ju så trevligt att ligga och lämna små pussar över den andres ansikte, även om han mycket väl insåg att Joshua hade rätt. Han borde egentligen glida ner mot kuddarna och somna i samma sekund som huvudet snuddade vid kudden. ”Vill inte att du ska ha någon päls, du är perfekt som du är, med ditt underbara klängande”, mumlade nittonåringen och drog lite på munnen. ”Sålänge du inte går någonstans är jag nöjd.”

Joshua ler tacksamt mot den äldre, innan han tvingar ner honom mot madrassen igen, huvudet mot kudden.
"Jag kväver dig inte då?" Frågar artonåringen som klänger något förskräckligt över den andre, som den koala han är. "Jag tänker inte gå någonstans" lovar han och lämnar varsin puss på vardera kind. " Men sov nu, du behöver det."

Alldeles för trött och slö för att orka såga emot, gled Zihao långsmt ner mot kuddarna. Han sneglade mot Joshua med ögonlocken halvt öppna.
”Du väger ingenting, klart att du inte kväver mig”, mumlade nittonåringen som var på god väg att somna. ”Om du inte är här imorgon när jag vaknar kommer jag att bli ritkigt besviken på dig..så inga morgonbad eller vad du nu kan tänkas få för dig”, fortsatte han nästan viskandes, rösten alldeles hed och rå av förkylningen.

"Det gör jag visst," protesterar Joshua, granskar ansiktet som nu verkar bara vara någon sekund från att somna. Med en lätt grimas gräver artonåringen ner sitt ansikte hos Zihaos tröja, låter fingrarna glida genom Harus päls. "Okejdå, du kommer inte bli besviken!" Viskar han med ett svagt leende. "Godnatt."

”Mhm, hoppas i alla fall det”, mumlade nittonåringen och gäspade stort för att sedan sluta kämpa emot sömnen. Det tog knappt en sekund för honom att somna när han väl tillät dig själv att slappna av. Troligen eftersom regnet smattrade lugnande mot fönsterrutorna, Joshua som låg tätt intill Zihao och Haru som låg och sussade bredvid dem. Han virade omedvetet armarna lite hårdare omkring artonåringen och slängde benen över honom. Så, nu skulle han med största sannolikhet inte flytta på sig under resten av natten.