What the shadows tell us [PRS]

Halvkramen kommer så naturligt och Ellis lutar sig mot Edmund utan att tänka på det. Han vill tro på allt hans vän säger – att han inte har förstört något och att Wesley inte kommer att försvinna ur hans liv – men det är svårt. Han kände sig inte modig den där kvällen i parken, snarare dum och full. Så uppslukad av stunden att han fått för sig att Wesley kanske delade hans känslor. Men nej… Wesley hade ryggat undan och gjort det mycket tydligt att han aldrig sett honom på det sättet.
”Jag hoppas att du har rätt… för jag saknar honom”, mumlar han och ställer ner tekoppen på nattduksbordet bredvid sängen. Sträcker sig sedan efter mackorna som Edmund så snällt fixat åt honom och märker genast att vännen lagt på hans favoritpålägg. Han tar en tugga trots att magen protesterar, och medan han äter dröjer blicken kvar på Edmund och de blåmärken som pryder hans ansikte. Det måste göra så ont...
”Vänta. Jag har något till dig”, säger han plötsligt och reser sig på fortfarande skakiga ben. Han går mot badrummet och det är svårt att inte trampa på någonting i det stökiga rummet, men till slut når han fram. Med mackan hängande i mungipan rotar han i badrumsskåpet. När han hittar det han letar efter går han tillbaka till sängen och sätter sig bredvid Edmund igen, med fötterna uppdragna under sig.
”Kan du blunda lite?”

Det är jobbigt, att sitta så nära honom. Edmunds hjärta dunkar så förbannat hårt att det nästan känns som att det ska skutta iväg, ut ur hans bröstkorg. Han har inte pratat med Ellis på över en månad, och ändå är hans känslor så starka att det inte går att förneka dem. Det spelar ingen roll att han försökt gå vidare med Henry, det funkar inte. När han är nära sin pojkvän så är den enda som han kan tänka på en viss annan, och det känns hemskt.. så orättvist mot Henry. Även om Henry är kontrollerande så vet han själv att han har gjort fel. Så väldigt många fel. Hans blick stryker sig över vännens ansikte och han ler svagt.
”Det förstår jag.. men jag tror verkligen att ni kommer bli vänner igen,” säger han tyst. Han känner igen den där saknaden. Precis som Ellis saknar Wesley har Edmund saknat Ellis.. det är en fruktansvärd känsla. Han tycker verkligen synd om honom.. för det är hemskt att gå igenom det. Att veta att personen man gillar så mycket inte har några som helst känslor tillbaka. Hans hand stryker sig lite över Ellis rygg, i mjuka, lugna rörelser. Edmund ställer efter en stund ner sin kopp med te på nattduksbordet, och tar upp sin risgrynsgröt. Sockret och kanelen har smält lite, och han blir varm av frukosten. Han har frusit så mycket den senaste tiden, så varm gröt är något av lite som funkar att värma upp honom.
När han hör det Ellis säger så höjer han förvånat på ögonbrynen.
”Va? Vadå?” Undrar han aningen förvirrat och rynkar lite på sina ögonbryn. Han ser hur hans vän ställer sig upp på skakiga ben. En stund funderar han på om han ska hjälpa honom att gå stadigt, så att han inte ramlar, men han tvivlar på att Ellis skulle uppskatta det just nu. Hans blick följer honom när han rör sig mot badrummet. Han är väldigt gullig när han har mackan hängande i sin mungipa, men ja.. Edmund finner alltid Ellis väldigt fin att kolla på.
”Hm okej.. men om du tänker försöka skrämma mig så kommer jag kanske slå till dig,” varnar han och sluter sina ögonlock.

