Borgen (sjunde året)

Jätte bra som alltid.

Nu har jag äntligen haft tid att läsa! Så spännande att läsa vidare. Lostburge härjar, och Seamus och Miriam hjälps åt att bära ut Blasie när klassrummet fylldes med rök! Får se vad som händer.

“Vad är det i säcken, sir?”
“Ingenting viktigt alls.” Hans röst blev till stål. “Seså, ännu är vi inte riktigt färdiga.”
Ytterligare en sväng på staven och ett altare av sten dök upp i ett hörn. Lostburge stegade fram till det, nästan högtidligt. “För studier av runor”, informerade han som om jag varit intresserad.

Oh! Nu blir det ännu en sak att spinna vidare på! Vad kan det vara i säcken? Det ringer varningsklockor! Kan det vara ngåot farligt han har i säcken? Eller till och med något levande?!

Får hålla ögonen öppna efter nästa avsnitt. (Ska kika på Skam) Slutet blir ännu en gång en cliffhanger, och återigen ringer en varningsklocka när han säger miss Prince.
Mystiken tätnar!

Får se vad som händer som sagt. Mer om dottern ska bli intressant.

Mintygirl89


Nepflite




Kapitel 90 - Insomnia

Hogwarts, sista veckan i januari 1998

Den natten var det omöjligt att sova. Jag låg i min nedsläckta våning och blundade som man ska, oändligt frustrerad över platsen den nye inkräktaren fick ta i mitt sinne. Icke desto mindre fanns han där, omgiven av runor som glödde i silver. Om och om igen spelades scenen med Lostburge i klassrummet upp för mitt inre.
Jag förstod inte varför. Siffror och bokstäver dansade framför mina ögon på kontoret nästa dag, tröttheten låg som grus bakom ögonen och ändå var det omöjligt att sova även nästa natt. Rummet, som brukade ta emot mig med mjukt fallande skuggor, hade fått knivskarpa, metalliska konturer.
Efter några dagar började jag ge upp hoppet om att någonsin få sova djupsömn igen. Severus betraktade mig oroligt där jag satt och hängde över pappersarbetet och jag övervägde att be honom om någon ovanligt stark brygd som äntligen kunde befria medvetandet, om så bara för några timmar. Men jag drog mig för det, hade alltid varit lite avvaktande mot just sovdrycker även om de var tillredda av Severus. Det bästa var om sömnen återvände på ett naturligt sätt. Jag bestämde mig för att försöka ännu en natt.


"Se, men inte röra.” Lostburges ansikte log mot mig och vartenda drag var förstärkt av bländande sken. Runornas konturer var knivskarpa runt omkring oss och jag kunde inte undkomma dem. Jag hade alltid varit känslig för starkt ljus, alltid släckt ner klassrummet så fort en lektion var slut, trots att Hogwarts belysning var naturligt dämpad med sina facklor och vaxljus. Nu fanns ingen nåd. Lostburges triumferande grin var etsat på min näthinna, som exponerat för blixten.
“Allt har sin tid”, ekade hans röst och de sorgliga högarna av elevernas övergivna saker var bara kulisser i bakgrunden. Säcken, som hjälplöst rörde sig med ett svagt gnyende, var oåtkomlig för mig.
“Silver klär dig.” Det var som om de lysande detaljerna gnisslande i takt med hans ord. Allt hos honom var metalliskt. Staven vid det stålblänkande bältet var inte det mest kraftfulla. En magikers redskap är aldrig värre än vad hans sinne beslutar att göra med det.
“Oroa er inte.”

