prs yehet & kkaebsong

Det tar inte lång stund innan en knackning kan höras mot dörren, och Ms Lewis stiger in.
"Jag trodde väl att jag hörde era röster." Sjunger hon med en bricka i famnen, balanserar på två koppar te och varsin toast. "Men herregud, vad har ni gjort med ett hår?" Chockat ser hon på de två ungdomarna, en efter en. "Jag menar det är väldigt snyggt ut på er båda, men varför?"
"Varför inte?" Påpekar Joshua med ett finurligt leende när modern ställer ner brickan bredvid de två ungdomarna.

”Vi pratade om att färga håren innan jag drog”, mumlade Zihao i ett försök att förklara, då Joshua inte verkade göra något vidare bra jobb med just det. ”Det var helt enkelt dags att göra det tyckte vi”, fortsatte han, utan att röra sig ur fläcken. Inte en chans att nittonåringen skulle dra sig undan från det varma, gosiga täcket. Absolut inte. Nu luktade ju i och för sig den där toasten väldigt gott och te tackade han aldrig nej till..men ändå. Det hade tagit alldeles för lång tid för sjuklingen att bli varm den första gången.

"Åh jaså! Nej det visste jag inte." Säger Ms Lewis med ett brett leende, stryker försiktigt fingrarna över sin sons nu ljusrosa lockar. "Som sockervadd."
"Det smakar inte lika gott som det ser ut," påminner Joshua med ett stolt leende och sträcker sig efter toasten, för att sedan hålla den framför Zihao. "Zihao här har dock blivit väldigt sjuk, så vi måste beslagta varje filt."

Så det var inte bara nittonåringen som jämförde Joshuas går med sockervadd efter allt? Zihao fäste ögonen på toasten och vek snabbt undant, gömde ansiktet i kudden och skakade på huvudet.
”Nej, kommer bara spy om jag äter något”, muttrade han och såg längtande på mackan. Det var inte det att den inte såg god ut eller luktade äckligt, snarare att han insåg att magen inte skulle uppskatta någon föda för tillfället. Ännu mindre kolhydrater. ”Kan försöka lite senare”, föreslog han och kikade upp en aning från kudden.

Med ett litet, oroligt leende ställer Joshua ner brickan ner på golvet. Nej, om Zihao inte äter ska inte han äta.
"Okej," säger han och kramar hårt om den äldre innan han gräver ner ansiktet i hans tröja igen. "Vill du ha lite te då?"

”Vadå? Ska du inte äta bara för att jag inte ska det? Isåfall äter jag hellre och spyr senare”, sade Zihao och ruskade på huvudet, satte sig motvilligt upp trots artonåringens grepp. Han sträckte dig efter tallriken och tryckte in hela toasten i munnen på en och samma gång. Av någon anledning kändes det lättare på det sättet, att bara få det överstökat. ”Så, nu måste du också äta, annars är det verkligen inte rättvist”, konstaterade nittonåringen och sjönk ner mot kuddarna igen, gömde sig under täcket och kurade ihop sig till en liten boll. Urk.

"Nejmen Zihao!" Utbrister Joshua med rynkade ögonbryn och ett bittert leende över läpparna. "Jag ville bara att vi skulle äta tillsammans, och definitivt inte att du ska må illa." Påpekar artonåringen och drar till sig sin toast med ost, innan han kryper ihop intill den andre. "Du vill inte ha te?"

Zihao skakade på huvudet och slingrade sig runt Joshua, likt en klängväxt. Egentligen ville han visst ha te, men han orkade knappt öppna munnen, ännu mindre svälja.
”Nej, det blir bra såhär”, mumlade nittonåringen, som kämpade med att hålla ögonlocken öppna. Det skulle var väldigt ohyfsat att somna bredvid den andre när denne åt. Han kunde faktiskt hålla sig vaken i några minuter till. Bara några ynka få minuter...Men det visade sig vara en hyfsat svår uppgift.

Blicken vilar på den äldre i tystnad, ser hur han för varje sekund kommer närmre drömmarnas rike.
"Sov så gott," viskar Joshua tyst, mest till tom luft, lämnar en liten puss på det röda huvudet innan han lägger bort resten av toasten, för att sedan försöka somna han också.

”Men jag vill inte somna medan du äter”, klagade Zihao och gosade ner sig ännu mer hos Joshua, försökte stänga ute ljuset från lampan och ta in ljudet av regnet. Visst, han avskydde verkligen att vara ute i regnet, men att ligga och lyssna på det inomhus var mysigt. ”Försök inte ens lägga ifrån dig den där toasten, plocka upp den, tugga och svälj”, fortsatte nittonårig en bestämt. Hur i allsin dagar kunde någon bete sig som en femårig den ena stunden och som en förälder den andra? Han måste verkligen ha varit trött för att glida in i ett sådant beteende.