Borgen (sjunde året)

Jätte bra som alltid.

Nu har jag äntligen haft tid att läsa! Så spännande att läsa vidare. Lostburge härjar, och Seamus och Miriam hjälps åt att bära ut Blasie när klassrummet fylldes med rök! Får se vad som händer.

“Vad är det i säcken, sir?”
“Ingenting viktigt alls.” Hans röst blev till stål. “Seså, ännu är vi inte riktigt färdiga.”
Ytterligare en sväng på staven och ett altare av sten dök upp i ett hörn. Lostburge stegade fram till det, nästan högtidligt. “För studier av runor”, informerade han som om jag varit intresserad.

Oh! Nu blir det ännu en sak att spinna vidare på! Vad kan det vara i säcken? Det ringer varningsklockor! Kan det vara ngåot farligt han har i säcken? Eller till och med något levande?!

Får hålla ögonen öppna efter nästa avsnitt. (Ska kika på Skam) Slutet blir ännu en gång en cliffhanger, och återigen ringer en varningsklocka när han säger miss Prince.
Mystiken tätnar!

Får se vad som händer som sagt. Mer om dottern ska bli intressant.

Mintygirl89


Nepflite




Kapitel 90 - Insomnia

Hogwarts, sista veckan i januari 1998

Den natten var det omöjligt att sova. Jag låg i min nedsläckta våning och blundade som man ska, oändligt frustrerad över platsen den nye inkräktaren fick ta i mitt sinne. Icke desto mindre fanns han där, omgiven av runor som glödde i silver. Om och om igen spelades scenen med Lostburge i klassrummet upp för mitt inre.
Jag förstod inte varför. Siffror och bokstäver dansade framför mina ögon på kontoret nästa dag, tröttheten låg som grus bakom ögonen och ändå var det omöjligt att sova även nästa natt. Rummet, som brukade ta emot mig med mjukt fallande skuggor, hade fått knivskarpa, metalliska konturer.
Efter några dagar började jag ge upp hoppet om att någonsin få sova djupsömn igen. Severus betraktade mig oroligt där jag satt och hängde över pappersarbetet och jag övervägde att be honom om någon ovanligt stark brygd som äntligen kunde befria medvetandet, om så bara för några timmar. Men jag drog mig för det, hade alltid varit lite avvaktande mot just sovdrycker även om de var tillredda av Severus. Det bästa var om sömnen återvände på ett naturligt sätt. Jag bestämde mig för att försöka ännu en natt.


"Se, men inte röra.” Lostburges ansikte log mot mig och vartenda drag var förstärkt av bländande sken. Runornas konturer var knivskarpa runt omkring oss och jag kunde inte undkomma dem. Jag hade alltid varit känslig för starkt ljus, alltid släckt ner klassrummet så fort en lektion var slut, trots att Hogwarts belysning var naturligt dämpad med sina facklor och vaxljus. Nu fanns ingen nåd. Lostburges triumferande grin var etsat på min näthinna, som exponerat för blixten.
“Allt har sin tid”, ekade hans röst och de sorgliga högarna av elevernas övergivna saker var bara kulisser i bakgrunden. Säcken, som hjälplöst rörde sig med ett svagt gnyende, var oåtkomlig för mig.
“Silver klär dig.” Det var som om de lysande detaljerna gnisslande i takt med hans ord. Allt hos honom var metalliskt. Staven vid det stålblänkande bältet var inte det mest kraftfulla. En magikers redskap är aldrig värre än vad hans sinne beslutar att göra med det.
“Oroa er inte.”

