Allmänt rollspel! {HP}

Cassandra nickade som hälsning och gick sedan ned till fängelsehålorna där hennes underbara säng väntade.

---

"Ja det blir bra", svarade Damon May och gick sedan iväg för att utforska stugan. Den var väldigt liten, men tillräckligt stor för att rymma alla elever som befann sig där.

Adeleine vred långsamt på sig och försökte somna. Men hur länge hon än försökte, ju mindre lyckades hon slappna av. Klockan tickade otrevligt i bakgrunden, som för att håna henne om att hon fortfarande var ensam ju längre tiden gick. Adeleine suckade, kastade av sig täcket och satte sig upp i sängen. Hon drog åt sig trollstaven från nattduksbordet och funderade. En lycklig tanke... En lycklig tanke.. Det var så uppenbart. Hon började genast tänka på sin pappa, och när hon hade tagit henne till ministeriet för första gången. Hon var bara sex år gammal, och hon hade fascinerat spärrat upp ögonen åt alla arbetare i olika färger på deras klädnader. Hon hade sprungit efter alla flygande breven som svävade mot deras destinationer. Adeleine lät minnet och glädjen fylla upp henne, och viftade på trollstaven. "Expecto Patronum", viskade hon. Den silvriga räven skuttade fram ur trollstaven, och den skimrade när den lade sig över täcket. Hon sträckte fram sin hand, och lät den skimriga varelsen "nosa" på hennes handflata. Även om hon visste att den skulle försvinna efter ett tag, så kände hon sig inte lika ensam.

Anthony satte sig i en fåtölj med benen i kors. Han kvävde en gäspning och kollade på May. "Visst", log han. "När slutar era lektioner för dagen?", undrade han.

"Jag tror Gryffindorarna slutar två på måndagar, halv tre på tisdagar, tre på onsdagar, halv tre på torsdagar och tolv på fredagar", rabblade Rachel. "I alla fall jag. Men det beror ju på vilka lektioner man har och så", förklarade hon och kvävde en gäspning. "Förlåt hörni, men jag är skittrött. Godnatt." Hon log ett dåsigt leende och vinkade hejdå till alla andra, innan hon joggade upp mot slottet och skyndade sig mot Gryffindortornet.

Ethan rynkade ögonbrynen.
"Aha", muttrade han. "Jag förstår faktiskt ganska exakt." Han suckade och gick in i stugan, bara för att se att en av hans kompisar hade städat upp.

Patronusen skänkte henne ett sådant lugn. Hon lutade sig trött tillbaka, och det dröjde inte länge innan Adeleine hade somnat. Räven skuttade fram till det halvöppna fönstret. Den såg ut över området, och särskilt nyfiken var den mot det piskande pilträdet, som om den kunde se den nybyggda stugan.

Anthony trummade med sin trollstav mot fåtöljen. Han nynnade långsamt på någon låt innan han vände sig mot ett fönster. Hans blick for mot slottet, men extra mycket mot någonting silvrigt som sken i ett av tornfönstrena. Han rynkade på pannan, vände sig mot Ethan och pekade på det silvriga ljuset. "Vad är det?"

Ethan vände blicken mot tornfönstret.
"Huh?" mumlade han uttråkat, men när han såg vad Anthony pekade på, rynkade han på ögonbrynen. "Det påminner om ljuset från en Patronus ju", konstaterade han. "Men... jag trodde man lärde sig det i femte året och jag tror inte de har klassrum där. Inga dementorer borde heller finnas här. Men det kanske är någon som övar eller känna sig ensam?" föreslog han och vände blicken mot Anthony. "Jag vet inte.

Anthony nickade långsamt och granskade gardinerna i fönstret. De var röda och guldaktiga. "Hmm. Jag tror det där är gryffindortornet.", förklarade han. Ljuset hoppade plötsligt ned för fönstret, och rörde sig över marken. Han insåg snart att det var en lysande räv som rörde sig graciöst emot dem.

May gick bara några minuter efter Rachel, när hon hade förklarat att hon i alla fall slutade klockan tre på måndagen.
På vägen upp mot slottet såg hon ett ljussken och hennes hjärta slutade slå i några sekunder. Vare sig det var en lärare eller en freakin' dödsätare var hon illa ute. Men så tyckte hon sig känna igen den. De hade övat en del på patronusar i försvar mot svartkonster i slutet av sjätte, och Adeleines räv hade varit en av de första att uppenbara sig i klassrummet. May hade visserligen blivit imponerad då - men det var ingenting mot det hon kände nu. Detta var en riktigt stark patronus som var så långt ifrån sin häxa. Om det nu ens var Adeleines. Det var väl inte som att rävar var det allra unikaste. Men hon kunde ju alltid hoppas, för var den någon annans låg hon illa ute. Hon skyndade på stegen ytterligare.

"En räv." Ethan sade det mest självklara någonsin; klart alla såg att det var en räv, liksom, men Anthony verkade inte bry sig. Han nickade bara.

Rachel hasade uppför trapporna till sovsalen hon delade med Adeleine. Gäspande gick hon i i den - bara för att bli mött av Adeleine, som satt på sin säng med skräckslagen min.
"Trodde du var någon dödsätare", andades Adeleine. Rachel log sömnigt mot henne, innan hon med skoluniformen på kollapsade på sin inbjudande himmelsäng.

Adeleine sov, men strunt samma. x)
~~
Anthony såg fascinerat på när den silvriga räven sökte sig in i stugan. Den var stark. Han kunde också framkalla en patronus, en häst, men den hade aldrig lyst så starkt. Han visste inte vem som hade framkallat räven, men han förstod att personen måste vara en kraftfull häxa eller trollkarl. Han kände hur patronusen motverkade kylan som låg i luften, och han kände sig inte illa till mods längre. Det var som om räven hade kommit för att se efter dem, för att erbjuda sitt stöd.

Damon kollade fascinerat på den silvriga räven som uppenbarade sig först utanför stugan men sedan sökte sig in i stugan. Det kändes som att den drogs till honom, men kanske var det bara en inbillning. Han hade suttit och tänkt på Adeleine och han undrade hur hon kände sig. Räven närmade sig honom och han log.
"Ehm, skulle du kunna fråga Adeleine hur hon mår och hälsa från mig?", frågade Damon. Han antog att det var någon av tjejernas patronus och eftersom den sken så klart så skulle den nog kunna framföra ett meddelande.