PRS Lupple & Medi

"Det har varit krig pappa. Dorian har varit i krig och har inte kunnat komma hem. Jag var även hemma några gånger så jag har haft fel." Hon smekte hans kind och gjorde så vingarna försvann.
"Vill du ha hjälp att städa någon gång? Det var så fint förut."

Lathan såg på henne med en sorgsen blick. " Jag är väl medveten om det. " Sa han samlat. Men han såg ändå förvirrad ut. " Nej det är bra såhär. " Sa han och öppnade dörren åt dem.

Dorian tog varsamt Halos arm och ledde ut henne med ett varmt leende mot sin far. När de var utanför så stängdes dörren igen.

Hon såg på honom med ett varmt leende. Såg sedan på Dorian.
"Ska du sätta på armbandet?" Hon höll ut sin arm mot honom.

Han kysste hennes kind lätt och fäste varsamt armbandet omkring hennes handled. " Han är så förvirrad." Viskade han sorgset och ledde henne därifrån.

"Jag såg det men han verkar komma fram ibland." Sa hon och lade huvudet på sned.
"Tror du det hjälpte? Med vingarna om honom?"

Dorian nickade sakta. "Det är sant. Jag tror han kan komma tillbaka helt och hållet. " Sa han ärligt. " Det tror jag verkligen. Det såg ut att underlätta för honom. " Sa han leendes.

"Då kan jag sita med honom då och då. Ge honom lite av min styrka." Hon log nu stort.
"Ska vi gå ner nu??"

Dorian nickade sakta. " Det tycker jag låter otroligt bra. " Sa han ärligt. " Ja det tror jag vi borde. " Log han.

Hon tog hans hand och började att gå sakta.
"Det känns inte som hemma längre. Det är helt annorlunda. " Hon såg sig om och stannade upp. En bild på henne, den första han hade målat av henne.
"Har du kvar den?!"

Han nickade sakta. " Jag förstår. Jag håller med. Allt känns annorlunda." Suckade han sorgset. " Självklart har jag kvar den. Älskade. Vi har varit med om förändringar förr. Vi vet hur vi ska bevara saker. " Log han ömt.