”Du kan vara lugn”, svarar Ellis och när Edmund väl sluter ögonen flyttar han sig närmare. Så nära att deras knän snuddar vid varandra. Lugnt sträcker han fram händerna och flyttar undan håret från vännens ansikte. Stannar sedan upp och granskar honom en stund. Ellis har alltid gillat Edmunds fräknar, och han har ett vagt minne av att han nämnt det för honom någon gång – efter lite för många drinkar — men han är inte helt säker.
”Du måste sitta stilla nu… annars kanske jag råkar peta ut ögat på dig” säger han och tar fram tuben som han hämtat i badrummet. Han trycker ut en liten mängd salva på fingertoppen. Låter därefter fingret möta huden under Edmunds öga, där blåmärket är som mest ilsket. Och med yttersta varsamhet stryker han ut salvan i små, cirkulära rörelser.
”Det ska minska svullnaden”, förklarar han medan han arbetar vidare, varje rörelse är lugn och kontrollerad. ”Skolsystern gav den till mig efter att jag och Wes varit i skogen. Jag fattade först inte varför jag hade ett gigantiskt blåmärke längs hela sidan, men enligt Wes hade jag flugit ett par meter genom luften.” Han skrattar till, ett kort och uppgivet ljud. Det absurda i situationen får honom att skaka på huvudet åt sig själv, men leendet hinner knappt forma sig innan det försvinner igen. För varje tanke på Wesley gör ont på ett sätt som känns outhärdligt just nu. Trots det fortsätter fingret sin mjuka bana över Edmunds ansikte.
”Färdigt,” säger han till slut, skruvar på korken och räcker över tuben till Edmund. ”Varsågod. Du behöver den definitivt mer än jag.”

Det är någonting som Edmund inte är beredd på. Han kan känna hur deras knän nuddar vid varandra, och det får hjärtat att ta ett extra skutt. Det är hemskt, att ha så starka känslor för någon som aldrig kommer gilla en tillbaka. Han kan inte undgå att undra om han någonsin kommer komma över Ellis, eller kommer han bli en gammal man och fortfarande tänka på samma person? Den andres händer stryker undan hans ljusa hår från hans ansikte. Han minns hur vännen sagt att han gillar hans fräknar.. hade det varit alkoholen som talat, eller tyckte han faktiskt det? Det pirrar i hela honom och han behöver nästan dra efter andan för att vara så nära honom.
”Okej..” Säger han tyst med slutna ögon, han skrattar tyst till åt det han säger. ”Nej.. det vill vi ju inte, skulle se ännu hemskare ut då,” lägger han till med ett svagt leende. Så känner han Ellis fingrar mot sin hud, hur han stryker ut en salva i små, cirkulära rörelser under hans öga, där några fräknar syns. Edmund lyssnar på den andre i tystnad när han berättar om den kvällen som han och Wesley gått ut för att göra ritualen igen.
”Kommer du ihåg hur vi också gjorde det första gången vi gjorde ritualen? Att vi slängdes i luften och slets ifrån varandra?” Undrar han. Ellis beröring får det att kittlas i ansiktet på Edmund, men han gillar det verkligen. ”Tänk om fler fått krafter.. men ingen berättar det för varandra,” lägger han tyst till. Han har tänkt på det förut, kanske fler i gruppen fått krafter, men precis som han själv och Ellis inte vågar berätta för någon? När Ellis säger färdigt så slår han upp ögonlocken, och ser på sin vän, ansiktet som han tycker om så mycket. Han flinar lite åt det Ellis säger och tar emot tuben.
”Tack..” Han hoppas på att Henry inte kommer göra honom illa igen, så att salvan inte ska behövas allt för mycket. Men just nu tvivlar han på det. ”Ställde skolsystern er många frågor?”