Jag öppnade ögonen. Inte en sekund till stod jag ut. Det var bättre att inte försöka sova än att behöva genomlida detta natt efter natt. Rummet var åtminstone så mörkt som jag kunnat göra det med fördragna gardiner mot månljuset.
Länge låg jag där och stirrade ut i mörkret. Av någon anledning kände jag mig ensammare än någonsin. Jag visste att Severus fanns där, beredd att göra vad som helst för min säkerhet, men detta faktum hade alltid gjort mig kluven. Fått mig att frukta att han skulle misslyckas med sitt livsviktiga uppdrag för min skull. Sätta hela den magiska världen på spel.
“Jag är tacksam att ännu en gång ha fått möjligheten att besöka er.”
Den här gången hajade jag inte ens till. Att Quirinus Quirrell i spökgestalt återigen satt vid toalettbordet, med en lika mjukt bekymrad hållning som för en dryg månad sedan, var snarare en lindring efter all lysande skärpa. Hans genomskinliga gestalt kändes läkande för sinnet. Kanske var han en dröm eller hallucination efter all sömnlöshet? Hur som helst välkomnade jag hans närvaro. Han hade hjälpt mig i en av livets svåraste stunder. Han hade hjälpt mig och Severus att kunna fortsätta tillsammans trots vetskapen om dådet vid Richmond.
“Mr Quirrell, det är jag som ska känna tacksamhet. Vad för er till mig ännu en gång?”
Quirinus suckade djupt och såg på mig med vemodig blick. Det fanns en oro hos honom som inte funnits förra gången. Eller kanske var oro inte rätt ord - det var mer som en sorg över något oundvikligt.
“Du måste ta dig i akt, M.” Han nickade eftersinnande åt sina egna ord. “Jag kommer att delge dig det jag kan utifrån den möjlighet jag har - och den möjligheten gäller din förbindelse med mästaren.”
Det var alltid så han benämnde mörkrets herre, vars känslokyla hade frestat mig då för en månad sedan, när jag nått botten. Quirinus hade dock snabbt fått mig på andra tankar och det hade jag hållit fast vid sedan dess.
“Han har ingen makt över mitt sinne längre, Quirinus.” Jag mindes att han vid det första besöket bett mig att dua honom, men det kändes ändå lite märkligt. “Jag försäkrar dig att jag aldrig kommer att låta mörkrets herre fresta mig igen. Jag lever hellre med smärta än dövar känslorna.”
“Verkligen?” Quirinus betraktade mig med uppriktigt allvar i de safirblå ögonen utan att säga något mer, och jag mindes med ens tanken på att låta Severus brygder döva mitt sinne för en stund. Men var det verkligen samma sak som total känslokyla? Jag kunde inte tycka det.
“Mästaren är närmare än vad ni kanske tror, M”, sa Quirinus sakta. “Hans vägar in i sinnet hos dem han vill nå är outgrundliga …” Han tystnade och förde sin spensliga hand bakom huvudet, som om minnet av Voldemorts ständiga närvaro fortfarande plågade honom, innan han fortsatte: “Och mycket har nu förändrats på Hogwarts under kort tid.”
“Om du syftar på Owen Lostburge”, sa jag med stor bestämdhet, “så tar jag mig i allra största akt. Han gör ingen som helst hemlighet med vems ärenden han går.”
“Nej, verkligen inte”, höll Quirinus med och strök bort några mörkbruna lockar som ramlat ned över hans släta panna. Han tog ett djupt andetag som för att säga något mer, men hejdade sig. Efter några sekunder tillade han: “Du gör rätt i att vara ytterst försiktig med honom.”
“Så varför behöver jag den här varningen, Quirinus?” Jag rätade på mig mot kuddarna och försökte fånga hans blick helt och fullt. Han såg tillbaka på mig men eftersom hans gestalt var så transparent var det som om vi ändå inte fick kontakt på alla plan. Han hade rätt i att våra möjligheter till kommunikation var begränsade. Kanske var allt det här bara en hallucination ändå?
“Som du redan vet vill mästaren åt dig, men du kan komma att hamna i hans våld på ett oväntat vis. Om det skulle ske, M…”
“...så är det ändå inte mycket jag kan göra, eller hur?” Jag betraktade uppgivet mannen framför mig, så oskyldigt återställd till sin ungdoms fulla blomstring men till priset av en bräcklig genomskinlighet.
“Du behöver lita på er förbindelse.”

Orden hade uttalats av en ny röst som ljöd i rummet. En kvinnas röst. Jag såg mig förvirrat omkring och kunde efter några sekunder urskilja henne som en skugga borta i ett av hörnen.
Hennes gestalt hade inte samma transparens som Quirinus spöke, och hon verkade något äldre än honom, men av någon anledning förstod jag direkt att inte heller hon var en vanlig människa. Hon tillhörde också en annan dimension.
Jag kisade för att få en uppfattning om hennes utseende så jag skulle kunna förstå vem hon var. Det första jag såg var hårets varmt röda nyans som syntes till och med i det mörker jag försökt skapa i rummet. Något i mitt minne började röra på sig.
“På vår förbindelse?” upprepade jag för att få mer information. Jag ville förstå vad som hände, vad de menade med sitt gåtfulla sätt att uttrycka sig, men förstod att jag bara skulle lyckas om jag valde de rätta orden. “Vem syftar ni på?” Det var så uppenbart att de båda varelserna hade någon sorts samarbete med varandra.
“Det var jag som sände dig till Severus.” Hennes röst var mjuk och känslorna rusade genom mig, fick mina ögon att tåras. “Det är egentligen allt jag kan säga. Er relation har satts på hårda prov genom åren och ni har inte upplevt det värsta än. Men om ni verkligen tror på och håller fast vid varandra kan ni hålla för det allra svåraste.”
Hade jag och Severus inte upplevt det värsta? Fanns det något som kunde vara värre än Richmond? Om vi lyckats kämpa vidare tillsammans efter vetskapen om Richmond borde vi klara allt. Med ögon förblindade av tårar såg jag bort på kvinnan i hörnet. Jag hade nästan glömt Quirinus, men om han och kvinnan hade kunnat nå förlåtelse hos varandra i den dimension där de befann sig, var det inte heller märkligt att jag och Severus kunnat ta oss vidare efter Richmond. Äntligen förstod jag vem hon var och insikten tog andan ur mig.
“Snape var nära att drunkna i somras, men det var inte den enda fara ni var utsatta för, och ni är fortsatt i en mycket utsatt position”, hördes Quirinus röst igen. “Det är inte ofta vi med … alternativa existenser … får en möjlighet att blanda oss i de levandes förehavanden. Det är till och med mycket sällsynt. Men som jag nämnt tidigare har Severus en speciell roll i det spel som nu sätter hela vår värld på vågskålen … och jag hoppas jag förra gången var tydlig med att även du är av största betydelse, M. Det farligaste du kan göra just nu är att förringa dig själv.”
Jag kände vagt igen de där orden. Severus hade själv använt dem vid ett antal tillfällen genom åren. Med täcket försökte jag fumligt stryka bort tårar från kinderna. Allt knivskarpt var borta och känslorna vällde över mig, löste upp det som gjort ont men också det som varit tydligt. Hur skulle jag kunna förstå vad de ville? Hur kunde jag leva upp till deras bild av min enorma betydelse, den jag av naturliga skäl inte kunde låta bli att tvivla starkt på?
“Det är inte bara dig själv och Severus du behöver skydda”, fortsatte Quirinus. “Som jag delgav dig förra gången, fastän du kanske inte minns: Du kommer inte att behöva välja livet. Det har redan valt dig, men du måste förvalta den gåvan väl och minnas den när det är som svårast.”
Jag försökte förstå de gåtfulla orden. Vad var det för liv han syftade på? Jag önskade att han hade haft möjlighet att uttrycka sig mer konkret.
“Quirinus har rätt”, hördes kvinnan igen. “Livet kommer att hjälpa dig när döden knackar på porten - när allt verkar som mörkast kan just det begynnande livet hjälpa er båda tillbaka. Jag sände dig som stöd för Severus, men du har också, liksom han, hjälpt min son. Du har varit det stöd han behövde, någon som var i en liknande situation. Någon han kunde identifiera sig med.”
Jag gömde ansiktet i händerna, önskade att jag hade kunnat krypa ner i det trygga mörkret mellan lakanen. Deras tro på mig var för mycket. Jag förstod inte hur jag skulle hantera den eller hela situationen. Jag såg långsamt upp och greppade tag i det mjuka täcket som om det skulle kunna hjälpa mig.
Det djupa andetaget gav mig inte mycket kraft.
“Tack”, viskade jag svagt. “Tack, Quirinus.” Med ytterligare ett darrande andetag försökte jag göra rösten stadig när jag vände mig mot kvinnogestalten, full av en vördnad som var svår att placera. “Och tack … tack för allt … Lily.”