Jag öppnade ögonen. Inte en sekund till stod jag ut. Det var bättre att inte försöka sova än att behöva genomlida detta natt efter natt. Rummet var åtminstone så mörkt som jag kunnat göra det med fördragna gardiner mot månljuset.
Länge låg jag där och stirrade ut i mörkret. Av någon anledning kände jag mig ensammare än någonsin. Jag visste att Severus fanns där, beredd att göra vad som helst för min säkerhet, men detta faktum hade alltid gjort mig kluven. Fått mig att frukta att han skulle misslyckas med sitt livsviktiga uppdrag för min skull. Sätta hela den magiska världen på spel.
“Jag är tacksam att ännu en gång ha fått möjligheten att besöka er.”
Den här gången hajade jag inte ens till. Att Quirinus Quirrell i spökgestalt återigen satt vid toalettbordet, med en lika mjukt bekymrad hållning som för en dryg månad sedan, var snarare en lindring efter all lysande skärpa. Hans genomskinliga gestalt kändes läkande för sinnet. Kanske var han en dröm eller hallucination efter all sömnlöshet? Hur som helst välkomnade jag hans närvaro. Han hade hjälpt mig i en av livets svåraste stunder. Han hade hjälpt mig och Severus att kunna fortsätta tillsammans trots vetskapen om dådet vid Richmond.
“Mr Quirrell, det är jag som ska känna tacksamhet. Vad för er till mig ännu en gång?”
Quirinus suckade djupt och såg på mig med vemodig blick. Det fanns en oro hos honom som inte funnits förra gången. Eller kanske var oro inte rätt ord - det var mer som en sorg över något oundvikligt.
“Du måste ta dig i akt, M.” Han nickade eftersinnande åt sina egna ord. “Jag kommer att delge dig det jag kan utifrån den möjlighet jag har - och den möjligheten gäller din förbindelse med mästaren.”
Det var alltid så han benämnde mörkrets herre, vars känslokyla hade frestat mig då för en månad sedan, när jag nått botten. Quirinus hade dock snabbt fått mig på andra tankar och det hade jag hållit fast vid sedan dess.
“Han har ingen makt över mitt sinne längre, Quirinus.” Jag mindes att han vid det första besöket bett mig att dua honom, men det kändes ändå lite märkligt. “Jag försäkrar dig att jag aldrig kommer att låta mörkrets herre fresta mig igen. Jag lever hellre med smärta än dövar känslorna.”
“Verkligen?” Quirinus betraktade mig med uppriktigt allvar i de safirblå ögonen utan att säga något mer, och jag mindes med ens tanken på att låta Severus brygder döva mitt sinne för en stund. Men var det verkligen samma sak som total känslokyla? Jag kunde inte tycka det.
“Mästaren är närmare än vad ni kanske tror, M”, sa Quirinus sakta. “Hans vägar in i sinnet hos dem han vill nå är outgrundliga …” Han tystnade och förde sin spensliga hand bakom huvudet, som om minnet av Voldemorts ständiga närvaro fortfarande plågade honom, innan han fortsatte: “Och mycket har nu förändrats på Hogwarts under kort tid.”
“Om du syftar på Owen Lostburge”, sa jag med stor bestämdhet, “så tar jag mig i allra största akt. Han gör ingen som helst hemlighet med vems ärenden han går.”
“Nej, verkligen inte”, höll Quirinus med och strök bort några mörkbruna lockar som ramlat ned över hans släta panna. Han tog ett djupt andetag som för att säga något mer, men hejdade sig. Efter några sekunder tillade han: “Du gör rätt i att vara ytterst försiktig med honom.”
“Så varför behöver jag den här varningen, Quirinus?” Jag rätade på mig mot kuddarna och försökte fånga hans blick helt och fullt. Han såg tillbaka på mig men eftersom hans gestalt var så transparent var det som om vi ändå inte fick kontakt på alla plan. Han hade rätt i att våra möjligheter till kommunikation var begränsade. Kanske var allt det här bara en hallucination ändå?
“Som du redan vet vill mästaren åt dig, men du kan komma att hamna i hans våld på ett oväntat vis. Om det skulle ske, M…”
“...så är det ändå inte mycket jag kan göra, eller hur?” Jag betraktade uppgivet mannen framför mig, så oskyldigt återställd till sin ungdoms fulla blomstring men till priset av en bräcklig genomskinlighet.
“Du behöver lita på er förbindelse.”

