Prs med Wolf

"Etthundratre"Astrid log och undrade om hamnskiftarna skulle gå på hennes skämt, "Näe, skoja bara, hon är sexton"
"Jag är femton och Astrid är sjutton" Minosa fortsatte, "Norman är arton, Adam är tjugo, Vagn är tjugofyra, Deborah, Anaids syster, skulle varit tjugoett..."
Astrid avbröt Minosa.
"Hur fungerar det där med 'flock' bland hamnskiftare? För oss människor betyder ordet en samling...djur..."
Astrid bet sig i läppen och hoppades att ingen skulle ta hennes ord som en förolämpning.

Rascal gick på Minosas skämt och kände hur blodet försvann från ansiktet ett tag. Sham skrockade lågt åt hans naivitet. Som vanligt vad det Aimil som besvarade människornas frågor.
"Flock är detsamma som familj. Man har förstås egna föräldrar och syskon, men på ett sätt är alla i flocken ens familjemedlemmar. Alla hjälps åt." Hon fick ett avlägset ansiktsuttryck.
"När våra föräldrar dog tog alla i flocken hand om oss som sina egna. En flock är en gemenskap, en trygghet. Utan en flock är man, på ett sätt... Inget." Hon insåg hur deprimerande hon lät och skyndade sig att släta över det med ett leende.
"Men nog om det, det finns några ord jag skulle vilja förstå av er. Vad är egentligen ett 'giftermål'? Från vad Anaid har sagt verkar det som ett hemskt öde."

Astrid och Minosa gapade. Både över vad Aimil berättat om flocken och över hennes fråga.
"Vaa...?" Astrid såg från Anaid till Aimil till Minosa, "Har ni inget giftemål bland hamnskiftare? Men...hur håller ni då ihop...va?"
Minosa skakade på huvudet.
"Giftemålet sker mellan icke-besläcktade man och kvinna, det är i början ett 'bröllop' -en sorts cermoni där man säger jag till varandra och sedan en fest för det- giftemålet kan ske av kärlek, att de båda älskar varandra och vill leva med varandra för evigt och alltid men det kan också ha att göra med att binda samman allianser och familjer, det är alltså ett sorts handelavtal kan man säga" Minosa gjorde en paus och andades, "Som gift får du som kvinna inte låta dig förföras eller förföra en annan man än den du är gift med -om ni förstår vad jag menar- du ska föda hans barn och ingen annans, du får inte lämna din man eller resa eller annat utan din mans tillåtelse -gör du det ändå- blir du antingen av med huvudet eller handen beroende på vad du har gjort"
Astrid fortsatte i Minosas ställe.
"Som man i äktenskapet får du -men ska hälst inte- förföra en annan kvinna, det kallas att vara otrogen, du är lite som en ägare till din 'fru', hon skall lyda dig och allt det där dominans pratet" Astrid suckade, "Som kvinna blir du inte myndig förrens du fött din man tre barn, helst pojkar, och anses därför inte ansvarsfull nog att ta hand om dig själv och bla bla bla..."
Minosa skakade på huvudet.
"Egentligen är äktenskapet något vackert, som binder ihop två älskande med varandra, men nu för tiden handlar det mest om blodsband och allianser" Minosa nickademot Anaid, "I hennes fall handlade det om pengar och blodsband, Harald, hennes trolovade, har hon bara mött en gång..."
Astrid dtog i en av sina bruna hårslingor.
"Det är priset för att vara rik och adlig, hon får inte välja din livspartner som jag och Minosa..." Astrid log, "Mina föräldrar är förstående, jag har lovat dem att hitta någon tills jag fyller tjugoett, om jag lyckas med det får jag gifta mig med vem jag vill"
Minosa såg avundsjukt på Astrid.
"Det blir ju lätt med tanke på hur många friare du får varje månad" Astrid räckte ut tungan och knuffade lite på Minosa, men sanningen var att hon hade rätt. Astrid hade många friare, "Jag däremot, har det svårare eftersom jag inte är en riktig Lady, jag har aldrig haft någon friare, men jag borde nog försöka hitta någon snart, bättre förr än aldrig..."
Astrid fnös.
"Menar ni verkligen att hamnskiftare inte gifter sig? Hur fungerar det då med...allting...!?"