Älskart!!!!

Och hahahah, begynnande livet. Miriam är så blind och vilsen, men det är okej. Jag vet, jag har sett, jag har anat sedan första ledtråden för typ tre år sen. Ok.

♥

Nu har jag läst om ordentligt och ett så otroligt bra kapitel! Quirinus gör entré igen och försöker hjälpa Miriam på bästa sätt. Och en kvinna i spökgestalt har också kommit. Och inte vilken kvinna som helst, utan Lily! Så fantastiskt att hon också vill hjälpa till! ♥


Det djupa andetaget gav mig inte mycket kraft.
“Tack”, viskade jag svagt. “Tack, Quirinus.” Med ytterligare ett darrande andetag försökte jag göra rösten stadig när jag vände mig mot kvinnogestalten, full av en vördnad som var svår att placera. “Och tack … tack för allt … Lily.”

Den här meningen gör mig rörd, hur hon tackar dem båda! Så
vackert på något sätt jag inte kan beskriva.

Med ögon förblindade av tårar såg jag bort på kvinnan i hörnet. Jag hade nästan glömt Quirinus, men om han och kvinnan hade kunnat nå förlåtelse hos varandra i den dimension där de befann sig, var det inte heller märkligt att jag och Severus kunnat ta oss vidare efter Richmond. Äntligen förstod jag vem hon var och insikten tog andan ur mig.

Även denna bit är vacker! Hur de båda har förlåtit varandra på något sätt i den dimension de befinner sig i. Ännu en gång blir jag rörd!


Lite tips: Vill gärna dela upp sista stycket, så det blir luftigt. Se var jag har gjort en styckeindelning.

“Och mycket har nu förändrats på Hogwarts under kort tid.”
“Om du syftar på Owen Lostburge”, sa jag med stor bestämdhet, “så tar jag mig i allra största akt. Han gör ingen som helst hemlighet med vems ärenden han går.”
“Nej, verkligen inte”, höll Quirinus med och strök bort några mörkbruna lockar som ramlat ned över hans släta panna. Han tog ett djupt andetag som för att säga något mer, men hejdade sig. Efter några sekunder tillade han: “Du gör rätt i att vara ytterst försiktig med honom.”
“Så varför behöver jag den här varningen, Quirinus?” Jag rätade på mig mot kuddarna och försökte fånga hans blick helt och fullt. Han såg tillbaka på mig men eftersom hans gestalt var så transparent var det som om vi ändå inte fick kontakt på alla plan. Han hade rätt i att våra möjligheter till kommunikation var begränsade. Kanske var allt det här bara en hallucination ändå?
“Som du redan vet vill mästaren åt dig, men du kan komma att hamna i hans våld på ett oväntat vis. Om det skulle ske, M…”
“...så är det ändå inte mycket jag kan göra, eller hur?” Jag betraktade uppgivet mannen framför mig, så oskyldigt återställd till sin ungdoms fulla blomstring men till priset av en bräcklig genomskinlighet.
“Du behöver lita på er förbindelse.”


