Rose Weasley och Scorpius Malfoy, förbjuden vänskap

Det gör inget Det känns ändå bra att folk uppskattar det man skriver.
---------------------------------------------------------------
Rose

Jag fick en känsla av att falla. En sådan känsla som när man drömmer att man snubblar över kanten till ett stup och sedan vaknar upp och finner sig själv liggande i sängen. Så kändes det. Det tog en stund innan allt föll på plats, innan det fluffiga skimret försvann, och när det väl gjorde det var det tomt. Allt var borta, deprimerande, försvunnet.
”Vill du tillbaka till Brandon nu?” sa Scorpius och såg frågande på mig. Jag kunde inte fatta någonting. Varför ens fråga? Var det inte allmänt känt att vi var så gott som fiender?
”Nej, varför skulle jag vilja vara med den galna människan?” fräste jag irriterat. Sur för att han pratade med mig om honom. Ett svagt minne av ett perfekt leende med vita tänder uppenbarade sig framför mina ögonlock och jag blinkade gång på gång för att få bort Brandons ansikte från näthinnan. Vänta lite. Var var jag? Jag såg mig omkring men kunde inte känna igen omgivningen. Hur hade jag kommit hit, och vad gjorde Scorpius här? ”Vart är jag förresten?” sa jag och studerade rummet återigen, för att försöka lista ut ifall jag kanske blivit satt i fängelse eller något liknande. Till min förskräckelse liknade rummet en fängelsehåla väldigt mycket, men solida stenväggar och läskiga skåp uppställda utmed väggarna.
"Du är i klassrummet för trolldryckslektioner" svarade en man som jag inte förrän nu upptäckt och jag snurrade runt. Jag kunde fortfarande inte fatta vad jag gjorde här, varför jag kände mig så tom inuti. Min min måste sett väldigt förbryllad ut, för Scorpius började genast förklara. Vävde en otrolig historia om brandon som hällt kärleksdryck i min pumpajuice och hur han dragit med mig till professor Rollins. "Fast det var otroligt pinsamt", lade han till. Han berättade också om hur jag pladdrat på som en idiot om 'min älskling'. Jag trodde nästan att jag höll på att spy. Var det min han pratade om, eller hade jag en oförklarlig dubbelgångare. Min röst föll på det senare.
"Men det är en sak jag inte förstår", sa jag och skakade förbryllat på huvudet. "Om det var så pinsamt, varför gjorde du det då?"
Jag granskade hans ansiktsuttryck, lutade mig närmare för att se det bättre. Han såg en sekund närmast chockad ut, men sansade sig snabbt och svarade efter en kort tystnad:
"Jag vet faktiskt inte."
Jag var ganska nöjd med svaret, själv tror jag inte jag hade vetat heller. Jag hade bara gjort det.
Jag nickade frånvarande, lutade mig tillbaka och ryckte på axlarna.
"Nåja, det är bäst jag går. De andra väntar säker på mig", jag reste mig, utan att minnas att jag satt mig. "Och så ska jag lära Brandon en läxa förstår". Inom mig lade jag för säkerhets skull också till 'en han aldrig kommer glömma'.
Mina fötter rörde sig mot dörren. Precis när jag tryckte ned handtaget vände jag mig mot Scorpius och såg in i hans i dunklet grå ögon. Han hade tydligen följt efter mig utan att jag upptäckte det. Inte så konstigt egentligen, men koncentrationsförmåga var inte direkt på topp.
"Tack", viskade jag innan jag slank ut genom dörröppningen och började springa mot stora salen. Efter mig följde en doft, jag vet inte av vad, men en vag röst sa Brandon. Jag slog bort det irriterande lilla ljudet, men lyckades inte helt. Visserligen skrek den inte Brandon längre, men det fanns fortfarande där och viskade. Viskade ett annat namn. Scorpius.

Azome!

Awsom!

Tack^^
HAHA, jag tycker fortfarande att det är coolt att någon läser. Förlåt om förra inlägget blev lite långt och svårt att läsa. Nästa inlägg kommer förhoppningsvis komma snart, men det är inte jag som skriver ur Scorpius perspektiv utan min kompis, så... Jag vet inte när. Men, som sagt förhoppningsvis snart. Hon tror att hon vet vad hon ska skriva och kommer troligtvis att fortsätta ikväll.

åh coolt!

Den här äger bland dem bästa jag läst!

Suuuuper braaaa!!!!!!

Jättebra!

Super duper mega bra!!!!!

Super ^^