Förändrad värld Lupple & Medi

Hon såg på honom och snyftade till, hon hade klantat det så mycket.

"Gå till henne. Jag ska hämta en som ser efter er. Min bror är lite.... trött." Sa han och smekte hennes kind. Bad en av personalen se efter som innan han sprang efter sin bror.
"Vad hände?"

Aurora försökte gå så långsamt hon kunde men ändå så snabbt hon kunde. Väl i soffan så kramade hon om Rhiannon. "Vad är det?" Frågade hon oroligt. Hon måste väl ändå få trösta henne?

Rafael stod på platsen där de skulle bygga husen och ryckte loss träd. De behövde ju plats och plank. "Hon går mig på nerverna." Sa han irriterat. Ryckte loss ett till. "Okej. Jag var jätteelak. Men hon var såå...det är så synd om mig." Härmade han och ryckte loss ytterligare ett.

"Inget..." Sa hon och snyftade till.
"Det är inget." Hon vågade inget säga och såg ner.

Han såg på honom och skrattade till. Hn hade inte sett honom så sur på år.
"Men vad sa hon? Du kanske tolkade det fel? Jag var så fokuserad på Aurora."
"Var det verkligen här vi skulle bygga byn?" Sa han retsamt.

Aurora såg på henne med en sorgsen blick. Hon visste att hon inte skulle berätta. Hon hade inte berättat själv. Hon torkade försiktigt bort hennes tårar. "Jag förstår."Viskade hon mjukt.

"Ja det är väl klart jag är på rätt plats." Röt han argt men stannade upp lite för att verkligen säkerställa att det var rätt plats. Vilket det var. Han suckade, kanske av lättnad och såg mot sin bror. "Okej det börjar med att hon frågar varför hon har så stort rum, och jag sa för att hon förtjänar lyx. Och hon blev helt nere. Så jag ber henne om ursäkt, och hon bara jag är otacksam och stirrar på sitt finger. Det är inte ens djupt." Suckade han. "Så jag säger att det kanske inte är ett lätt liv, men ett gott liv. Och jag ser hur hon tänker, han är galen. Så jag säger att hon kanske ska bo hos Allan så får hon se vad hon tycker ät bäst. och då började hon gråta." Avslutade han buttert.

Hon reste sig och lade armarna om henne och höll sedan i henne.
"Soffan." Viskade hon tyst.

Theodore lyssnade och suckade sedan och slog sin bror i bakhuvudet.
"Du är en idiot ibland." Sa han med en suck.
"Jag ska hjälpa dig. Hon menar säkert inget illa. Hon undrar säkert varför hon har ett stort rum. Kliniken har inte alls så stora rumm och hon känner sig säkert för liten i rummet. Det är en bara en känsla. Hon var ju i det rummet i 13 år för gudsskull. inte konstigt att hon frågar. Sen är det just det. Hon har tagits från ett litet rum där hon knappast fixk mycket saker om det inte gällde nålar och prover till vackra kläder. Hon är inte van och det kommer ta tid." Han såg på sin bror.
"Sen såg hon på fingret för att hon är orolig för sitt eget bästa. Ja hon är en ägodel och vi äger dem men hon har fortfarande kännslor och hon är säkert orolig för vad hon måste göra för att hålla sig vid liv och dig lycklig." Han avslutade med en suck.
"Och det sista var ett rövhålsmove av dig. Allann? Är du sjuk i huvudet?"

Aurora kramade om henne och ledde henne till soffan och satte ned dem båda där och drog en filt om dem båda. "Ibland måste man låtsas med dem."Viskade hon. "Att man vill vara här."Förtydligade hon.

Rafael kände slaget i bakhuvudet och hade god lust att kasta in sin bror i ett träd men han hindrade sig och försökte lyssna. "Ja jag fattar att det där med Allan var för långt. " Sa han tyst. Han hade ångrat det i samma stund det kom ut ur hans mun. "Ja jag fattar att hon är rädd." Försvarade han sig sedan. "Men tror hon att jag skulle döda henne eller? Alltså tror de det på riktigt? Kom igen. "Suckade han och stirrade på ett till träd. "Jag vet inte hur jag ska hjälpa henne. Jag vet inte ens vad hon vill eftersom hon aldrig säger någonting." Sa han frustretat. "Jag kanske ska lämna tillbaka henne."Avslutade han och skakade lite på huvudet. "Nej det tänker jag inte göra." La han snabbt till, han ville ha henne kvar. "Hon vill vara fri. Det är vad hon vill. Men tror hon att det skulle göra något bättre?" Frågade han och ryckte loss det där träden han hade tittat på en stund.

Hon såg på henne och lutade sig mot henne. Drog en filt om sig och slöt ögonen.
"Okej."

Theodore suckade och tog hans hand.
"Nu lugnar du ner dig, samla dig så springer vi tillbaka." Han log.
"Allan var långt ja. Hon är inte vad bara. Även om de är programerade så att de ska tjäna oss så är de levande människor. Hon tror inte att du ska döda henne. Du är nu lättpåvärkad och dum. Djupa andetag så åker vi tillbaka. Du kan alltid få henne att skrika efter njutning om du vill."

Aurora höll henne nära sig och såg hur en piga kom in och satte sig i fåtöljen med papper och pennor.

Rafael tog några djupa andetag och såg mot Theodore. "Jag ska be om ursäkt." Sa han och log snett. "Vi har träd till bygget. Något hus kanske." Log han stolt för att sedan skratta till. "Hm, ja hon behöver kanske slappna av." Flinade han.

"Tror vi får komma hit en annan gång. Det behövs säkert me träd. Vi kan ta de som föll med." Han såg på honom och nickade.
"Hon är inte otaksam. Hon kanske vill ha ett lite mindre rum? Inte superstort och inte litet?"

Hon såg bort och torkade bort tårarna.
"Vill inte göra något. Han kommer straffa mig. Jag vet det."

"Jag kan låsa in henne i tornet." Log han skämtsamt. "Men jag förstår. Jag ska se om det är vad hon önskar." Sa han lugnt.

"Jag är jättetörstig. Skulle du kunna?" Frågade Aurora sockersött och pigan log och neg för dem innan hon gick för att hämta vatten. "Rhiannon. Samla dig."Viskade hon och torkade hennes tårar. "Alla straff är inte dåliga. "Sa hon ömt. "Och tro mig. Vi måste göra något. Annars blir det värre."Viskade hon och tog ett papper och gav Rhiannon en penna och tog en till sig själv.