PRS Lupple & Medi

Hon såg över axeln och log sorgset. Hon var nära till gråten och hon tog hans hand.
"Stänger du dörren?" Hon sa det på ett gammalt språk och hon gick fram till Lathan. Sjönk ner och tog hans hand.
"Känner du inte igen mig?" Frågade hon försiktigt.

Dorian stängde långsamt dörren till kontoret och gick fram och la en arm om hennes midja. Som för att hålla både henne och sig själv upprätt. " Far." Sa Dorian prövande och Lathan tittade upp på dem med ett varmt leende. "Dorian, Halo! Vilken ära. Vart reser ni denna gången?" Undrade han som han gjort så många gånger om åren. Han trodde de var i någon annan tid för tillfället.

Hon såg på honom och suckade.
"Har inte Ori tagit hand om dig när du är så här sjuk pappa?" Hon svalde. Detta var kanske en dumdristig idé men hon hade övar. Övat i år och nu skulle hon göra en god sak.
"Får jag?" hon såg på Dorian. Visade armbandet.
"Han behöver mitt..." Hon sa inte det sista utan såg bara sorgsen ut.
"Hämta Mamma..." Viskade hon.

Lathan såg på henne med en frågande blick. " Ori, Halo. Gumman jag mår bara bra. Vart ska ni?" Undrade han och Dorian log mjukt och studerade honom. " Pappa vi ska stanna hemma nu. Vi ska vara här. " Sa han lugnande för att sedan skaka på huvudet åt Halo. " Nej käraste, han valde för flera århundraden sen att inte dricka från dig. " Viskade han på deras språk.

Hon log svagt och kramade om sin pappa.
"Hej pappa. Har saknat dig så..." Sorgen hördes i hennes röst och hon började gråta.
"Hur blev du såhär?" Frågade hon och sträckte tillbaka handen.
"Ta av armbandet älskade. Han behöver se mitt rätta jag. Det kanske hjälper"

Lathan kramade om henne och försökte trösta henne. " Har Dorian bitit dig igen? Är det därför du är så ledsen?" Frågade han oroligt och torkade hennes tårar. Dorian log mjukt och skakade lite på huvudet. " Nej älskade. Inte nu. Han är lycklig att du är här. " Viskade han på deras språk.

Hon skrattade till bakom sitt gråt.
"Nej pappa, Dorian har inte gjort det." Hon smekte ömt hans kind och såg över axeln.
"Ta av mitt armband åtminstone" hon såg sedan på Lathan igen.
"Vet du vad det är för dag i dag pappa?" Hon såg ömt på honom.

Lathan log varmt mot henne. " Det är bra. " Viskade han tankfullt. " Nej Halo. Jag kan inte minnas det. " Sa han tankfullt och lite svävande. Dorian tog varsamt av Halos armband som hon bett om.

Hennes vingar trädde fram och hennes gloria lika så. Hon omslöt honom i en kram och gjorde så de var som i en kokong.
Det som Dorian älskade, hoppades att detta skulle få honom friskare.
"Det är min och Dorians bröllopsdag. Det är okej att säga att man inte minns. Jag har inte firat den på 40 år." Hon skrattade.

Lathan kramade henne tillbaka och lite dimmor verkade försvinna. " Ja såklart. Grattis. " Log han varmt. För att sedan rynka på pannan. " Dorian. Det är viktigt att fira varje bröllopsdag. " Sa han ogillande innan han avslutade kramen. " Så nu har jag lite möten. " Sa han med ett varmt leende och Dorian nickade sakta. " Okej pappa. Vi ses senare. " Log han ömt.