Orden hade uttalats av en ny röst som ljöd i rummet. En kvinnas röst. Jag såg mig förvirrat omkring och kunde efter några sekunder urskilja henne som en skugga borta i ett av hörnen.
Hennes gestalt hade inte samma transparens som Quirinus spöke, och hon verkade något äldre än honom, men av någon anledning förstod jag direkt att inte heller hon var en vanlig människa. Hon tillhörde också en annan dimension.
Jag kisade för att få en uppfattning om hennes utseende så jag skulle kunna förstå vem hon var. Det första jag såg var hårets varmt röda nyans som syntes till och med i det mörker jag försökt skapa i rummet. Något i mitt minne började röra på sig.
“På vår förbindelse?” upprepade jag för att få mer information. Jag ville förstå vad som hände, vad de menade med sitt gåtfulla sätt att uttrycka sig, men förstod att jag bara skulle lyckas om jag valde de rätta orden. “Vem syftar ni på?” Det var så uppenbart att de båda varelserna hade någon sorts samarbete med varandra.
“Det var jag som sände dig till Severus.” Hennes röst var mjuk och känslorna rusade genom mig, fick mina ögon att tåras. “Det är egentligen allt jag kan säga. Er relation har satts på hårda prov genom åren och ni har inte upplevt det värsta än. Men om ni verkligen tror på och håller fast vid varandra kan ni hålla för det allra svåraste.”
Hade jag och Severus inte upplevt det värsta? Fanns det något som kunde vara värre än Richmond? Om vi lyckats kämpa vidare tillsammans efter vetskapen om Richmond borde vi klara allt. Med ögon förblindade av tårar såg jag bort på kvinnan i hörnet. Jag hade nästan glömt Quirinus, men om han och kvinnan hade kunnat nå förlåtelse hos varandra i den dimension där de befann sig, var det inte heller märkligt att jag och Severus kunnat ta oss vidare efter Richmond. Äntligen förstod jag vem hon var och insikten tog andan ur mig.
“Snape var nära att drunkna i somras, men det var inte den enda fara ni var utsatta för, och ni är fortsatt i en mycket utsatt position”, hördes Quirinus röst igen. “Det är inte ofta vi med … alternativa existenser … får en möjlighet att blanda oss i de levandes förehavanden. Det är till och med mycket sällsynt. Men som jag nämnt tidigare har Severus en speciell roll i det spel som nu sätter hela vår värld på vågskålen … och jag hoppas jag förra gången var tydlig med att även du är av största betydelse, M. Det farligaste du kan göra just nu är att förringa dig själv.”
Jag kände vagt igen de där orden. Severus hade själv använt dem vid ett antal tillfällen genom åren. Med täcket försökte jag fumligt stryka bort tårar från kinderna. Allt knivskarpt var borta och känslorna vällde över mig, löste upp det som gjort ont men också det som varit tydligt. Hur skulle jag kunna förstå vad de ville? Hur kunde jag leva upp till deras bild av min enorma betydelse, den jag av naturliga skäl inte kunde låta bli att tvivla starkt på?

I övrigt underbart kapitel! Och jag lider med Miriam som har svårt att sova. Och Lostburge som härjar! Huu!

Jätte bra kapitel som alltid

Stackars Miriam som har svårt att somna men också att hon fick träffa Quirrelll igen och även Lily.

Tack för alla kommentarer! Jag kommer att svara på dem när kapitel 91 publiceras. Och, helt sjukt, men det verkar som om jag glömde att publicera kapitel 89 här på Mugglis! Det kommer alltså innan kapitel 90 (såklart) men är en tillbakablick så det kommer nog inte att förvirra er alltför mycket.

Kapitel 89 - Kvartett

Juni 1978

Severus hatar flaskor. Åtminstone när de innehåller sprit. Hur härdad han än är numera, hur nästintill tömd på känslor och eminent både i legilimeringens och ocklumeneringens utövande, kommer han aldrig ifrån obehaget när någon sitter och klunkar i sig för att döva sitt sinne. Aldrig att han skulle behöva ta till något sådant. Aldrig att han skulle vilja förlora herraväldet över sig själv.

