prs yehet & kkaebsong

Försiktigt fortsätter Joshua att göra små hjärtan över den äldres rygg, huvudet mot Zihaos bröstkorg och den mjuka tröjan.
"Bra," viskar artonåringen och lämnar en liten puss på den andres kind. "Jag hoppas att du inte kommer behöva känna så igen, att du måste lämna oss. Prata med oss istället."

”Det lovar jag”, sade Zihao och vände blicken mot taket. ”Och jag ska verkligen försöka att hålla drt löftet”, försäkrade han allvarligt och gnagde sig lite i läppen, kände hur skuldkänslorna ännu en gång sköljde över den svala kroppen. Nittonåringen hade redan lovat ungefär samma sak för två år sedan och då hade det gått åt helvete. Kanske det bara var bättre att inte lova någonting alls istället? Han pressade fram ett litet leende när Joshuas läppar fick kontakt med en bleka huden på kinden.

Joshua biter sig hårt i underläppen, ja Zihao har sagt de löftena så många gånger, och varje gång har han brutit det. Och det verkar som att den äldre tänkt likadant då han endast tvingar sig själv att pressa fram ett leende, inget genuint.
"Okej," är den enda artonåringen kan svara, för han vet att om den äldre sviker honom igen kommer han aldrig kunna förlåta det. Två gånger har det redan inträffat, det räcker.

Med läpparna ihoppressade, vek Zihao undan med blicken och fäste den istället på fönstret, betraktade vattendropparna som rann nerför rutan. Han gjorde alltid bort sig, på ett eller annat sätt. Det var nästan komiskt hut ofta det hände.
”Förlåt, jag ska inte lova saker mer..det slutar ju ändå alltid i katastrof när jag gör det”, mumlade nittonåringen. ”Men den här gången får jag nog lov att göra det ändå”, sade han tyst därefter och rynkade lite på ögonbrynen. Nej, det skulle aldrig få ske igen.

Det finns inte mycket Joshua lam svara på det där, det är ju väldans sant att den andre brutit sina löften mer än ofta. Att sluta lova saker kanske är bäst, men ändå bildas en hård klump i magen på Joshua.
"Ja, det får du." Viskar artonåringen lätt, rynkar lite på ögonbrynen innan han lutar huvudet återigen mot Zihaos bröstkorg. "Jag kommer inte kunna förlåta dig igen, hoppas du förstår det."

”Det spelar ingen roll eftersom jag lär mig av mina misstag”, sade Zihao och nickade lätt för sig själv. Jodå, efter att ha begått samma dumma felsteg två gånger så hade han faktiskt lyckats lära sig någonting - att det aldrig direkt hjälpte att försöka lösa alla problem själv. Precis som Joshua sagt innan var det betydligt bättre att prata om det, inte ta sakerna i egna händer. ”Och för att vara helt ärlig är jag betydligt bättre än jag var förr, även om jag fortfarande är en idiot”. Med en liten suck slingrade han armarna tightare runt den andre, ville bara sjunka ner genom jorden och försvinna av skam.

Det gläder Joshua något enormt när han är nittonåringens ord.
"Och jag tänker inte lämna dig någon ner gäng när du får en panikattack, även om du säger att du vill det." Viskar han och kramar om Zihao gått, men han tänker inte låta honom gå, han kommer inte klara av två år utan nittonåringen igen.

Trots att artonåringen begravt Zihao under både ett täcke och en massa filtar, frös han något alldeles förskräckligt.
”Gör inte det, för säkerhetsskull liksom”, mumlade han och kund einge låta bli stt skratta till, mellan tänderna som ännu en gång börjat hacka. Det kändes lite som om käkbenet skulle gå sönder förr eller senare. Hur kunde han vara kall trots Joshuas närhet och alla andra fluffiga filtar? Det gick verkligen inte ihop, men nittonåringen kubde verkligen inte sluta skaka.

Än en gång börjar Joshua att måla små hjärtan över nittonåringens rygg, lägger märke till hur den äldre hackar tänder. Även om han själv är väldigt trött, sätter han sig raskt upp för att gå ut i rummet, bara för att roppa ut Harus namn. Den lilla lurvbollen kommer snabbt springandes, och Joshua bär honom med sig till sängen igen, lägger bollen med fluff över Zihao innan han gosar ner sig hos honom igen.
"Kanske hans tjocka päls kan hjälpa lite."

Gud, Zihao älskade verkligen både Joshua och hunden som genast började slicka nittonåringen i ansiktet. När han väl flyttade in i ett eget hus, eller liknande, skulle han defintivt skaffa sig både hundar och katter.
”Min egna tjocks päls är bättre, men har på riktigt ingen lust att resa på mig så Harus blir perfekt”, viskade han och kvävde en gäspning. Med hunden halvt över sig och armarna lindade omkring Joshua, kändes det äntligen som om kylan drog sig lite undan. Nu var Zihao istället bara vädligt, väldigt trött.