World War II

Då männen kom in försvann Anne från köket och in till Isabell. Hon såg på henne och kröp ner i sängen vid henne utan en ord. Hon ville att Isabell skulle äta och att männen skulle försvinna.

Isabell sa inget heller utan bara kramade om Anne. Tystnaden varade både inne i köket och hos dem. "Jag är ordentligt sjuk är jag inte?" mumlade hon tillslut.

Annes arm lade sig runt Isabells midja och hon drog henne till sig. Hon nickade stumt till Isabells fråga med tårar i ögonen och höll henne ännu närmre, hon fick inte dö ifrån henne.

Isabell log svagt åt Annes närhet och la huvudet mot hennes axel och slöt ögonen. "Men jag blir bra? Eller hur?" mumlade hon. "Jag har bara feber, så fort den är över är allt bra....".

Anne nickade åter på huvudet även om Isabell inte kunde se, hon var inte redo att tala ännu. Hon hoppades på att Isabell skulle bli bra, det gjorde hon verkligen och trött stängde hon ögonen.

Isabell kramade om henne och slöt ögonen hon med. "Godnatt" mumlade hon även om det knappast var kväll och sedan somnade hon. Hon sov tungt och febern steg och sjönk.
Några dagar senare var det fortfarande samma sak, hon var febrig och hade inte blivit något bättre. Olof var riktigt orolig, det kunde vara en infektion eller så, men de hade ingen medicin eller doktor. Han kunde inte heller stanna så mycket då han var ute och jagade, så han bad en av männen som kommit med. "Se till min dotter, se till att hon dricker och äter" bad han mannen och hoppades han skulle göra så.

Anne hade inte rört sig från Isabells sida eller talat än, nu låg hon vid henne likblek och hyperventilerade då mannen kom till dem. Anne ville bara springa därifrån, men hon ville vara med Isabell och dessutom var hon livrädd för männen.

Mannen kom med en skål soppa och ett glas med vatten och satte sig på en stol vid sängen. Han försökte att låta bli att se på Anne och matade bara sakta Isabell med soppan. Hon åt utan att tänka på det, hon var blekare än innan och sa knappt något hon med, bara stirrade framför sig.
Mannen, vars namn var Jack kände sig illa berörd av det, för hur Anne var var hans fel.

Anne låg längst in mot väggen och Isabell var mellan dem. Hon höll ett hårt tag om Isabells handled och stirrade bara rakt fram, ville ha honom därifrån. Fast han skulle få i Isabell mat först, det var viktigt. Isabell var så blek, var hon döende? Anne var bara livrädd och ville bara gömma sig.

Mannen lyckades få i Isabell nästan all soppa och några klunkar med vatten. Han baddade hennes ansikte med vatten innan han sakta gick.
Isabell såg tyst mot Anne och bara kramade om henne svagt, hon var glad att hon fått i sig lite i alla fall.