Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Mona åt snabbt och tyst. Hon satte upp sitt hår i fläta och rättade till klänningen. Hon gick fram till Niel. "Ska vi gå tillbaka?". Hon behövde ta sina örter.

Niel nickade och de gav sig iväg.

Mona gick på och efter ett tag såg hon huset. Hon gick direkt upp till sitt rum och drog fram en låda. I den fanns massa växter. Hon tog lite och svalde snabbt.

Niel gick till sitt kontor, han hade alltid jobb att göra. När han kom in fann han en enorm hög med osignerade och icke kollade pergament. Ned en suck började han skriva.

Mona bestämde sig för att se sig om. Hon började med den nedersta våningen, det verkade vara lite av en källare. Hon gick längre och längre in tills hon såg att hon inte var ensam. Det var några pigor som städade. Hon vände sig pm pch tänkte precis gå då en av pigorna la en hand på hennea axel.
"Ja?". Så fort hon vänt sig om fick Mona en rungande örfil. "Din särlingsslyna! Vi har allt sett hur du ser på Niel! Du ska låta honom vara!". Mona fick ännu ett slag som fick hennr att tappa andan och falla till golvet. Pigorna kom fram, upprymda av att hon inte kunde resa sig. De fortsatte slå och kasta glåpord övrr henne. Det slutade inte fören hon hade ett blodigt sår i pannan och spräckt läpp.

Niel fick syn på två skrattande pigor utanför sitt rum. De var blodiga..."Den där särlingsslynan ska inte tro att hon är något." log en av dem. Niel reste sig häftigt upp och pigorna tystnade. Ilskan som kokade inom honom visade han endast genom att ta tag i de bådas hår och bokstavligt talat släpa dem till källaren. Där slängde han de nu avsvimmade pigorna i en hög framför de andra. Det förvånade inte Niel ett dugg att alla andra pigor också var blodiga. De ord han sa förvånade nog alla, men mest han själv: "Era falska slynor. Om ni rör Mona igen lovar jag att döda er allihop, om det så är det sista jag gör."
Och med de orden plockade han upp Mona och gick till sitt rum. Han hörde fortfarande pigornas smärtfyllda flämtningar och njöt nästa av minnet på deras förvridna ansikten då han släpat dem tre våningar ner.

Mona stönade svagt till av smärta då Niel lyftevupp henne. Hennes ansikte var strimmigt av tårar och blod. Hon kved och flämtade svagt om varannat. "Niel..." viskade hon och öpnade ögonen.

"Shh! Var bara tyst, din läpp kommer öppnas mer om du pratar." sa han lågt och la Mona på sin säng. Han hällde upp vatten i sin badbalja och ställde den på golvet framför sängen. Han tog av Monas kläder och la henne i badet. "Jag ska tvätta dig. Det kommer att svida, men det blir skönare efter. Och...jag måste sy här och var också."
Han började skrubba hennes kropp försiktigt och varje gång han rörde sig blev vattnet allt blodigare. Snart tog han upp Mona och började sy de mest öppna såren. Han bandagerade även, och han hatade pigorna mer och mer för varje sekund. Tårarna trängde sig ut och allt blev suddigt. Med en tung suck begravde han ansiktet i Monas badlakan. "Förlåt, det här är mitt fel!" viskade han. Att se henne i ögonen kändes för smärtsamt men Niel tvingade sig själv.

Mona tystnade med ord men kunde inte hindra sina kvedjande av smärta. Hon hade ont överallt, men speciellt i hjärtat, hatade pigorna henne så mycket? Var det fel av henne att älska Niel?
Då han la henne i badet flämtade hon till, det sved så, men efter en stund lugnade hon ner sig och lät honom skrubba henne, inte för att hon kunnat göra något emot det, hon kunde knappt röra sig. Hon kände sig lite bättre av det varma vattnet, och när såren syddes igen öppnade hon ögonen igen. De var fyllda med tårar de med.
"Det är inte ditt fel...". Det gjorde ont i ansiktet varje gång hon pratade. "Det är mitt fel...Jag borde ha sett hur förälskade de alla var i dig...Och jag borde inte ha gått själv". Hon sträckte upp en darrande hand och smekte hans kind.

Niel la sin hand över Monas. "Jag hatar att se dig såhär, jag vill att du ska må bra." suckade han uppgivet.