Igor Karkaroff, som nu går där bredvid honom på stigen med huvan på sin mantel uppdragen över ett mer än lovligt blekt ansikte, har hällt i sig så pass att han svajar lite på steget, trots att de är på väg för att möta herren själv. Owen Lostburge sneglar irriterat på den ryckiga framfarten. Ljudet av deras steg är det enda som hörs i den mörka, svala sommarnatten. Severus går tyst och sammanbitet som alltid. Han vet att tiden snart borde vara inne. När Owen plötsligt saktar på sina spänstiga steg och stannar, förstår Severus att det är dags. Han ser honom fälla ner huvan och spana omkring sig med den skärpa som har gjort honom till en så värdefull, om än oftast osynlig, medlem i kretsen.
“Herre, här är vi nu…”
Ett svagt susande hörs, knappast mer än en viskning i natten. Sedan är den glödande blicken där framför dem. Severus känner glöden mot den inre vägg ocklumeneringen skapat. Även om det numera är för sin förmåga till legilimering han används i sakens tjänst, är hans ocklumenering ännu ett strå vassare, vilket han dock aldrig skulle avslöja för en enda levande individ. Ingen, inte ens herren, ska få läsa honom. Ingen ska någonsin få ge honom några ärr igen.
“Severus … Igor … Owen …” Lord Voldemort hälsar dem välkomna med en svepande gest. I mörkret träder ytterligare tre personer med huvor fram. Mellan sig håller de någonting. Severus är vid det här laget van vid den typen av syner, men den här gången är det något som skiljer sig från det vanliga. De offer som, för sakens skull, tillfångatagits av Dödsätare brukar vara medtagna och lealösa. De brukar vackla i deras grepp, för svaga att ens be om nåd.
Nu är det annorlunda. Ingen av Dödsätarna går riktigt nära det som med ljudlösa steg rör sig i bojor mellan dem. De sedvanligt råa skratten och självsäkert klampande stegen uteblir. Istället rör sig fångvaktarna vaksamt. Severus biter ihop läpparna, även han på sin vakt. Igor darrar redan bredvid honom. Owen, däremot, sträcker på sig för att se bättre.
“Jag har någonting jag vill presentera för er … något alldeles speciellt, något enastående …”
Severus vaksamhet ökar. Att herren presenterar sina idéer på detta storslagna sätt är inte heller något nytt, men det är något särskilt med honom i natt. En ovanlig intensitet i ögonens röda glöd.
“Är det vapnet ni talat om, herre?” Owen är ivrig bredvid honom, som alltid när något stort står på spel. Under den korta tid Severus verkat tillsammans med Owen Lostburge har han lärt sig att läsa av hans beteende, liksom med alla andra som vistas i hans närhet. Ändå är Owen sällan med dem i kretsen, och när det inträffar håller han sig i bakgrunden. Severus förstår att det är medvetet. När de tre utför uppdrag tillsammans är det ingen tvekan om vem som är den obestridlige ledaren.
Herren skrattar ihåligt, vilket får Igor att darra ännu mer, och beordrar kort: “Släpp fram den.”
De tre Dödsätarna bakom honom börjar röra sig framåt igen och deras fånge blir synlig i månskenet. Det är en smal, blek pojke med svart hår och svart klädnad. Ögonen har en märkligt röd nyans, dock inte intensiv som herrens, utan mer lurande, som en ständigt pyrande glöd i en eld som aldrig slocknar helt. Severus studerar honom fundersamt. Det är något omänskligt över pojken. Till och med Owen tar ett steg bakåt och Igor flämtar öppet av skräck han omöjligt kan dölja.
“Vad är det för någonting, herre?” frågar Severus lågmält och försöker studera pojkens ansiktsdrag utan att bli alltför obehagligt berörd.

Herren ler ett brett, triumferande leende och pupillerna vidgas i den glödande blicken.
“Det här, mina vänner, är framtidens vapen.”
“En … vampyr?” frågar Severus, då pojkens spetsiga hörntänder skymtar fram i månljuset och bekräftar hans antaganden. Herren brukar uppskatta hans snabba uppfattningsförmåga.
“Det stämmer…” Herren går ett varv runt Dödsätarna och gestalten i deras mitt, en pojke synbart bräcklig till sin kroppsbyggnad men med hårt satta handfängsel runt de smala handlederna. “En vampyr … skapad av Patriarkatet, på min order … fullt omedvetet att detta skulle bli en sådan fullträff. Den här har visat sig ha krafter utöver det vanliga. Med rätt träning har den visat sig bli väldigt användbar.”
Han ställer sig alldeles framför pojken, som är mer än huvudet kortare och till skillnad från alla de andra verkar oberörd. Han tittar rakt fram, utan att röra en min, med sina underligt glödande ögon.
“Den kan … döda. Den är gjord för att döda. Skapad för att döda.”
Severus har aldrig tidigare sett herren så belåten. Voldemort rör nästan ömt vid pojkens ansikte.
“På min signal dödar den vem som helst … vem jag behagar …” Severus hör Igor ge ifrån sig ett kvävt läte och antar att en mindre härdad person skulle ha tyckt synd om honom. Han är så uppenbart malplacerad, alldeles för rädd för att befinna sig där han är. Severus begriper inte varför den här typen av individer måste befinna sig i kretsen, men likväl finns de alltid där. Det är som om de uppfyller ett särskilt behov hos ledaren.
“Dödar den som gjort Mörkrets herre besviken … Den gör jobbet, vi behöver inte göra någonting. Kan det bli bättre än så? Den känner ingenting. Den har ingen själ, så ingenting kan påverkas eller slitas sönder. Ingen trolldom kan blidka denna varelse. Han har inget syfte som leder honom vidare utöver det syfte jag skänkt honom. Och han, mina herrar, ska göra er trio till en kvartett.”
Severus har för sin del helst inte velat tänka på dem som en trio. De har utfört några åtaganden tillsammans och han har klarat att hålla sig nästan oberörd under processen. Han vill inte erkänna ens för sig själv hur han hoppats på att herren ska hitta andra uppgifter för honom, där han inte nödvändigtvis behöver vara tillsammans med Owen och Igor. Herren har nämnt ett kommande uppdrag för enbart Severus och Raven, relaterat till framställningen av en substans ingen tidigare skådat. Severus ser fram emot det, önskar bara att han slapp utföra det tillsammans med Raven eller med någon annan heller för den delen. Severus vill helst arbeta ensam, vara bland trolldryckerna i jakten på att behärska alla de substanser som kan frambringas där. Besegra det som finns i flaskorna. Severus vill aldrig känna rädsla igen. Han har kommit längre än så.