”Jo, jag minns …” svarar Ellis kort. Han hade också slungats genom luften den där första gången de utförde ritualen ute i skogen. Inte lika brutalt som natten då han och Wes smög ut, och till skillnad från den gången hade han varit vid medvetande hela tiden. Men chocken hade skakat om honom så pass att han känt sig ur balans i flera timmar efteråt.
Ellis flyttar sig en aning längre bort på sängen, så att han inte sitter riktigt lika nära Edmund, och sträcker sig efter den halvätna mackan igen. Han tar ett nytt bett och tuggar långsamt medan han funderar. Kan fler ha fått krafter? Tanken har förstås slagit honom, och nu, med lite mer energi i kroppen, börjar han leta i minnet efter tecken på att något skulle ha förändrats hos vännerna.
”Kanske,” säger han eftertänksamt. ”Cecilia har varit lite hemlighetsfull på sistone, men jag är ganska säker på att hon var det redan innan ritualen … Och Wes har verkat som vanligt.”
Åtminstone fram till att jag försökte kyssa honom, tillägger han tyst för sig själv och grimaserar svagt. Ellis tar en ny tugga, sväljer och fortsätter:
”Har du märkt något med din syster eller Samuel? Om jag ska vara ärlig har jag knappt pratat med dem de senaste veckorna. De har varit rätt upptagna med varandra, om man säger så.” Han känner ett oväntat sting av avund. Efter fiaskot med Wesley kan han inte låta bli att undra om han någonsin kommer att få något som ens liknar det de verkar ha... Tankarna distraherar honom, och när Edmund frågar om skolsystern tar det en stund innan han svarar.
”Ja … hon försökte grilla oss lite,” säger han till slut. ”Men jag sa bara att jag inte minns något. Och jag tvivlar på att Wes sa något som avslöjade oss heller.”

Det är någonting som förändras. Edmund ser på Ellis, och hans hjärta sjunker rätt snabbt. Hur han svarar honom kort, hur han flyttar sig längre bort från honom. Hade han gjort något fel? Ångesten stiger i honom, hade han varit klumpig på något sätt? Hade han gjort bort sig? Hans blick stryker sig över vännens ansikte och hans lilla, mjuka leende försvinner. Han försöker komma på vad han gjort som fått hans vän att flytta på sig sådär, och fått honom att bli kort i tonen, men han kommer inte på något.
”Förlåt.. sa jag något fel?” Undrar han tyst. Han har blivit mycket mer osäker i sig själv, främst pågrund av hur Henry kan bli arg på honom för det minsta lilla. Ifall han säger saker i fel ton, ifall han är trött och inte vill kyssa honom. Han är ännu mer osäker nu, för han vill inte göra eller säga något som får Ellis att vilja ta avstånd från honom.. flytta sig ifrån honom. Inte nu när han väl vågar prata med honom igen.
”Ja.. hon har varit hemlighetsfull,” instämmer han och ser ner på sina händer. Hans fingrar pillar med tyget på hans mjukisbyxor. Hans blick glider mot gröten, han har ingen aptit överhuvudtaget, men sträcker sig ändå efter den för att ta en sked av den nu lätt svala gröten. Han håller med, Cecilia har varit hemlighetsfull, han har svårt att läsa av henne. Han har inte haft någon kontakt med någon utav sina vänner, endast sin syster. Så han är osäker på om han kan se om Cecilia förändrats så mycket eller inte. Han hör Ellis fråga och nickar lite.
”Ja, någonting har definitivt förändrats med Audrey.. och Samuel också.. men samtidigt kan det kanske vara pågrund av att de konstant är hos varandra, kanske jag läser av fel,” svarar han med ett svagt leende och stryker en hand genom sina ljusa lockar. De verkar ha fått otrolig kontakt, hans syster och hennes pojkvän. Han har märkt hur Samuel förändrats, och han är lite rädd för att Audrey också gjort det, till det värre. Men han är också glad för sin syster, hon verkar verkligen trivas i förhållandet, och verkar älska Samuel på ett helt nytt sätt. Och Samuel verkar älska henne tillbaka. Han är lite avundsjuk på deras förhållande.. han tvivlar på att han någonsin kommer vara i ett sånt passionerat förhållande där de verkligen älskar varandra. Edmund har haft såna känslor för en person, en person som aldrig kommer känna detsamma.
”Jag hörde att Wesley skyllt på att ni var ute och kollade efter norrsken..” Säger han med ett litet, roat leende.

