Flygande giraffer!

Fölet hann inte så långt, orkade inte så mycket då den ännu var liten.
"Stanna här." sa David mjukt, hoppade av Herkules och sprang längre in, han var nu livrädd och uppskakad. Han trodde att Mattias skulle slå honom nu, eller döda. Han kröp in i en rävs lya, den magra pojkkroppen kunde det och skrämt sa han till rävarna att skydda honom från den farliga mannen.

Mattias fann snart fölet och hoppade av hästen även om det gjorde ont i benet. Han började springa in i skogen. "David!" ropade han och den arga tonen var borta, nu var han mer orolig. Om något hände pojken skulle Elionora aldrig förlåta honom.
Men han hann inte långt innan ett par vargar kom flygandes ut ur skogen och hoppade på honom. De fick ner honom på marken och en av dem bet honom i armen och den andra siktade mot halsen.

(Det var rävar xD)

David kom fram ur rävarnas bo.
"Nej, inte döda." sa David bestämt och räven hindrade sig. De båda backade bakåt och slöt sig om David morrandes mot Mattias.

Mattias arm blödde och likaså med lite andra bet han fått från rävarna. Han satte sig upp stönandes och såg på David. "David...Sluta nu och kom hem! Vanliga människor kan inte prata med djur!". Han andades ihopbitet då betten och sparken från fölet gjorde väldigt ont, mer ont än vad han ville erkänna.

"Då är jag ingen vanlig människa då? Tror du mig." sa David morskt och såg på Mattias inte så rädd längre men på sin vakt mot den farlige mannen. David ville bara få rätt och veta att mannen inte ville honom ont mer.

Mattias hade inte märkt det förut, men nu såg han pojkens ögon, de olikfärgade. "Men du är ingen vanlig människa...Du är en särling som jag och din mor" sa han och började känna sig yr, hade rävarna bakterier i sitt bett? "Du kanske har någon gåva att handskas med djur...Det skulle förklara saker och ting".

David nickade och log innan han ropade på Mattias häst.
"Kan du ta dig upp själv?" frågade han Mattias och sa åt hästen att lägga sig så Mattias kom upp på den. Han sa sedan rävarna att återgå till sitt.
"Det tog lång tid för dig att inse det." sa David bara och skakade på huvudet åt Mattias.

Mattias tog sig upp på hästen och den reste sig igen och började sakta trava på. Han blängde lätt på David bara. Att han vågade tala till honom sådär, borde han inte vara mer artig då han för tillfället faktiskt kunde slänga ut honom och ELionora om han ville, även om han aldrig skulle göra det.
De kom tillbaka och Mattias hoppade av och tog sig inåt utan ett till ord till David, han var tvungen att se över sig själv.

David tog reda på de båda hästarna, eller snarare fick hjälp med det och gick sedan ner till köket för att få mat av sin mor då det var över lunchtid och han var hungrig. Han verkade mycket nöjd med sig själv.

Mattias tog sig upp på sitt rum, nu var han rejält yr och kände sig trött och irriterad på David. Han la sig på sängen och hade bara tänkt vila en liten stund men sov snart djupt och tungt medan han blev varmare och varmare, rävarna hade nog haft något...Och medan febern steg drömde han oroligt, om David och Elionora, hon lämnade honom för deras son. Mattias visste att han betydde mycket för henne, men betydde inte han själv något med?