prs yehet & kkaebsong

Det är svårt att tänka sig hur de kunnat bråka över något så litet.. Kanske det bevisar hur giftigt deras förhållande är. För att på något sätt kunna lugna ner sina tankar sätter han sig i skräddare vid en av köksstolarna, börjar lösa ett korsord i tidningen som ligger ogjord. Joshua tar några klunkar av teet i tystnad, innan blicken glider upp till Zihao kommer instigandes. Han ser med en lätt blick på den äldre, innan han återigen vänder blicken mot korsorden.
"Jag bryr mig inte om vad du har för kläder Zihao," säger han lätt, dricker av teet återigen. "Ni tre får ha all märkeskläder ni vill ha, kan inte direkt beskylla dig för att ni är såpass bortskämda som ni är. Blev bara irriterad över faktumet att du verkar ignorant, som att märkeskläder är mycket bättre än allt annat, när billigare kläder är gjorda av exakt samma material. Faktumet att vi ens bråkade om det är patetiskt." Säger han tyst och pillar med sina ringar. "Förlåt att jag blev såpass irriterad, men jag blir det när det kommer till såna ämnen.."

Tvekande satte Zihao sig ner bredvid Joshua och gömde ännu en gång ansiktet i händerna. Hela kroppen hade börjat skaka igen och han kände sig verkligen rutten, både psykiskt och fysiskt.
”Bryr mig inte om vilket märke det är på kläderna så länge de är sköna och passar min stil”, konstaterade han och vilade pannan mot bordet, kände huvudvärken komma krypande bakifrån. Usch, nittonåringen mådde verkligen inte bra. ”Det är bara det att jag är van vid vissa märken och vet vad jag köper när jag handlar där, även om det är att slänga pengarna rakt i sjön”, fortsatte han och knep ihop ögonen. Hjärtslagen som förut varit lugna och stadiga hade ökat i takten på samma sätt som andningen, som nästan blivit ansträngd. Kyla var verkligen inte hans grej. Urk.

"Okej, då får du väl fortsätta med att handla där." Svarar Joshua lätt, som ler nöjt för sig själv när han fått till alla orden på korsorden. "Du har inte handlat på vanliga affärer antar jag? Testa. Det finns bekväma kläder där också, med samma material utan märket, och så slänger du inte bort flera hundra." Påpekar artonåringen, som märker hur den andre börjat frysa igen. "Vill du gå och lägga dig? Kan bära dig till sängen.. fixa soppa också?"

”Nästa gång vi handlar kläder ska jag testa, det lovar jag”, muttrade Zihao och började dunka huvudet löst i bordet. Fy fan för huvudvärk. ”Låt mig bara ligga kvar här, tror inte att jag kommer klara av att röra på mig..och du orkar knappast bära mig hela vägen upp för trappan”, sade han därefter och slutade upp med dunkandet. Istället rätade nittonåringen på ryggen och stirrade upp i taket, med munnen halvt öppen. Det måste ha sett vädligt lustigt ut. ”Det känns som om mitt huvud ska explodera, bokstavligen.”

Joshua ler mot den äldre, kramar om hans hand
"Jag tänker att det blir bättre att samla på pengar då.. jag vill nämligen resa till Kina, och Japan." Påpekar artonåringen, ja det var länge sedan han var i sitt hemland. "Huvudvärken går inte över om du dunkar det i bordet... jag fixar lite varm soppa till dig."

Halvt borta i sina egna tankar, nickade Zihao frånvarande. Däremot var han ganska säker att det där med pengarna inte skulle vara något problem, även om han inte sparade. Det tänkte nittonåringen dock inte påpeka.
”Åh, det var längesen jag var i Kina..” mumlade han och vände slutligen blicken mot Joshua. ”Och jag har aldrig varit i Japan så det kan bli intressant”, fortsatte han och började massera sina dunkande tinningar. Kunde huvudvärken inte bara ge med sig?

Det verkar som att Zihao inte riktigt finner det intressant, helt borta och i sina egna tankar, vilket får Joshua än en gång att känna sig illa till mods.
"Mm," svarar han endast och ställer ner skålen med varm, god kyckling soppa. "Jag går och hämtar alvedon till dig."

Zihao grep tag om Joshuas hand och drog honom till sig, hade ingen lust att bli lämnad ensam.
”Nej, snälla, kan du inte bara sätta dig ner här och mata mig? Orkar inte lyfta upp skeden”, mumlade han och hängde lite med huvudet. Egentligen orkade han visst lyfta skeden och även föra den till munnen, men nittonåringen ville verkligen inte stt den andre skulle gå. Inte efter deras lilla bråk tidigare. Allt han ville var att känna den där underbara närheten och bli ompysslad.

"Okej," viskar Joshua med ett svagt leende och sätter sig ner på en stol intill Zihao, för den närmre. Försiktigt tar han den varma skålen i sina händer och för långsamt en sked med soppa till nittonåringens läppar. "Gapa" befaller han lätt leendes. "Nu får jag träna mina kunskaper för att kunna mäta barn." Ja... man kan tolka det där hur man vill, vilket Joshua inte insett.

”Vänta lite nu”, började Zihao när han fått i sig den första skeden. ”Betyder det där att du tycker att jag är ett barn eller att du helt enkelt är intresserad av att ha ett barn?” Undrade han med rynkade ögonbryn och försökte fånga Joshuas blick. Huvudvärken var helt plötsligt som bortblåst, efter det artonåringen sagt. Troligen eftersom den äldre inte alls kunde tolka orden hur han än vände och vred på dem. Det var helt enkelt omöjligt för hans tröga hjärna.