Ellis ser det direkt. Den lilla skiftningen i Edmunds hållning, hur han drar ihop sig, som om han förbereder sig på en tillsägelse. Ellis har aldrig sett sin vän så här tidigare, och det gör honom märkligt arg. Inte på Edmund – aldrig på Edmund – utan på vad det än är som fått honom att reagera på det viset.
”Nej, du gjorde inget fel,” säger Ellis. Han drar handen genom håret och andas ut genom näsan innan han fortsätter.
”Jag har bara sabbat så mycket på sistone… och jag vill inte förstöra det här också. Inte nu när jag äntligen fått tillbaka dig”.
Hans självförtroende har fått sig en rejäl törn de senaste dagarna, och efter att han smort in Edmunds blåmärke slog det honom plötsligt hur närgången han faktiskt var, och hur lätt det vore för Edmund att känna sig obekväm och trängd med honom så nära. Så han hade flyttat sig. Inte för att han ville, utan av rädsla för att se Edmund rygga tillbaka, på samma sätt som Wes gjort den där kvällen.
Men Edmund tolkar det helt fel. Ellis kan nästan se hur tankarna rusar i hans huvud, hur han desperat letar efter ett fel som inte finns. Han ser hur Edmund sänker blicken, pillar med byxtyget och rör runt i gröten utan någon egentlig aptit. Han ser nästan … skrämd ut. Som någon som väntar på ett straff. Fan heller.
När samtalet glider över till Cecilia, Audrey och Samuel låter Ellis honom prata. Han hummar instämmande, nickar ibland. Blicken dröjer vid Edmunds händer, vid hur han drar fingrarna genom sina ljusa lockar. Audrey och Samuel har uppenbarligen hittat något – det syns på dem, hörs i hur Edmund pratar om dem. Ellis är glad för deras skull. Och lite avundsjuk, trots att han hatar att erkänna det.
”Ja,” mumlar han till slut, tankspritt. ”Din syster och Sammy ser ut som ett sånt där irriterande lyckligt par.” Sedan drar han på munnen, ett snett leende som nästan är äkta.
”Och det är väl typiskt Wes att komma på de bästa bortförklaringarna,” fortsätter han. ”Tydligen har rektorn en svag punkt för norrsken, så vi klarade oss rätt lindrigt.”

Det är en lättnad för Edmund att höra att han inte gjort något fel. Det är något han blivit sämre på. Nu vet han att Ellis är så långt ifrån Henry man kan komma, men Henry har ändå gjort honom rädd.. fått honom att vara osäker på när han genuint gjort något dåligt eller inte, då hans pojkvän har en tendens att bli arg av de minsta av sakerna. Han hör på honom, och hans mörka ögon glider upp mot sin vän.
”Du kommer inte förstöra det Ellis.. du är min bästa vän, det var du även när jag inte pratade med dig.. men jag är rädd för att jag ska förstöra det,” berättar han och tar en sked av gröten. Båda två verkar vara rädda för att förstöra det hela igen. Just nu är de båda rätt ensamma, och att glida isär igen skulle bara göra ensamheten ännu värre för bägge två. De har funnit tillbaka till sin vänskap, tillslut. Han hoppas på att de kommer fortsätta vara vänner. För även om han inte kan sluta tänka på hur han vill ha Ellis som mer än en vän, och det gör fruktansvärt ont att veta att det aldrig kommer ske.. så kan han leva med den smärtan, för han vill verkligen inte förlora kontakten med honom igen. Det är tydligt hur Ellis förändrats de senaste dagarna.. hans självförtroende verkar ha fått en rejäl smäll. Edmund saknar att se hans finurliga leende, se honom lycklig och som att han inte har något bekymmer i värden..
Han hör det Ellis säger och han kan inte undgå att le, ett genuint leende, som han inte haft på länge. Som Ellis verkar vara den enda som kan åstadkomma det.
”Ja.. det är rätt irriterande, de verkar ha fallit för varandra riktigt snabbt och riktigt hårt,” påpekar han och tar en klunk av sitt te. Hans blick stryker sig över Ellis ansikte. Han kan se hur det smärtar vännen att prata om Wesley.. han kan känna igen det.. mer än vad vissa kanske tror.

