Falsk Romans [SV]

Meer!

Helt underbart!

Samtycker helt=D♥

Whfanjkljde PUSS ♥ Och tack! MEGATACK! Ah, ni gör min dag... :'

VARNING!!
Här kommer en stor fet varning om att kapitlet innehåller grovt alkoholbruk. PG-13.
Alkohol är farliga och dumma saker... minns det.
Och gör med varningen som ni behagar. Nu får jag inte dåligt samvete för att jag inte varnade er, i alla fall :>


_______________________________________

WAYNE HOPKINS

Wayne kände sig dimmig i huvudet och rummet gungade framför honom, men han kunde inte avgöra om det var han som var ostadig eller alla personer som hoppade upp och ner. Han hoppade han med, för det kändes rätt. Det kändes bra. Basgången kändes i hela kroppen, i själva hjärtat, och Wayne fattade hur man kunde bli beroende av detta. Mörkret. Människorna. Musiken. Alkoholen. Dimman. Men det var något som saknades- förstås.
Gissa tre gånger?
Hon var så söt i den gyllne klänningen. Och hon hade högklackade skor, hon som aldrig hade högklackade skor annars.
En klump formades i Waynes hals när han såg Susan på andra sidan rummet, och plötsligt var det som om han tänkte klart på första gången på flera veckor. Vad fan, det var ju hon och han som hörde ihop! Han hörde inte ihop med Megan, hur mycket han än försökt inbilla sig själv det så hade han ljugit för sig själv hela tiden.
Precis som han försökte bestämma sig för om han skulle gå fram till henne eller inte, såg han hur hon la händerna på Weasleys axlar och log strålande mot honom.
Och han mindes att han var Susans bästa (enda...) vän nu.
Ilskan kokade med ens inom honom, han drog instinktivt fram trollstaven och i nästa sekund hade han skickat iväg en förhäxning tvärs genom rummet, men i samma stund han avfyrat den hade någon tacklat honom hårt i sidan vilket hade fått ljusblixten att missa Weasley och träffa två brunhåriga häxor vid ett bord så häftigt att den ena av dem flög in i den andra och fick bordet att välta.
Killen som hade tacklat honom var Malfoy.
"Vad fan sysslar du med?" frågade Wayne argt och tvingade tungan att få ut orden rätt, även om det började bli svårt. Slytherinaren glodde bara argt tillbaks innan han klampade iväg, och först då vände Wayne blicken mot bordet och de två häxorna. Det var svårt att se vilka det var, men den ena, lite längre av dem kunde nog vara Granger. Hon var uppe på fötter och räckte en hand till den andra tjejen, och när han såg vem det var drog han häftigt efter andan.
Åh Merlins kalsonger, det var Hon.
Den Konstiga Flickan, Hon Med Det Långa Håret, Den Stumma Ravenclawaren. Wayne visste att hon varken var konstig eller stum. Han visste att hon älskade att spela piano och att hon hade en tvillingbror som dog när de båda var tio, och hennes hår var långt och framför allt tjockt för hon hade ärvt det av sin mamma. Och hon hade ett namn, ett riktigt, som inte var alla konstiga smeknamn alla hade för henne.
Hazel Crescendo.
Benen rörde sig av sig själva i hennes riktning, och när han kom fram så såg han att han verkligen sett rätt, för framför honom stod nu Granger och Hazel.
"Förlåt! Det var jag, men det var inte meningen att träffa er", fick han ur sig och först då verkade det som om Granger insåg att han pratade med dem. Hon stirrade på honom några sekunder.
"Va?"
"Jag sa, det var jag. Men jag blev knuffad, så förhäxningen träffade er istället för Weasley."
"Siktade du på Ron?" Hon rynkade på ögonbrynen och verkade anstränga sig för att kunna tänka klart. "Men träffade oss?"
"Ja. Egentligen var det inte mitt fel, utan Malfoys."
"Malfoy! Jag ska allt ta mig ett snack med honom", fräste hon och stormade iväg... för att lämna honom och Hazel kvar ensamma.
Wayne kämpade mot impulsen att stirra. Hon hade vuxit så mycket, och blivit så söt, och satan vad han plötsligt saknade hennes vänskap.
"Du, öh, slog dig väl inte?" frågade han lite oroligt och sneglade på henne. Hon såg lika besvärad ut som han kände sig, men till hans lättnad skakade hon lite blygt på huvudet. "Bra... förlåt igen."
"Det gör inget." Hennes röst var knappt urskiljbar över den dånande musiken men hon log ett litet trevande, bedårande leende som fick Waynes värkande hjärta att smälta. Efter alla dessa år.
Han besvarade det och de stod i tystnad en stund, Wayne visste inte vad han skulle säga och Hazel var tydligen lika mållös. Okej, det var inte för inte hon kallades den Stumma Ravenclawaren, men hon var bara blyg. De sneglade på varandra igen och Hazel rodnade, tog ett steg bakåt men vacklade till.
"Är du säker på att du inte skadade dig?" frågade han oroligt när hon sjönk ner på knä och masserade sin vänstra vrist. Som tur var bar hon åtminstone inte high heels utan platta ballerinaskor och när Wayne sjönk ner på knä bredvid henne kunde han se med blotta ögonen att foten hade börjat svullna vid vristen.
"Ajj", muttrade Hazel och grimaserade. "Den är nog stukad..."
"Ska jag hjälpa dig till Madame Pomfrey?" frågade han innan han hann tänka sig för.
Skuggan av ett leende lekte på flickans läppar.
"Tack, men det är nog inte bra om hon ser dig som du är nu..."
Wayne mindes med ens att han var full och suckade. "Skit samma. Du kan inte gå själv så jag följer dig."
"Varför skulle jag inte kunna gå själv?" undrade hon tyst, nyfiket.
"Man ska aldrig gå ensam i korridorerna så här sent på natten", svarade han allvarligt. "Men fan. Hon kommer att misstänka något när hon ser våra kläder. Klarar du att ta vägen förbi Ravenclawtornet?"
Hazel rynkade pannan.
"Det är en jättelång omväg", svarade hon tvekandes. Wayne försökte tänka snabbt och logiskt, men misslyckades. Musiken dunkade för högt för att man skulle kunna höra sina egna tankar.
"Kom", sa han och nickade mot klassrumsdörren. "Vi går ut och pratar, för hög volym här inne."
De tog sig till dörren, Hazel haltandes men hyfsat oberörd, och ut i korridoren. Där fanns en hel del folk som satt på bänkarna, skrattade och pratade och umgicks. Alla var festklädda och mer eller mindre berusade.
Någon busvisslade efter dem när de drog sig längre bort i korridoren för att kunna tala lite ostört, och hittade snart en ledig bänk där de satte sig. Hazel återgick till att massera sin vrist.
"Vårt sällskapsrum ligger på vägen till Sjukhusflygeln, typ", sa han eftertänksamt. "Du skulle ju kunna låna ombyte av mig..."
Först kunde han inte se hennes ansikte för hon hade ansiktet nedböjt och håret föll som en slöja framför ögonen på henne, men när hon rätade på sig och skakade det ur ansiktet avslöjades hennes brännande rodnad. Hennes svar kom väldigt nervöst:
"J-jo... i och för sig..."

Meer!

Det finns inga ord för hur bra det äääär! mer när du har tid

Åh vad duktig du är! Mera! ♥

Meeeeer!=D♥

gulligt!! MER♥

Bästaste bästbästa fanfictionen evah!!!
Yea!=D♥