Som om den extraordinära vampyren kunnat höra hans tankar, trots muren av ocklumenering, vänder den sig plötsligt mot honom och stirrar rakt igenom med sin döda blick från det som en gång var ett pojkansikte. Bakom den hörs herrens triumferande röst.
“Låt mig presentera … Theodore Nott.”

Åh, vilket bra avsnitt! Det gör inget att du glömde posta det.

Mycket mäktigt kapitel som vanligt och en riktigt spännande återblick.


Severus hatar flaskor. Åtminstone när de innehåller sprit. Hur härdad han än är numera, hur nästintill tömd på känslor och eminent både i legilimeringens och ocklumeneringens utövande, kommer han aldrig ifrån obehaget när någon sitter och klunkar i sig för att döva sitt sinne. Aldrig att han skulle behöva ta till något sådant. Aldrig att han skulle vilja förlora herraväldet över sig själv.

Ännu ett minne från de föregående berättelserna, där Snape hatar flaskor med sprit, då Tobias höll på med sådant. Och Owen nämns! Gud, jag tål honom inte! Vänta ett slag! Är han en vampyr?! Se understrukna delen i gul text:

Som om den extraordinära vampyren kunnat höra hans tankar, trots muren av ocklumenering, vänder den sig plötsligt mot honom och stirrar rakt igenom med sin döda blick från det som en gång var ett pojkansikte. Bakom den hörs herrens triumferande röst.
“Låt mig presentera … Theodore Nott.”

Hoppsan, ser nu att jag missförstod. Det är en vampyr som Voldemort har.

Mycket bra kapitel som sagt! Ska bli spännande att läsa kapitel 91 snart!

Glad nationaldag, förresten!

Trezzan


Mintygirl89


Nepflite




Kapitel 91 - Marabou

Hogwarts, sista dagarna i januari 1998

Ögonen gled ideligen igen.
Nattens upplevelse med Quirinus och Lily hade varit så omvälvande att sömnen uteblivit nästan helt. Nu, med dagsljuset, kom tröttheten ikapp och pergamenten framför mig var bara en suddig massa som ständigt flimrade förbi när jag nickade till. Inte blev det bättre av att en fluga entonigt surrade omkring och inte ville lämna rummet trots att jag försökte vifta bort den med min fjäderpenna. Dessa insekter var annars sällsynta nere i den kalla, fuktiga miljön.

Jag försökte med alla medel hålla mig vaken, sträckte på mig, tvingade upp ögonen, såg mig omkring i arkivet som låg långt under jord i de så kallade fängelsehålorna. En skrämmande miljö för många, men för mig förbunden med den största trygghet. Allt här i det dunkla, labyrintliknande landskapet påminde mig om Severus. Jag kände mig så säker här att kroppen till och med gav efter och lät sig påverkas av sömnbristen.

Jag tog nattens varning på allvar och förstod att det måste vara något avgörande som gjorde att både Quirinus och Lily sökt upp mig från den dimension där de befann sig, men hur jag än funderade var det ändå svårt att förstå fullt ut. Att Lostburge var en livsfarlig psykopat tvivlade jag inte en sekund på och han gjorde som sagt ingen som helst hemlighet av att gå Voldemorts ärenden. Han var dödsätaren personifierad - egoistisk, grym och till och med sadistisk. Jag förstod mycket väl att han hade riktigt olämpliga saker för sig under lektionerna och frågan var hur Severus och jag skulle kunna skydda eleverna någorlunda utan att avslöja oss själva.
“Ska jag börja med den här högen nu, miss Prince?”
Elli hade kommit tillbaka från det mindre arkivet med en stor packe pergament under armen. Nu gällde det verkligen att hålla sig vaken. Elli hade fått straffkommendering och hennes uppgift var att hjälpa mig sortera pergament här nere i arkivet. Jag förstod att det ansågs som ett milt men långtråkigt straff och nickade vänligt mot henne: “Ja, det kan du göra.” Samtidigt försökte jag kväva en gäspning.

