prs yehet & kkaebsong

Med rynkade ögonbryn ruskar Joshua kvickt på huvudet, herregud nej.
"Absolut inte Zihao.. Du beter dig normalt, antar jag.. och sedan överanalyserar mitt huvud det helt och hållet. Det är inte ditt fel, alls." Viskar artonåringen, känner sig bekväm med den äldres hand runt sin midja och några fingrar pillandes med de rosa lockarna. Dock märker han snabbt att nittonåringen fryser likt förbannat. "Du ska vi transferera oss? Då behöver du inte vara ute något mer."

Med största sannolikhet skulle Zihao aldrig förstå sig på Joshuas tankesätt, vilket var ironiskt eftersom hans dumma hjärna hade ungefär samma tendenser.
”Hm, okej”, stammade han genom de hackande tänderna som slog hårt emot varandra. ”Men om jag spyr är det inte mitt fel”, lade nittonåringen snabbt till och pressade fram ett blekt leende. Fy fan vad han hatade sin kropp. Förut hade han inte varit så pass känslig inför kylan, inte heller blivit utmattad av att gå några meter på två ben. Usch, vad skulle det bli av honom egentligen? Det var så ynkligt och patetiskt att det knappt var sant.

Joshua bestämmer sig att hålla om den äldre i en kram, istället för en hand när de transfererar sig.. Kanske det kan hjälpa åtminstone lite.
"Vi får begrava dig i filtar, täcken och kuddar när vi kommer hem. Kanske en mängd med te framför brasan också," viskar han försäkrande innan de än en gång sugs in kvickt, för att sedan hamna i hallen i det varma huset.

När de slog ner i hallen i huset, sjönk Zihao ner på golvet med ett högljutt stön. Alldeles vimmelkantig, vilade han pannan mot det svala golvet och fokuserade på att inte spy. Även om de inte ätit speciellt mycket under dagen ville magen ändå kasta upp allting som sluppit ner. Nittonåringen behövde verkligen jobba på det där med transfereringen.
”Jag tror att du får bära mig..mina ben har ingen kraft kvar i sig och det känns som om allting ska hoppa ur led”, gnällde han, med ögonen hårt ihopknipna.

"Tar det så mycket på krafterna?" Frågar Joshua oroligt och tar tag om den äldre, håller honom hårt. Dock kanske det inte är optimalt att han bär Zihao, då han inte direkt har muskelmassan för att klara det.. äsch. Han tar tag om nittonåringens arm, virar den om sina axlar och sin arm runt den andres midja. Efter en del kämpande kommer han fram till soffan, och hjälper Zihao ner mot tyget.

”Ja, min kropp hatar mig jävligt mycket”, muttrade Zihao och rodnade, sjönk ner mot kuddarna. Han gömde ansiktet i händerna och skakade på huvudet. Usch, pinsam som fan var vad han var. ”Förlåt, du måste skämmas över mig”, fortsatte han ynkligt, kikade upp på Joshua mellan de smala fingrarna. Den långa, slanka kroppen skakade fortfarande utan dess like och tänderna slog nästintill sönder varandra. Tur att de var så grova och starka som de var, åtminstone när de hackade så våldsamt.

Joshua rynkar på ögonbrynen åt den äldre, skakar lätt på huvudet, innan han börjar vira filtar om Zihaos kalla kropp.
"Jag skäms inte över dig," säger Joshua lätt och går till köket för att fixa ett par koppar te. Efter detta, tillåter han sig själv att slänga sig ner bredvid nittonåringen. "Te?"

Med ett blekt leende strykande över de smala läpparna, tog Zihao emot koppen med te och smuttade på den varma, lugnande vätskan.
”Tack”, mumlade han och gosade ner sig vid artonåringen. ”Är du säker på stt du inte skäms över mig? Till och med jag gör det..” fortsatte han därefter och slöt ögonlocken, kvävde en gäspning. Jo, han skämdes verkligen över sig själv, som knappt klarade va någonting utan att bli utmattad. Dumma kropp, dumma psyke.

Det är skrattretande hur de har så dåligt självförtroende bägge två.
"Ja, jag är mer än säker på att jag inte skäms över dig." Försäkrar Joshua och tar några klunkar te innan han stryker fingrarna över de röda lockarna. "Förutom när du går runt naken, men jag har väl bara inte vant mig vid att se människor nakna på vägen." Skämtar han med ett litet skratt och kramar om Zihao.

”Vadå? Ingen såg ju och du har sett mig gå omkring utan kläder typ hundra gånger!” Utbrast Zihao protesterande och skakade lite på huvudet för att sedan lämna en liten puss vid artonåringens kind. ”Du brukar aldrig klaga över det i vanliga fall.” Nittonåringen ställde ifrån sig sitt te på ett litet bord och virade armarna om den smala kroppen, drog Joshua närmare intill sig. De här stunderna var verkligen guld värda. ”Vad skulle jag annars ha gjort? Du var så jävla nere och det hjälpte inte ens att slicka dig över ansiktet...”