De tre hamnskiftarna lyssnade med förfärade miner.
"Tja... Vi har en ceremoni mellan partners som är väldigt vacker och festlig, jag antar att det kan vara vår motsvarighet till era bröllop", sade Aimil när kvinnorna pratat klart.
"Fast vi får alltid välja våra älskare själva och vi skulle aldrig ens överväga att älska någon annan", sade Sham med lutat huvud. Aimil fnissade till.
"Det var många som sökte min hand i flocken, men jag har aldrig hittat någon som intresserat mig. Och Sham frågade nästan alla honor han fick syn på, men ingen ville ha honom", sade han glatt och Sham blängde bistert på henne. Sedan ryckte han på axlarna.
"De kände förmodligen att de inte var värdiga min kärlek." Rascal dolde ett skratt.
"Speciellt de som hånskrattade åt dig."

Minosa lade huvudet på sned.
"Du kanske är för ung ännu? Bland människorna böt mannen helst hunnit fylla tjugo..." Minosa suckade, "Harald är tjugofem..."
Astrid skakade på huvudet.
"Nej han är tjugofyra Minosa, gör det inte värre än vad det är, han fick inte heller välja vem han skulle gifta sig med kom ihåg det!"
Minosa ryckte på axlarna.
"Hur många män exakt har sökt ditt hjärta Aimil?" Minosa loh, "Astrid brukar få nästan tjugo brev från friare i månaden"
Astrid slog Minosa på armen.
"Jag har bara träffat hälften av dem! Ingen söker mig, de söker mina pengar, mitt blod och min börd!" Astrid fick ett drömmande uttryck i ansiktet, "Jag vill hitta någon som söker mig, för den jag är inget annat..."
"Jo tjena prinsessan du kan ju försöka!" Minosa knuffade på Astrid lite lätt, "Men drömma går ju..."

"Man får välja partner när man har fyllt femton bland hamnskiftare", påpekade Sham.
Aimil började räkna på fingrarna och mumla för sig själv.
"Det var han... Och han... Han där också... Också den där med ett brutet ben..." När hon var klar hade hon kommit fram till att det nog var runt tjugo ynglingar som sökt henne och i en flock på ungefär hundra individer var det ganska mycket.
"Ett tjugotal tror jag, men de flesta var nog bara ute efter det här", sade hon och drog händerna längs sina sidor med ett leende.
"Men, men, man får erkänna att man känner sig smickrad." Rascal kunde inte minnas att någon verkat intresserad av honom, trots hans unika hårfärg och position. I och för sig hade han inte känt något för någon annan heller fram tills nu. Han sneglade på Anaids fridfulla ansikte. Skulle de någonsin kunna bli partners?

Astrid nickade.
"Jag fick från hela landet...men jag vill helst träffa någon innan jag gifter mig med honom..."
Minosa satte sig brevid Anaids kropp.
"Hon fick fler än Astrid" Minosa log, "Men hon brände bara upp dem utan att läsa...hahah"
"Jessa hindrade förlåvning när hon var liten, men när hon dog gick det väldigt fort för Alaric att hitta någon..." Astrid skrattade, "Dagen då hon träffade Rascal var samma dag som hon fick reda på att hon var bortlovad"
Miosa log.
"Hon var så arg, skrek så man trodde hon skulle väcka de döda!" Minosas leende dog ut, "Man kan inte tro när man tittar på henne hur pyskopatisk hon var ett tag..."
"Det gick över när Minosa och hon kom varandra närmare...innan dess hade hon ingen att prata med, ingen som förstod..." Astridsatte sig brevid Minosa, "Usch, inget var sig likt när Jessa dog, det var ren tur att Anaids ilska försvann..."

Norman betraktade slagfältet på avstånd. Människorna var nöjda med sitt värk och tog en del fångar med sig. De lämnade döda och skadade hamnskiftare och tog viktiga personer med sig. När ingen längre var kvar på platsen gick Norman runt bland rästerna.
Han såg en del hamnskiftare och människor som fortfarande levde, men de var inte långt kvar till döden.
Platsen såg nu ut som ett rent Helvete.

