PRS Lupple & Medi

Hon smekte hans hand. Log sedan ömt och reste sig.
"Jag vill prata med honom." Hon såg sedan mot Luci och log varmt.

"Jag vet inte..." Han tog fram en och visade henne den.
"Prova denna..." Viskade han och räckte över den.

Dorian tog hennes hand för att hindra henne. " Älskade. Han är inte som du minns. " Viskade han försiktigt på deras språk.

Allie provade den entusiastiskt och sken upp. " Den är mycket bättre. " Log hon lyckligt.

Hon stannade upp och såg nu oroad ut.
"Jag såg honom igår... Men jag minns så lite av gårdagen."

"Va bra. Då får vi skaffa sådana där korsetter till dig." Han kysste henne.
"Kom vi går ner."

Dorian log svagt och såg på henne. " Försök och inte bli för besviken bara. " Viskade han stilla.

Allie nickade och skyndade sig ned.

Hon såg på honom och nickade. Torkade sig i ansiktet och gick upp för trappan, mot hans kontor och knackade. Hade han hört att hennes minnen var tillbaka? Visste han om det?

(tänk om han inte gör det)

Luci såg upp.
"Du missade henne fröken Allie. Hon är däruppe. Hon ska prata med lord Vinther"

(jag tänker att han har fått det berättat för sig men att han kanske inte har registrerat det, jag tänker att han ska vara lite "dement" typ, pga sorgen)

Dorian lyssnade på hennes fotsteg upp och svalde hårt. Detta skulle antagligen inte sluta väl. Han själv hade knappt talat med sin far.

Efter många minuter öppnades dörren och Lathan kikade ut genom dörrspringan med ett tärt ansikte och han såg misstänksam ut. " Nå?" Frågade han vresigt.

Allie stannade upp med en besviken blick och neg mjukt mot honom. " Jag förstår." Sa hon med en sorgsen ton och satte sig ned på en ledig stol.

(Så han kanske blir lite bättre av att se henne?)

Hon såg upp på honom och hoppade till. Hennes leende försvann och hon satte handen för munnen.
"Det är jag... Halo... Jag är hemma igen.." Viskade hon ömt och såg på sin handled.
"Kan vi prata på ert kontor?"

"Hon kommer tillbaka.." Sa han och log ömt.
"Vad fin du blev. Utmärkt val av korsett....." Han stelnade till.
"Dorian gå och se efter din far...." Viskade han.

( Jo men det tänker jag att han kommer bli, allt eftersom liksom. )

Lathan tittade på henne, länge. Som för att se ifall hon ljög. En liten dimma verkade lyfta från hans blick. " Ja det vet jag. Du kom igår. " Log han tvekande och öppnade långsamt dörren. Hans en gång så ståtliga kontor var, mindre ståtligt nu. Många saker var flyttade från detta rum. " Kom in." Sa han och backade bak från dörren.

Dorian nickade sakta som svar och skyndade sig upp till sin fars kontor.

Hon log svagt och klev in. Såg sig om och lade huvudet på sned. "Du ser härdad ut min lord." Hon fingrade på sitt armband.
"Jag vet att det inte är min ensak men vad är det som plågar er?" Frågade hon ömt och lade huvudet på sned. Visste inte om hon skulle våga byta språk.

Han rynkade lite på pannan av hennes fråga. " Kriget Fröken. Det är en hemsk sak. " Sa han sorgset och gick in och satte sig i sin fåtölj. " Min son är där. " Viskade han som om han talade till sig själv och Dorian skred lugnt in i rummet. Ingen hade sagt att det var såhär illa.