Ellis känner hur något lättar i bröstet när Edmund säger att han inte kommer förstöra deras vänskap. Bara vetskapen om att han inte håller på att sabba ännu en sak i sitt liv är… lugnande.
”Du? Förstöra?.” Han fnyser till och skakar lätt på huvudet. ”Du förstör ingenting. Om något är du… ironiskt nog det mest stabila i mitt liv just nu.” Han ställer ner tekoppen igen. Sedan låter han sig falla bakåt på sängen med ryggen först, armarna utsträcka åt sidorna. Blicken fastnar i taket, på lampan som nu hänger lite på sned. Han hör hur Edmund rör lätt bredvid honom och det slår honom ännu en gång hur mycket han saknat sin väns närvaro.
”Men tack,” säger han efter en stund, när en tystnad lagt sig mellan dem. ”För att du öppnade dörren tidigare.” Ellis vrider långsamt huvudet och ser på Edmund där han sitter, ser tröttheten i hans hållning. ”Får jag fortsätta komma till ditt rum ibland?”
För bara några månader sedan hade han klivit rakt in utan att knacka, slängt sig på sängen och gjort sig hemmastadd… och det hade aldrig varit något konstigt med det. Nu ligger han här och ber om lov, och Ellis avskyr avståndet som uppstått mellan dem...

Det har varit en stor lättnad att få tillbaka Ellis i sitt liv. Edmund vet inte hur han skulle klara det utan honom. Även om det gör förskräckligt ont att se på honom, och veta att hans känslor aldrig skulle bli besvarade så kan han inte undvika honom. Hon vill vara med honom, och det är skönt att ha honom som vän igen. De kan prata med varandra, om krafterna de fått. Någonting de inte kan prata med någon annan om.
Samtidigt som saker blivit bättre i hans liv, så har en del också blivit värre. Henry är misstänksam.. och Edmund vet att det inte är hälsosamt att han gömmer faktumet att han umgås med Ellis för honom. Ingen bra relation har såna lögner. Men samtidigt så behöver han Ellis.. han behöver hans vänskap. Annars skulle han inte kunna fortsätta. Henrys misstänksamhet har gjort så att han är mer våldsam. Elak. Får honom att må förskräckligt dåligt.
Edmund hade haft Ellis i sitt rum, de hade bara pratat, spelat lite musik i grammofonen. Men hans vän hade tagit av den röda skarfen han alltid brukar ha på sig.. han hade glömt den där. Han hade inte insett det, det hade varit Henry som hittat den, och ilskan hade bubblat över honom. Det tog inte lång tid innan han blev hårt knuffad in i väggen. Hans pojkvän hade skällt på honom.. hotat honom.. tårar hade runnit ner Edmunds kinder, och innan han vet ordet av det hade han fått ett slag i ansiktet.. plus så hade Henry tagit ett hård tag om hans hals. Klämt åt så hårt att han nästan tappat andan. Nästan så att han skulle svimma. Så hårt att det kommit blåmärken över hans hals. Han kunde inte prata efteråt, hans röst var hes och det gjorde ont så fort han försökte säga något. Så han hade stannat inne på rummet i två dagar, i hopp om att blåmärkena i både ansiktet och halsen skulle lugna ner sig snabbt. Tillslut hade hans ångest växt sig så mycket att han inte kunde vara ensam längre. Hans syster hade knackat på, envist.. men han hade inte öppnat. Den här kvällen så sätter han på sig en tajt polotröja som täcker hans hals, gömmer blåmärkena. Blåmärket i hans ansikte har lugnat ner sig lite, men man kan fortfarande se det en del. Han har på sig ett par mjukisbyxor också.. han som alltid brukar gå i kostymbyxor kan inte göra det, inte när han mår såhär. Tillslut hade han lämnat sitt rum, gått till städskrubben och packat på sig en del saker. Så att han kan damma, sopa upp porslin och glas, göra Ellis rum bra igen. Efter det så knackar han på vännens dörr.