Orden hade uttalats av en ny röst som ljöd i rummet. En kvinnas röst. Jag såg mig förvirrat omkring och kunde efter några sekunder urskilja henne som en skugga borta i ett av hörnen.
Hennes gestalt hade inte samma transparens som Quirinus spöke, och hon verkade något äldre än honom, men av någon anledning förstod jag direkt att inte heller hon var en vanlig människa. Hon tillhörde också en annan dimension.
Jag kisade för att få en uppfattning om hennes utseende så jag skulle kunna förstå vem hon var. Det första jag såg var hårets varmt röda nyans som syntes till och med i det mörker jag försökt skapa i rummet. Något i mitt minne började röra på sig.
“På vår förbindelse?” upprepade jag för att få mer information. Jag ville förstå vad som hände, vad de menade med sitt gåtfulla sätt att uttrycka sig, men förstod att jag bara skulle lyckas om jag valde de rätta orden. “Vem syftar ni på?” Det var så uppenbart att de båda varelserna hade någon sorts samarbete med varandra.
“Det var jag som sände dig till Severus.” Hennes röst var mjuk och känslorna rusade genom mig, fick mina ögon att tåras. “Det är egentligen allt jag kan säga. Er relation har satts på hårda prov genom åren och ni har inte upplevt det värsta än. Men om ni verkligen tror på och håller fast vid varandra kan ni hålla för det allra svåraste.”
Hade jag och Severus inte upplevt det värsta? Fanns det något som kunde vara värre än Richmond? Om vi lyckats kämpa vidare tillsammans efter vetskapen om Richmond borde vi klara allt. Med ögon förblindade av tårar såg jag bort på kvinnan i hörnet. Jag hade nästan glömt Quirinus, men om han och kvinnan hade kunnat nå förlåtelse hos varandra i den dimension där de befann sig, var det inte heller märkligt att jag och Severus kunnat ta oss vidare efter Richmond. Äntligen förstod jag vem hon var och insikten tog andan ur mig.
“Snape var nära att drunkna i somras, men det var inte den enda fara ni var utsatta för, och ni är fortsatt i en mycket utsatt position”, hördes Quirinus röst igen. “Det är inte ofta vi med … alternativa existenser … får en möjlighet att blanda oss i de levandes förehavanden. Det är till och med mycket sällsynt. Men som jag nämnt tidigare har Severus en speciell roll i det spel som nu sätter hela vår värld på vågskålen … och jag hoppas jag förra gången var tydlig med att även du är av största betydelse, M. Det farligaste du kan göra just nu är att förringa dig själv.”
Jag kände vagt igen de där orden. Severus hade själv använt dem vid ett antal tillfällen genom åren. Med täcket försökte jag fumligt stryka bort tårar från kinderna. Allt knivskarpt var borta och känslorna vällde över mig, löste upp det som gjort ont men också det som varit tydligt. Hur skulle jag kunna förstå vad de ville? Hur kunde jag leva upp till deras bild av min enorma betydelse, den jag av naturliga skäl inte kunde låta bli att tvivla starkt på?
“Det är inte bara dig själv och Severus du behöver skydda”, fortsatte Quirinus. “Som jag delgav dig förra gången, fastän du kanske inte minns: Du kommer inte att behöva välja livet. Det har redan valt dig, men du måste förvalta den gåvan väl och minnas den när det är som svårast.”
Jag försökte förstå de gåtfulla orden. Vad var det för liv han syftade på? Jag önskade att han hade haft möjlighet att uttrycka sig mer konkret.
“Quirinus har rätt”, hördes kvinnan igen. “Livet kommer att hjälpa dig när döden knackar på porten - när allt verkar som mörkast kan just det begynnande livet hjälpa er båda tillbaka. Jag sände dig som stöd för Severus, men du har också, liksom han, hjälpt min son. Du har varit det stöd han behövde, någon som var i en liknande situation. Någon han kunde identifiera sig med.”
Jag gömde ansiktet i händerna, önskade att jag hade kunnat krypa ner i det trygga mörkret mellan lakanen. Deras tro på mig var för mycket. Jag förstod inte hur jag skulle hantera den eller hela situationen. Jag såg långsamt upp och greppade tag i det mjuka täcket som om det skulle kunna hjälpa mig.
Det djupa andetaget gav mig inte mycket kraft.
“Tack”, viskade jag svagt. “Tack, Quirinus.” Med ytterligare ett darrande andetag försökte jag göra rösten stadig när jag vände mig mot kvinnogestalten, full av en vördnad som var svår att placera. “Och tack … tack för allt … Lily.”

Älskart!!!!

Och hahahah, begynnande livet. Miriam är så blind och vilsen, men det är okej. Jag vet, jag har sett, jag har anat sedan första ledtråden för typ tre år sen. Ok.

♥

Nu har jag läst om ordentligt och ett så otroligt bra kapitel! Quirinus gör entré igen och försöker hjälpa Miriam på bästa sätt. Och en kvinna i spökgestalt har också kommit. Och inte vilken kvinna som helst, utan Lily! Så fantastiskt att hon också vill hjälpa till! ♥


Det djupa andetaget gav mig inte mycket kraft.
“Tack”, viskade jag svagt. “Tack, Quirinus.” Med ytterligare ett darrande andetag försökte jag göra rösten stadig när jag vände mig mot kvinnogestalten, full av en vördnad som var svår att placera. “Och tack … tack för allt … Lily.”

Den här meningen gör mig rörd, hur hon tackar dem båda! Så
vackert på något sätt jag inte kan beskriva.

Med ögon förblindade av tårar såg jag bort på kvinnan i hörnet. Jag hade nästan glömt Quirinus, men om han och kvinnan hade kunnat nå förlåtelse hos varandra i den dimension där de befann sig, var det inte heller märkligt att jag och Severus kunnat ta oss vidare efter Richmond. Äntligen förstod jag vem hon var och insikten tog andan ur mig.

Även denna bit är vacker! Hur de båda har förlåtit varandra på något sätt i den dimension de befinner sig i. Ännu en gång blir jag rörd!


Lite tips: Vill gärna dela upp sista stycket, så det blir luftigt. Se var jag har gjort en styckeindelning.