Hon slog sig ner mittemot mig och började sortera pergamenten i olika staplar. Hennes mörka ögon var fokuserade och hon var ovanligt tyst. Vid vårt senaste möte hade hon ju också sett på mig som en svikare, någon som tillåtit Lostburge att ta över och härja fritt trots alla fina ord om att ta Cruciatusförbannelsens följder på allvar. Det gjorde mig så sorgsen. Av någon anledning kändes det oerhört viktigt att Elli litade på mig. Hon påminde mig alltid om Sverige, om mitt tidigare liv. Vad skulle jag ha gjort om mitt liv funnits där istället för här? Om min svenske latinlärare Leonardus aldrig introducerat mig till den magiska världen. Skulle jag ha fortsatt studera latin, franska eller kanske till och med svenska? Skulle jag ha arbetat med undervisning? Här på Hogwarts hade jag undervisat i både latin, franska och teoretisk trollformellära, men nu hade mina arbetsuppgifter gått över till rent kontorsarbete. Till skillnad från hur tillvaron såg ut i övrigt var det direkt sövande.
“Miss Prince, hur mår ni?” hördes Ellis röst. Jag hade återigen nickat till över dokumenten.
“Jag mår fint, är bara lite trött. Sover dåligt”, förklarade jag och tog tillfället i akt att möta hennes ögon. “Miss Jacobsson… ehm, Elli… jag skulle bara vilja säga till dig hur ledsen jag är för det som hände på er lektion i försvar mot svartkonster. Det var inget jag hade planerat eller står bakom i min egen undervisning.”
Elli suckade. “Nej, det förstod jag väl nästan när jag tänkte efter. Vissa lärare är ju, hm… värre än andra. Förlåt att jag skrek åt er, miss Prince.”
“Det gör inget. Jag förstår att du var upprörd.” Vi sa inget mer om saken. Hon anade säkert att ingen, allra minst en mugglare som vanligtvis arbetade i administrationen, hade en chans att styra Lostburges grymma infall.
“Jag vill också tacka dig”, fortsatte jag efter en viss tvekan, “för att du och dina vänner… ja, att ni hållit överenskommelsen vi hade i höstas. Du vet?” Här var det viktigt att tala i förtäckta ordalag men jag såg på Elli att hon hade förstått, att hon mindes mötet i Förbjudna skogen där hon, Blaise Zabini och Theodore Nott fått reda på min status som mugglare och lovat att hålla tyst om det ifall jag i min tur inte avslöjade att de hade vistats i skogen.
Jag hade tackat Elli för det här en gång tidigare, men det kunde hon inte minnas nu, eftersom det tillhörde den tidsperiod i början av januari som Jessica raderat med Obliviate. Det var dock sannolikt att Elli såg på saken på samma sätt, vilket bekräftades när hon nu precis som då sa: “Ja, jag tycker inte att det angår någon.” Hon viftade bort den envist surrande flugan med en nonchalant rörelse.

Elli påminde mig som sagt alltid om Sverige.
Det var något med hennes sätt att tänka och förhålla sig, som med den här situationen där vars och ens blodstatus var deras ensak. Kanske menade hon också att det inte angick någon vad hon och hennes vänner hade gjort i Förbjudna skogen. De måste ha haft sina skäl till att vara där.

Elli hade redan från början rört sig fritt mellan elevhemmen, speciellt till Slytherin där hon ju hade både Blaise, Theo och även Draco, fastän relationen mellan de båda verkade komplicerad. Det var nog ett väldigt svenskt sätt att se på skolans struktur.
“Hur var det”, frågade jag henne nyfiket och kände mig med ens lite piggare, “i den svenska trollkarlsskolan tillhörde ni väl samma elevhem allihopa? Tycker jag mig ha läst”, lade jag genast till för säkerhets skull.
“Jo, det stämmer”, sa Elli och gjorde som i förbigående en elegant manöver med sin trollstav mot flugan, vilken äntligen tog sin tillflykt till en av grottans väggar. “Det var inte alls samma uppdelning. Jag har aldrig riktigt fattat vad det ska vara bra för.”
“Nej, inte jag heller”, instämde jag, “förutom om man kan specialisera sig på särskilda saker i varje elevhem, alltså genom undervisningen. Men de här strikta gränserna med lösenord mellan uppehållsrummen är lite svårbegripliga. Fast det är ju inte min sak att råda över”, tillade jag hastigt igen och bytte ämne: “Går det att ha kontakt med dina vänner i Sverige under nuvarande omständigheter, förresten?”
“Inte nu”, sa Elli och suckade igen, den här gången riktigt sorgset. “Det sista jag har är ett brev från Alice i december. Uggleposten verkar vara helt ute ur räkningen nu, men då fungerade den. De kunde till och med skicka hemstickade vantar och Marabouchoklad. Jag har inte öppnat den, ville inte förstöra pappret… ja, det är en sorts choklad som tillverkas i Sverige”, förklarade hon.

Som om jag hade behövt någon förklaring.

En våg av längtan vällde över mig.

Det var som om hennes troskyldiga meningar plötsligt öppnat en fördämning. Icabutiker, Konsumkassar, doften av bryggkaffe och kanelbullar, chokladpulvret jag som barn satt och rörde ner i mjölken medan mamma och pappa glatt gnolande stökade runt i det ljusa, luftiga köket medan radion spelade Svensktoppen i bakgrunden… skulle jag någonsin få se dem igen? Skulle jag någonsin få prata mitt eget språk med någon? Här satt jag och Elli och kommunicerade på engelska när vi kunde ha talat vårt modersmål med varandra. Mitt språk hade ju till och med en inbyggd brittisk accent i glamourförtrollningen, något som var synnerligen svårt att åstadkomma även med magi.

