prs yehet & kkaebsong

Joshua skrattar lätt, känner hur hans kinder hettar till.
"Jag är arton, tänker inte tänka på barn nu." Förklarar artonåringen och håller än en sked till med den varma soppan till Zihaos mun. "Men jadu.. jag vet inte. Kanske både och?"

Zihaos huvud föll lätt på sned och han sörplade snabbt i sig innehållet på skeden.
”Joshua, du vet att två killar inte kan ha barn, det är liksom inte fysiskt möjligt”, påpekade han och rynkade på ögonbrynen. ”Och jag är faktiskt äldre än dig, så rent tekniskt sett är det du som är ett barn”, sade han därefter och putade med läpparna. Varför kände nittonåringen sig plötsligt alledeles kall inombords? För att han ännu en gång inte var tillräcklig för Joshua?

När Joshua hör den andres ord kan han inte hindra sig själv från att brista ut i ett tyst skratt.
"Ja, jag vet faktiskt det Zihao. Tänker inte direkt på att skaffa barn, inte alls. Men du vet, ibland kanske man behöver mäta småbarn. Vad vet jag." Säger artonåringen roat, än en gång tar han upp en ny sked med soppa för att hålla vid Zihaos mun. "Jag menade att barn oftast inte kan äta själva, och du kan inte äta själv just nu. Men i mina ögon är du ett litet barn."

”Jag kan faktiskt äta själv, det är bara det att jag känner mig eländig och ynklig”, muttrade Zihao. Men trots det buttra stämman kunde han inte undgå att le över det lilla skrattet. ”Ditt skratt är underbart, vet du det?” Frågade han och torkade sig lite i mungipan för att därefter luta sig lite närmare den andre. ”Hela du är underbar”, förtydligade nittonåringen snabbt och kupade händerna om de puffiga kinderna. Det kanske var dumdristigt att försöka sig på en kyss när han uppenbarligen inte mådde tipp topp?

"Jag vet Zihao, och jag hjälper dig mer än gärna." Försäkrar Joshua och ställer ner den tomma skålen på bordet. Han låter händerna vila mot den äldres axlar med ett litet leende, stryker försiktigt händerna över de rosiga kinderna. "Tack." Viskar han. "Känns det lite bättre nu, var soppan okej?"

Utan att kunna slita bort ögonen från Joshua, nickade Zihao förstrött. Jodå, lite bättre kändes det allt även om han fortfarande gärna ville gå och gräva ner sig under täcket i artonåringens säng.
”Det känns defintivt bättre..men det skulle kännas ännu bättre om jag kunde få en liten kyss”, sade han och drog på munnen så att ett litet leende trädde fram. ”Eller kanske två? Har faktiskt varit riktigt duktig idag, eller vad tycker du?”

Joshua låter huvudet falla på sniskan, ett leende strykandes över kinderna.
"Okej, en kyss," säger han, bryr sig inte ett dugg om faktumet att Zihao kanske smittar honom, och drar den äldre in u en djup kyss. "Sen måste du verkligen vila." Lägger han till, och lämnar ännu en liten kyss på de smala läpparna.

När Joshua började dra sig undan, klamrade Zihao sig fast ännu mer. Han betraktade den andre med stora ögon, kände sig alldeles utmattad men ville trots det faktumet fortsätta med kyssen.
”Men jag vill inte vila”, gnällde nittonåringen vilket bara bevisade att det var precis det han visst behövde göra. Soppan hade visserligen återställt honom en aning, men ansiktet var fortfarande blekt och cirklarna unde rökgången verkade på något sätt ha blivit ännu större än innan. Han var defintivt inte frisk.

"Men du behöver verkligen vila Zihao," viskar Joshua och tar ett grepp om den äldre, ställer sig upp i ett försök att få honom på fötter. Artonåringen håller hårt om den andres midja innan han försöker röra sig mot trappen.

”Jag vet”, mumlade Zihao och försökte röra på benen så mycket han förmådde. Men olyckligt nog ville de inte riktigt vara med, precis som armarna. Dumma förkylning, varför var hans kropp så jävla skör? Eller, skör och skör, nittonåringen var ju inte direkt bräcklig. Däremot blev han utmattad komiskt snabbt, för att inte tala om de stackars lederna. ”Kanske bara kan lägga mig ner här på golvet?” Föreslog han trevande när de nådde fram till trappan. ”Det går lika bra som sängen.”