“Och mycket har nu förändrats på Hogwarts under kort tid.”
“Om du syftar på Owen Lostburge”, sa jag med stor bestämdhet, “så tar jag mig i allra största akt. Han gör ingen som helst hemlighet med vems ärenden han går.”
“Nej, verkligen inte”, höll Quirinus med och strök bort några mörkbruna lockar som ramlat ned över hans släta panna. Han tog ett djupt andetag som för att säga något mer, men hejdade sig. Efter några sekunder tillade han: “Du gör rätt i att vara ytterst försiktig med honom.”
“Så varför behöver jag den här varningen, Quirinus?” Jag rätade på mig mot kuddarna och försökte fånga hans blick helt och fullt. Han såg tillbaka på mig men eftersom hans gestalt var så transparent var det som om vi ändå inte fick kontakt på alla plan. Han hade rätt i att våra möjligheter till kommunikation var begränsade. Kanske var allt det här bara en hallucination ändå?
“Som du redan vet vill mästaren åt dig, men du kan komma att hamna i hans våld på ett oväntat vis. Om det skulle ske, M…”
“...så är det ändå inte mycket jag kan göra, eller hur?” Jag betraktade uppgivet mannen framför mig, så oskyldigt återställd till sin ungdoms fulla blomstring men till priset av en bräcklig genomskinlighet.
“Du behöver lita på er förbindelse.”


Orden hade uttalats av en ny röst som ljöd i rummet. En kvinnas röst. Jag såg mig förvirrat omkring och kunde efter några sekunder urskilja henne som en skugga borta i ett av hörnen.
Hennes gestalt hade inte samma transparens som Quirinus spöke, och hon verkade något äldre än honom, men av någon anledning förstod jag direkt att inte heller hon var en vanlig människa. Hon tillhörde också en annan dimension.
Jag kisade för att få en uppfattning om hennes utseende så jag skulle kunna förstå vem hon var. Det första jag såg var hårets varmt röda nyans som syntes till och med i det mörker jag försökt skapa i rummet. Något i mitt minne började röra på sig.
“På vår förbindelse?” upprepade jag för att få mer information. Jag ville förstå vad som hände, vad de menade med sitt gåtfulla sätt att uttrycka sig, men förstod att jag bara skulle lyckas om jag valde de rätta orden. “Vem syftar ni på?” Det var så uppenbart att de båda varelserna hade någon sorts samarbete med varandra.
“Det var jag som sände dig till Severus.” Hennes röst var mjuk och känslorna rusade genom mig, fick mina ögon att tåras. “Det är egentligen allt jag kan säga. Er relation har satts på hårda prov genom åren och ni har inte upplevt det värsta än. Men om ni verkligen tror på och håller fast vid varandra kan ni hålla för det allra svåraste.”
Hade jag och Severus inte upplevt det värsta? Fanns det något som kunde vara värre än Richmond? Om vi lyckats kämpa vidare tillsammans efter vetskapen om Richmond borde vi klara allt. Med ögon förblindade av tårar såg jag bort på kvinnan i hörnet. Jag hade nästan glömt Quirinus, men om han och kvinnan hade kunnat nå förlåtelse hos varandra i den dimension där de befann sig, var det inte heller märkligt att jag och Severus kunnat ta oss vidare efter Richmond. Äntligen förstod jag vem hon var och insikten tog andan ur mig.
“Snape var nära att drunkna i somras, men det var inte den enda fara ni var utsatta för, och ni är fortsatt i en mycket utsatt position”, hördes Quirinus röst igen. “Det är inte ofta vi med … alternativa existenser … får en möjlighet att blanda oss i de levandes förehavanden. Det är till och med mycket sällsynt. Men som jag nämnt tidigare har Severus en speciell roll i det spel som nu sätter hela vår värld på vågskålen … och jag hoppas jag förra gången var tydlig med att även du är av största betydelse, M. Det farligaste du kan göra just nu är att förringa dig själv.”
Jag kände vagt igen de där orden. Severus hade själv använt dem vid ett antal tillfällen genom åren. Med täcket försökte jag fumligt stryka bort tårar från kinderna. Allt knivskarpt var borta och känslorna vällde över mig, löste upp det som gjort ont men också det som varit tydligt. Hur skulle jag kunna förstå vad de ville? Hur kunde jag leva upp till deras bild av min enorma betydelse, den jag av naturliga skäl inte kunde låta bli att tvivla starkt på?

I övrigt underbart kapitel! Och jag lider med Miriam som har svårt att sova. Och Lostburge som härjar! Huu!

Jätte bra kapitel som alltid

Stackars Miriam som har svårt att somna men också att hon fick träffa Quirrelll igen och även Lily.