Om detta bara hade kunnat få ett slut. Om vi kunde besegra Voldemort så att alla kunde röra sig fritt och tala sitt eget språk igen.

Känslorna vällde över mig som en vårflod.

“Berätta för mig om Sverige”, utbrast jag och hade svårt att dölja ivern i min röst. “Vill du?” Jag försökte lugna min andhämtning. “Vill du berätta lite för mig om din skola, till exempel? Den svenska trollkarlsskolan?”
Ellis allvarliga ansikte lystes upp av ett leende. Hon fnittrade nästan till.
“Det är väldigt annorlunda jämfört med här”, sa hon utan att tveka. “Minst sagt. Vad vill ni veta?”
“Snälla, kalla mig Metrimona.” Jag kunde plötsligt inte lägga band på min iver. Det var som om solljus trängt in hela vägen genom den smutsvita januarikylan och de fuktiga bergväggarna ända ner till oss. “Berätta hur det fungerar. Vilka skolämnen ni har, hur lärarna undervisar…”
“Det är ganska stor skillnad på ämnena”, berättade Elli. “Man kan få extra stöd i de ämnen man behöver. Min kompis Simon hade svårt för att flyga på kvastkäpp så han fick extra flyghjälp varje torsdag eftermiddag, till exempel, när vi andra hade mugglarstudier. I Sverige är det ett obligatoriskt och stort ämne. Skolan har mycket kontakt med mugglare, på olika sätt.”
“Vilka sätt?”
“Tja, till exempel”, började hon och fnittrade nu hörbart till, “så har alla årskurser PRAO. Ja, alltså praktik”, förtydligade hon och jag låtsades lysa upp i förståelse. “Man är med mugglare på helt vanliga platser som på Ica och dagis. Haha, ungarna älskade min kompis Lucas. De klättrade på honom hela tiden, han fick typ panik… och Simon föråt sig på kanelbullar på Ica. Han har aldrig kunnat se en bulle sen dess.”
“Är det dina bästa vänner i Sverige? Lucas, Simon och… Alice?”
Elli nickade och sköt en färdigsorterad hög av pergament åt sidan. Så började hon fumla med sin klädnad och drog försiktigt fram en liten rörlig bild. Tre ungdomar med svarta täckjackor stod tillsammans i det grå decembervädret. En flicka med svart basker på sitt blonda hårsvall, en pojke med vänliga ögon och tjock stickad mössa tillsammans med en barhuvad, längre och bredaxlad pojke med blont hår. De log mot oss från fotots blanka yta och pojken med det blonda hårsvallet knyckte självsäkert på nacken.
“Har ni gått i samma skola hela tiden, alla tre?”
“Nej, inte Alice, hon är mugglare.” Elli nämnde det som om det inte var något att fästa någon vikt vid alls. Och det var det ju inte, egentligen. Jag kände plötsligt en sådan oerhörd tacksamhet att någon med Ellis inställning fortfarande fanns i min närhet. Förhoppningsvis kunde vi härda ut i den här overkliga tillvaron och kanske hämta lite kraft hos varandra. Elli hade uppenbarligen inte kuvats eller börjat tänka annorlunda. Hennes grundvärderingar stod fast, trots de lagar, regler och förbud som alltmer stramade åt vår nuvarande verklighet.

Det fick mig att undra något som jag, konstigt nog, inte redan visste eller ens hade tänkt på. Egentligen var det märkligt att jag inte redan hade fått informationen.
“Elli”, frågade jag, “hur kom det sig att du fick den här straffkommenderingen?”

Först vill jag bara säga att när jag såg bilden på chokladkakan, så blev jag supersugen! Mums! Får köpa en chokladkaka till helgen! Hehe!



Haha! Skämt åsido! Urbra kapitel som vanligt! Angående det du skrev i spoilern: Ja, Lostburge är som Frollo! Undrar om de kan hälla sömnmedel i Lostburges drink en dag, så han håller sig lugn ett tag!

Ögonen gled ideligen igen.
Nattens upplevelse med Quirinus och Lily hade varit så omvälvande att sömnen uteblivit nästan helt. Nu, med dagsljuset, kom tröttheten ikapp och pergamenten framför mig var bara en suddig massa som ständigt flimrade förbi när jag nickade till. Inte blev det bättre av att en fluga entonigt surrade omkring och inte ville lämna rummet trots att jag försökte vifta bort den med min fjäderpenna. Dessa insekter var annars sällsynta nere i den kalla, fuktiga miljön.


Åh, så jobbigt att hon har haft svårt att sova, trots att Quirinus och Lily har försökt hjälpa henne. Att flugor irriterar henne, gör inte saken bättre.

Elli pratar om Svergie! Riktigt trevligt! Men jag undrar också varför hon har fått straffkommenderingen. Kan det vara så att hon anar att Miriam och Metrimona är en och samma person?!

Oj, det börjar blir riktigt spännande!



Får hålla ögonen öppna!