PRS Lupple & Medi

Hon nickade och tog ett fastare grepp om Dorians arm och och knep ihop ögonen och öppnade dem när de hade landat.
"De suger i magen när vi hoppar. Det känns inte roligt alls när man har ätit." Hon skrattade mjukt och satte sig hos Gustaf igen och så på honom med en lite nyfiken blick.
"Så ni kommer inte jaga mig?"

Dorian följde med henne fram till bordet och ställde sig bakom hennes stol och lekte lite lätt med hennes hår.
Gustaf vände blicken mot Willow när hon frivilligt ställde en fråga och log brett.
" Självklart inte. Du är människa." Log Gustaf och Dorian lutade sig fram mot Willow och pekade på tänderna.
"Se de ser ut som dina." Viskade han i hennes öra och log.

Hon såg på honom och lade huvudet på sned.
"Men det är eran vargform som gör mig rädd. Jag är rädd för hundar med.." Hon vände sig mot Dorian och log mjukt.
"Kan du hämta mer dricka åt mig älskling?" Frågade hon och lyfte upp sitt glas mot honom.

Gustaf såg på henne och skrattade vänligt.
"Jag förstår att vi är mer skrämmande så. Du ska bara veta vad rädda alla vi har varit vid första förvandlingen. " Sa han och log svagt.
"Hundar är en sak, de är djur. När vi är i vargform visst blir vi mer djuriska men vi har fortfarande en människas hjärna. En människas tankar, känslor. Du behöver inte frukta oss." Sa han lugnt.

Dorian pussade Willow lätt på huvudet, tog hennes glas och gick iväg för att fylla på mer dricka till henne.

"Jag blev ganska hårt hjärntvättad." Hon pekade mot huvudet.
"Det kunde varit så de gjorde mig rädda för hudar och vargar." Hon såg på Dorian och svalde.
"Men jag vill bli av med rädslan. Jag måste ha förtroende för er." Hon log mjukt och såg på sina händer.

Gustaf nickade sakta. " Det är mycket möjligt. De behövde antagligen göra dig rädd för nått annat än dem så att du skulle känna dig säker hos dem trots att du inte var det." Sa Gustaf lugnt och log sedan svagt.
" Det är bra. Hur vill du börja?" Sa han lugnt.

Dorian gick tillbaka och ställde ned det numera fyllda glaset framför henne och ställde sig bakom och lekte lite med hennes hår.

Ho drog efter andan och såg på honom.
"Det är ljust nu. Så det minsta du kan göra." Hon såg på honom.
"Sen vill jag klappa det i några minuter." Hon såg på Dorian och log.
"Tack."

Gustaf såg på henne och skrattade lågt. Hon var väldigt modig.
" Det minsta?" Sa han och tog några djupa andetag och såg på henne.
"Redo?" Sa han lugnt och knöt sin ena näve och höll den framför henne.

Hon nickade och såg ner på hans hand och svalde.
"Jag är redo..." Hon svalde hårt och tog Dorians hand och kramade den för moraliskt stöd.
Tristan hade ställt sig vid Alexander och såg på honom.
"Hur är det?"

Dorian höll henne i ena handen och lät sin andra hand vila runt hennes midja för att ge henne mer stöd.
Gustaf slöt ögonen, öppnade dem igen och den knutna handen var numera en tass.
Det var en väldigt stor tass eftersom han var väldigt stor och han lät den vila på bordet mellan henne och sig själv.
Dorian såg på det hela med nyfikna ögon. Nog hade han sett vargar, och många av dem och även sett dem förvandla sig helt och det var nästan magiskt men detta.
Det var på nått sätt ännu häftigare.

Alexander vände blicken mot Tristan och log svagt.
"Det är bra. Jag hoppas att Willow känner sig bekväm med vargarna snart. Jag behöver få henne till sjukhuset. Kolla igenom henne med ordentlig teknik. Se om något organ är borttaget. Men jag vägrar att gå själv och med få vampyrer. Jag vill ha mer skydd runt henne. Det är en för stor plats att hålla under uppsikt." Sa Alexander lågt men väldigt allvarligt.