prs yehet & kkaebsong

"Zihao," börjar Joshua, halvt irriterad. Visserligen förstår han att den äldre vill få honom gladare, men det funkar inte då han får allas uppmärksamhet på sig. Inte alls. "De kommer slänga ut dig om du fortsätter sådär, säg bara vad du vill ha.." viskar artonåringen och sjunker ner på en liten stol, låter blicken glida över mängden av kläder.

Jaha, skulle det nu vara på det viset kunde han inte göra något åt saken. Med kopplet hängandes löst efter sig, skrapandes över golvet, började han välja ut kläder helt på måfå. Zihao ville bara ut från den förbaskade affären så att Joshua kunde sluta bete sig så buttert. Men nittonåringen kunde inte direkt plocka ner kläderna från deras respektive galgar, och var därför tvungen att dra med sig surpuppan till de olika hyllorna och ställena där kläderna var prydligt upphängda.

Ögonen granskar varje plagg som Zihao väljer ut, jo det är väldigt fina kläder. Joshua plockar upp dem från de olika hyllorna, och snart blir armarna fyllda med olika klädesplagg. Kanske han beter sig barnsligt, antagligen.. Men efter att ha mått så dåligt under dagen pågrund av avundsjuka, och sedan hata sig själv för att allt han säger verkar vara fel, går det inte så fint. Sur är han inte, mer ledsen och fylld med självhat. Han har ingen rätt att bli irriterad över Zihaos barndom, hur han fått kläder och mat på ett silverfat, och det är han inte heller. Men, han har all rätt till att anse syskonen som bortskämda, för det är ett faktum. Och det betyder inte att Joshua har något problem med det. Joshua säger ingenting till den äldre, utan låter honom visa vad han vill ha i tystnad, för att sedan gå till kassan.

När Joshua betalade Zihaos kläder, lade han sig buttert ner vid den andres fötter och suckade. Kanske de bara skulle ha väntat med att handla kläder? Det hade förmodligen gått betydligt bättre om inte nittonåringen varit så beroende av den yngre. Nu när han inte kunde sköta någonting själv så var han dock det. Extremt beroende faktiskt. Men kroppen hade protesterat och eftersom pojkvännen absolut skulle gå ut och handla kläder så fick det helt enkelt vara som det var. Han kunde inte motstå de där bedjande, stora ögonen för alltid. Nej, Zihao visste att han var alldeles för söt för att bli ignorerad någon längre tid. Nåja, han hoppades i vilket fall på det.

Det blir många påsar med kläder som Joshua får ta att bära på i ena handen, att lägga ner dem i den lilla väskan kan han inte direkt göra bland mugglare. I tystnad tar han kopplet igen, ler vänligt mot mannen i kassan innan han börjar röra på benen ut ur affären. När de väl kommit ut ur affären, går artonåringen in i en tom planhalva vid toaletterna. Han släpper kopplet och öppnar sin väska, för att sedan packa ner påsarna i den tillsammans med kreditkortet.

Men kom igen. Zihao puttade på Joshua, precis samma taktik som han använt sig av de föregående gångerna, i ett försök att fånga den yngres uppmärksamhet. Hela hjärtat värkte när den andre ignorerade honom på det där sättet. Det kändes så kallt och bittert att nittonåringen fick kalla kårar. Usch. Han sjönk ihop på golvet igen och suckade högljutt. Hade han gjort någonting fel? Var det kläderna som fått den andre att ledsna? Ville han inte längre veta av Zihao? Och där drog alla destruktiva tankar igång igen, som på beställning.

Blicken glider upp från sin väska när Zihao börjar putta på honom. Ja, han känner skuld för hur han bettet sig så bittert, men det är svårt att låtsas vara glad när man är så nere. Med ledsna ögon sätter sig Joshua på huk vid den äldre, låter fingrarna försiktigt klia honom bakom hans öron.
"Ska vi tillbaka hem?" frågar han med hes röst, nej det är ingen mening med att köpa kläder till sig själv. Han är alldeles för nere och ledsen för det. Han får fixa sina egna kläder någon annan gång istället, strunta i att ha på sig jeans helt enkelt.

Frågan fick de stora, lätt glansiga ögonen att lysa upp. Zihao hade ingen som helst lust att stanna kvar i gallerian, utan ville mycket hellre vira armarna omkring Joshua och ge honom några mesiga kyssar. Japp, det var precis det han ville göra. Lyckan var däremot kortvarig, då artonåringen inte alls verkade särskilt glad. Om det berodde på den berodde på den äldre eller ej, visste han inte. Hursomhelst, om pojkvännen var ledsen smittade det snabbt över till nittonåringen som såg lagom orolig ut. Han kom upp på benen igen och slickade Joshua tafatt över ansiktet - en otroligt sliskig puss, mysigt. Det kanske inte gjorde saken bättre precis?

Det brukar vara så lätt, att låtsas vara glad och låtsas le. Det har gått bra även i Zihaos sällskap.. men det verkar som att hjärtat sviker honom. Med en liten nick tar han tag i kopplet igen och börjar gå ut ur gallerian. Helt jävla värdelös, patetisk. Han skulle inte ha någonting emot om en dödsätare kom och mördade honom precis där, inte alls. Bara banka huvudet i golvet tills alla blodkärl krossats. Zihaos bortskämda, dryga beteende kanske bara gjort det värre.. artonåringen skulle inte ha lagt större tanke på det om han inte varit ledsen innan.
"Om du inte vill transferera dig får vi ta buss, det tar ett tag." säger han kort, med en svag röst innan han börjar röra på benen ut från gallerian. Glömmer bort listan där det stått att han ska fixa kläder till sig själv också. Nej, han får göra det någon gång utan Zihao.

Om det var någonting Zihao inte kunde stå ut med, så var det när Joshua betedde sig som han gjorde i den stunden. När regnet ännu en gång öste över dem, bestämde han sig för att skita i kroppens vilja, ignorera det faktum att de var mitt ute på en gata där vem som helst kunde se dem. Med en kraftansträngning tvingande han bort värmen, stötte bort den även om det var smärtsamt. Usch. Men nittonåringen var alldeles för bedrövad för att orka bry sig om smärtan. Istället kom han genast upp på fötter, kopplet fortfarande fäst runt halsen, och stötte fingret i Joshuas bröstkorg. Hårt.
”Varför beter du dig så jävla dystert för?” Kraxade han med en röst som knappt bar. Kroppen var allt annat än glad just där och då.