Bran Talmhach såg upp på himlen. Vem hade kunnat tro att han skulle sluta sina dagar på en sådan här plats? Han frös. Han kunde känna sin älskades ande intill honom. Hon hade varit kylig ända sedan han förvisade deras son. Hon var arg, arg på honom. Bran drog ett darrigt andetag. Såret i hans sida gjorde inte ens ont längre, men han kände hur livet rann ur honom tillsammans med blodet. Vad skulle människorna göra med hans kropp efter hans död? De förhatliga människorna... Åh, som han hatade dem. De hade tagit hans enda son ifrån honom. Seumas... Han var så lik sin mor. Lika envis, lika övertygad om sin egen sanning. Men vad hade Bran för rätt att ifrågasätta sin sons val när han gjort detsamma i sin ungdom? Hur kunde han avslöja sanningen? Att pojkens mor varit en människa, att hans far gjort samma val som han förvisats för? Brans ansikte var vått. Han visste inte om det var för att regnet föll eller för sin egen idioti. Han ville ha mer tid. Mer tid att berätta sanningen, mer tid att ångra sig. När han drog ett sista skälvande andetag var han varm. Lika varm som barnet han hållit i sina armar för så många år sedan.

Norman kände de första regndropparna i nacken. Men han brydde sig inte om dem. Just nu kände han nästan inget. Bara vilsen och ångerfull. Han hade kanske förlorat sin syster, sina bröder, sitt hem och alla sina drömmar. Livet såg hopplöst ut. När han gick runt bland de nerbrända tälten och livlösa kropparna fick han se något som kändes väldigt bekant. En hamnskiftarmans kropp låg på marken och lyste i sin ensamhet. Men det var inte de många djupa såren som fångade Normans uppmärksamhet.
det var ansiktet på mannen. Det såg precis ut som Rascals, fast äldre. Kunde detta vara Rascals far?
Norman gick fram till kroppen och tog pulsen. Det gick nästan inte att hitta den, så svag och sällan den kom. Mannen hade slutat andas och blodet i ett sår i sidan hade börjat sina.
Norman kunde göra ett försök att rädda mannen men risken fanns att han bara skulle leva längre för att lida mera. Men om detta var Rascals far var det värt ett försök. Om det ens gick att rädda mannen...
Norman samlade de sista av sina krafter och fokuserade det på såret i sidan.

Anaid blinkade sakta. Hon visste inte om hon levde eller var död. Antagligen död. Pilen Adam skjuttit hade träffat henne i midjan ungefär, inte en chans att hon skulle överlevt det. Men det var det värt. Adam hade antagligen siktat på Rascal och dog Rascal var det inte värt att leva ändå. Anaid slog upp ögonen helt. Hon såg upp i ett grott tak. Okej, hon var inte i himlen. Antagligen hade hon hamnat i helvetet, hon var ju en häxa så det vore inte så konstigt.
Hon hörde röster. Minosas röst ljöd i huvudet på henne.
"Man kan inte tro när man tittar på henne hur psykopatisk hon var ett tag" Anaid höjde på ena ögonbrynet. Sedan ljöd Astrids röst men Anaid hörde inte riktigt vad hon sade. Något om Jessa...
"Psykopat...? Är det vad du säger om mig när jag är påväg att dö Minosa?" Anaid lade huvudet på sned och såg på sällskapet runt henne. Och på Rascal.

Sluta... Låt mig vara...
Bran höll på att bli kall. Han ville inte bli kall. Han ville stanna med sin älskade, han ville vara varm. Han kämpade emot. Han visste inte hur länge sedan det var han dog, men han ville inte tillbaka.
Sluta... Låt mig vara...

Alla vände sina blickar till Anaid. De såg förvånat på henne, de hade inte väntat sig att hon skulle vakna upp så snart.
"Anaid!" sade Rascal lyckligt och ögonen fylldes av glädjetårar.
"Åh, jag trodde du var borta", kved han och lade armarna om henne.
"Du skadar henne, Rascal", påminde Aimil honom om och han släppte genast. Sham satte händerna i sidorna och log.
"Du skrämde oss, din jävel", sade han. Aimil himlade med ögonen och synade Anaid.
"Hur mår du? Har du ont någonstans? Yrsel? Är du törstig?" frågade hon kvickt och signalerade Minosa.
"Hämta vatten från en underjordisk fors, men var försiktig så du inte trillar i", sade hon till henne och gav henne ett dryckeshorn.