PRS Lupple & Medi

Hon såg handen bli en tass och hon lade sin hand mot den och smekte den sakta och såg på den med lugna ögon. Hon smekte den lite mer och log.
"Det var inte så farligt. Jag känner mig inte rädd. Vad tycker du nästa steg ska vara?"

Han nickade och såg på Willow som smekte Gustafs tass och log.
"Hon har vuxit så mycket. Hon kanske inte vet det själv men det har hon. " Han log och såg på honom.
"Jag tror hon kommer klara det här och det kommer gå bra."

Gustaf kände henne ömma smekningar och flinade lite.
"Det är inte farligt." Log han och lät handen återgå till det normala och flyttade den ifrån bordet.
"Nästa steg? Jag tror ansiktet. Det är ju det som är mest skrämmande. Men vi tar en paus." Sa han och log.
Kroppen var ju som sagt väldigt lik tassen. Bara massa päls. Ansiktet var dock en helt annan femma.

Alexander nickade sakta. "Det har hon." Sa han leendes och studerade henne vid bordet.

Hon såg på honom.
"Sen ansiktet. sen hela du och sen kanske sen en gång på kvällen? När det är mörkt?" Hon såg på honom och sen lade hon huvudet på sned.
"Sen kanske en till?" Hon log och skrattade av Dorians smekningar.
"Det kittlas" tjöt hon glatt.

"Om de är borta vad händer då?" Han såg på honom och lade huvudet på sned.

Gustaf skrattade lågt och nickade.
"Låter som en plan." Sa han och flinade.
"Men det kommer se väldigt konstigt ut med huvudet. Kanske får ändra hela mig men bara visa dig huvudet. " Sa han lugnt och log.
Dorian flinade lite och såg på henne. Kysste henne mjukt på kinden.
"Du är modig." Viskade han.

"Om hennes organ är borta menar du? Eller nått av dem snarare?" Sa Alexander och skrattade lågt och skakade på huvudet.
" Då vet häxorna vad de har för material att jobba med och kan analysera situationen bättre. Men vad jag tror? Det kommer vara riktigt illa." Sa Alexander lågt men ärligt.

"Sant. Vi får sätta upp något skynke eller något s"jag bara ser huvudet."
Hon såg på honom och tog glaset och började att dricka.

"Jag är orolig att de har tagit hennes organ." Han suckade och sträckte på sig.
"Men hon kanske kan åka in i morgon?" Han log.
"Dessutom hon måste lämna blod. Hon kan inte förlora mer på dumma sätt. Det måste finnas en backup."

Gustaf nickade sakta.
"Precis så." Log han innan han fokuserade ännu en gång på sin mat.
Dorian log svagt och smekte henne lätt över ryggen och satte sig på en annan tom stol bredvid hennes.

Alexander nickade sakta.
"Är vi alla inte det?" Sa han dystert och suckade.
" Om hon är redo. Jag vill ha häxorna med, minst fyra vampyrer och fyra varulvar. Hon måste kunna hantera så många runt henne. Och fler runt sjukhuset. Hon måste göra massa saker där men jag tar henne inte en meter utanför era gränser utan ordentligt skydd. Om de inte kan nå henne med magi kommer de försöka nå henne fysiskt." Sa Alexander kort och gick sedan iväg till Lathan som inte stod långt bort och började tala på deras språk om varenda detalj.

Hon såg på honom och log försiktigt och började att äta maten igen och såg på Dorian.
"Jag ska kanske lägga mig en stund. Går det bra om jag lägger mig i ditt sovrum?" Hon log mjukt och reste sig och tog hans hand.
"Oroa dig inte. Jag är säkre men jag vill att du kommer med ändå." Hon böjde sig fram och kysste honom.
"Jag behöver bara blunda i en timme eller så."

Dorian mötte hennes blick och nickade sakta.
"Självklart, mitt rum är även ditt." Sa han leendes och kramade hennes hand, besvarade kyssen och ledde in henne mot huset.
" Jag ska bara ordna blod." Sa han och ledde henne till köket, tog en påse. Värmde upp den och hällde över den i en mugg och började sedan gå uppåt mot sitt sovrum medan han höll hennes hand.

Hon såg på honom och log.
"Du dricker inte lika mycket blod längre." Hon såg på honom och såg på sin stängda dörr och log.
"Hon sover säkert skönt där." Hon smög in på Dorians rum och satte sig på sängen och lade sig ner.
"Minns du när jag råkade kasta boken på dig?" Hon log.
"Jag ber om ursäkt."

Han såg på henne och flinade till av hennes kommentar och följde sedan med in till sitt rum.
"Jag har inte samma aptit, det smakar inte alltid bra." Sa han och satte sig även han på sängkanten och flinade.
"Och jag är väl inte i samma behov." Sa han och skrattade sedan lågt.
" Jag minns. " Sa han och skakade på huvudet.
"Du vet att jag knappt kände det va?" Flinade han.