prs yehet & kkaebsong

Joshua rynkar på ögonbrynen och ruskar på huvudet, griper tag om den äldre än hårdare och drar försiktigt upp honom för trappen.
"Nej, golvet är kallt., Det går jag inte med på."Säger artonåringen envist, och ler glatt när de väl kommit upp. Han lägger Zihao noggrant ner på sängen, innan han börjar dra både täcke och filtar över den svala kroppen.

Alldeles slut i hela kroppen, rullade Zihao ihop sig i sängen och begravde ansiktet i kudden. Sängen var nog faktiskt bättre än golvet när allt kom omkring.
”Tack”, viskade han och gäspade stort, ögonen halvt öppna. ”Vill du inte också lägga dig ner? Du var ju trots allt också ute i regnet och frös?” Fortsatte han matt och slöt ögonlocken med en liten suck. Jösses, nittonåringen hade inte känt sig så kass på flera år. Förkylningen höll ju redan på att ta kål på stackarn.

"Jodå," säger Joshua och drar av sig sin långärmade vita tröja, för att sedan dra på sig en tshirt och mjukisbyxor. " Du kommer få en rejäl förkylning." Viskar artonåringen och gosar ner sig hos den äldre, drar täcket och alla filtar över dem, de rosa lockarna ligger fluffigt huller om buller på huvudet.

”Ja, det kommer jag definitivt få”, konstaterade Zihao och virade armarna omkring Joshua. ”Men det gör ingenting, så länge du lovar att stanna här med mig”, fortsatte han och log blekt, drog den andre närmare intill sig och pillade lite med det rosa, fluffiga håret. Även om nittonåringen älskade den yngre hur denne än såg ut, kunde han inte låta bli att bli alldeles föräldskad i de sockervaddsliknande lockarna. De var så otroligt söta.

Joshua slingrar armarna om den äldre och kramar honom hårt, lutar huvudet mot Zihaos bröstkorg, börjar försiktigt måla små hjärtan över den andres rygg.
"Klart jag lovar det." Säger han sanningsenligt i en tyst stämma. Han sluter ögonlocken när Zihao sedan börjar pilla med de rosa lockarna. "Gillar du dem? Dina röda lockar ser fantastiska ut."

Regnet smattrade lugnande mot fönsterrutan och Zihao kände sig för den första gången på länge helt fylld med ro. Nu när han var inomhus, nergrävd under täcket med en Joshua, kändes allting faktiskt väldigt bra.
”Mhm, du är väldigt fina faktiskt”, mumlade nittonåringen och drog lite på ena mungipan. ”Dina alltså, men tycker att mitt hår också blev riktigt bra faktiskt”, fortsatte han med ett leende och nickade lite för sig själv. Jo, han var vädligt nöjd.

Bra. Joshua kommer ihåg hur den äldre riktat in sig på att få en ny start, och så börjar de bråka om något så löjligt samma dag.. herregud. Dumma Joshua, varför? Han nickar instämmande i vilket fall som helst.
"Mm, du ser riktigt snygg ut i rött." Säger han, låter fingrarna måla små hjärtan över Zihaos rygg och armar.

Zihao sneglade ner mot Joshua, förundrades över hur normalt allting kändes. De hade legat på precis samma sätt för två år sedan, med den yngre som ritade hjärtan över hans rygg och armar. Det hela blev nästan lite som en flashback, förutom det faktum att nittonåringen inte hade någon som helst plan på att hoppa ut genom fönstret igen.
”Inte lika snygg som du ser ut i rosa”, påpekade han och skakade lite på huvudet. ”Men det blev ändå väldigt bra, håller med om det.”

Det tar inte långt tid för Joshua att inse att den äldre ser ner mot honom. Försiktigt låter han sin lediga hand glida upp mot en av Zihaos kinder.
"Vi kommer aldrig komma överens över det där," påpekar han roat, ett litet leende prydandes över läpparna. "Vad tänker du på?"

”Nej det verkar inte som det”, instämde Zihao med ett snett leende. Det var faktiskt vädligt mycket som de inte kom överens om, men deg var inte nödvändigtvis en dålig sak. Sedan bleknade det smala leendet en aning och nittonåringen vek undan med blicken. ”Hm, hur mycket det här påminner mig om för två år sedan, förutom att det regnar istället för att snöa och att jag inte tänker kasta mig ut genom fönstret”, mumlade han. Han avskydde verkligen att prata om det minnet, men det var ingen idé att ljuga.