(ORP) Hide, run, survive

Marbelle
Jag faller i en orolig sömn, drömmer om att Ellie, Miyako och Olivia går emot mig som zombies och jag vänder mig mot Olivia:
- Olivia, du kysste mig, Olivia... Hon fortsätter bara framåt. Jag springer fram till Ellie istället.
- Förlåt Ellie, är det för att jag hotade dig med en kniv? Jag lovar, jag älskar dig! Hon ser mig inte ens. Jag vänder mig vidare mot Miyako.
- Miyako, snälla... De tre går rakt emot mig, går över mig, stampar ner mig till marken. När de gått över mig så står Max framför mig. Han ler hånfullt. Jag gnyr till, rör på mig i sömnen. Har ingen aning om att jag pratat i sömnen hela tiden.

Ellie:
Hör Marbelle prata i sömnen.
Går fram till henne och lägger huvudet på sne.
Känner mig lite elak när jag ruskar henne ur sömnen.
"Är du okej?"

Marbelle
Jag vaknar inte riktigt, utan fortsätter prata.
- Du förstår inte. Säger jag.
- Jag älskar henne. I min dröm håller jag fast Max och försöker förklara för honom innan han går.

Ellie:
"Älskar vem?", fortsätter jag envist och skakar till henne.

Marbelle
Jag vaknar med ett ryck, sätter mig halvt upp och råkar krocka med Ellie's panna.
- Förlåt. Mumlar jag. Ska inte ni också lägga er, det är sent? Sedan ser jag på hennes blick att det är något.
- Vad? Säger jag osäkert.

Ellie:
"Ow", säger jag först och tar handen för pannan.
"Du pratade i sömnen.."

Marbelle
Jag, som nästan aldrig rodnar, känner hur kinderna hettar.
- Vad sa jag? Jag försöker låta obekymrad.

Miyako:
Hör Marbel prata i sömnen och hör även att hon skriker mitt namn...
Jag går fram till henne och lägger mig bredvid och somnar bums.

" akta Miyako!"
Skriker en kvinno röst
Jag duckar och ett spjut flyger rakt in i platsen där mitt huvud var innan. Jag vänder mig om och där ligger mamma med livlösa ögon och spjutet rakt igenom hjärtat.
"Ahhhhhhh!"
Skriker jag och sätter mig käpprakt upp i sängen.
Den mardrömmen har jag haft varje dag sen min far dog för några månader sen. Det värsta då va om min mamma skulle dö och jag skulle bli ensam men nu är jag fast här och kommer nog aldrig se henne igen. Tårarna rinner ner för mina kinder och jag borrar in ansiktet i händerna.

((Sängen? o.o))

Ellie:
Ska precis berätta, men trillar baklänges av skriket.

Marbelle
Jag rynkar pannan.
- Hur är det Marbelle? Jag är orolig för henne, men samtidigt är jag lika orolig över vad jag kan ha sagt. Jag hoppas att det inte är något allvarligt.