Divergent

"Femton?" flämtade Sol efter sitt första varv och det började sticka obehagligt i lungorna. Hon började på det andra varvet och flämtade fram med korta andetag, vid det tredje föll hon ihop på alla fyra. Hon flämtade efter andan, drog djupa rosslande andetag och såg svimfärdig ut. Det var inte ansträngningen i sig mer att hennes lungor inte var som de skulle, det var så doktorerna sagt.

Kai höjde på ögonbrynen. "Ja? Fast du kanske bara ska springa fem om du redan är trött. Spring inte så snabbt, vi ska jogga inte spurta." sade han och tog hennes axel för att sakta ner henne. Själv saktade han också nerrtill gående för att hålla sin takt med Sols.

Sol muttrade en ohörbar svordom, inte riktat mot Kai utan sig själv att hon var så vek.
"Du kommer ta kol på mig." klagade hon men med ett litet leende som sa att hon inte menade som att klaga. Hon var inte ens färdig med sitt tredje varv, hennes teknik var usel och hon verkade slut men bet ihop fast besluten att klara det om så dö på kuppen.

Kai skakade på huvudet, och skrattade förundrat. "Jag kan svära på att du har gener från de tappra!" mumlade han tyst och joggade vidare. Han blev både glad och förvirrad över Sols beteende. Hon påminde honom om sig själv som liten, som aldrig gav upp. Men han var också orolig för att hon ansträngde sin kropp för mycket. Hon borde ta det lugnt när hon precis börjat. Att inte kunna springa fem varv verkade dock sjukligt, så Kai sa inget bara fortsatte springa.

Sol orkade inte svara på hans ord hon hade fullt upp att jogga och hålla normal andning. Vid det femte varvet började andetagen bli alltmer rossliga och ansträngda och hon började få andnöd. Fast besluten på att klara det joggade hon vidare och då hon äntligen klarade det, kom över målsträcket sjönk hon ihop. Hon la sig på rygg och försökte få de tungt rosslande andetagen normala igen, återfå andan. Hon slöt ögonen och kände sig vimmelkantig men samtidigt bra, hon hade klarat fem varv.

Kai skakade på huvudet och fortsatte springa sina sista tio varv. Han sjönk sedan ner hos Sol. Han vände huvudet mot Sol och log, "Okej trettio sekunders vila sedan börjar vi!" sade han med utmaningen lysande i ögonen.

Sol suckade och orkade ärligt inte resa sig upp, eller hon trodde inte det då hon låg där. Andningen hade lugnat sig då Kai sprungit ett par varv till.
"Jag måste ha vatten." muttrar hon och går mot vattentunnan. Hon tar upp skopan och dricker djupa klunkar innan hon häller en över sig för att svalka ansiktet. Hon dryper lätt och håret droppar men hon känner sig mer redo.

Kai skrattade ljudlöst. Han kom upp på benen och gick fram till Sol. Han lade en arm om hennes axlar, och Kai kunde känna hur det kalla vattnet sticka mot Kais varma hud. "Klar?" frågade han med ett glatt flin på läpparna.

Sol hostade lätt och tog ännu en klunk vatten innan hon nickade.
"Okej, vad ska vi göra?" frågar hon med ett lätt flin och ser upp på honom. Just i detta ögonblick, just nu var hon som Kai sa helt dig själv, det som hon så sällan var eller tillät sig att vara.

Kai ryckte på axlarna. "Vet inte. Cirkelträning?" frågade han . Han var glad atse Sol så avslappnad, annars var hon alltid stel och kall gentemot de omkring henne. Kai kunde ine förstå varför hon var sådan, men han ville ine säga något, för han ville inte attthpn skulle bli arg på honom. Kai dukade tyst oh såg ut över den allmänt tomma salen.