Marodörernas, Lilys och Snapes tid [SV]

Ja! Jag väntar vansinnigt!

Titel: Överraskningen
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 7
Färdigskriven: Inte alls

[Remus perspektiv]
Remus gick långsamt in i skogen. Han kämpade mot tårarna. Han tittade långsamt upp mot himlen, molnen täckte fortfarande månen. Fullmånen. Han fortsatte gå, djupare och djupare in, bort från alla som skulle komma till skada i närheten av honom. Han fruktade alla de här dagarana. Han mindes att när han var liten hade han älskat att betrakta fullmånen, men så var det inte längre. Han fruktade det stora, runda och lysande klotet, men han kände inget hat mot varulven som hade bitit honom. Han visste hur det var att vara varulv. Han visste att man inte kunde kontrollera sig. Han visste att om man bet någon så gjorde man det inte med mening. Om han någonsin skulle bita en männsklig varelse, spelade ingen roll om det var en mugglare eller inte, skulle han aldrig förlåta sig själv. Han skulle hata sig själv för att han inte hade varit försiktig. Men det skulle inte göra någon större skillnad, han hatade redan sig själv, eftersom att han hade varit dum nog att gå ut och vandra omkring ensam i en natt när det var fullmåne.
Han föräldrar hade försökt med allting, fast inget hjälpte. Men han var glad att hans mor och far inte föraktade honom för det hemska varelse han var. Han hade inga vänner, alla tyckte att han var konstig. I och för sig bodde han i en by med nästan bara mugglare, han hade i varje fall inte stött på någon trollkarl eller häxa förutom hans mor och far.
Plötsligt delades molnen och avslöjade den lysande och vita månen. Han badade i månljuset och han bara tänka NEJ! innan det hela började;
Remus blev alldeles styv. Han stod där utan att vara i stånd att tänka en ända tanke förutom den blodtörtisga hungern som bara växte och växte inom honom. Hans kropp började darra och skaka våldsamt. Hans huved förlängdes med en outhärdlig smärta. Kroppen förlängdes också, på samma smärtsamma sätt. Han kände hur skelettet ändrade form och det kändes som och någon skar honom med en kniv där skelettet ändrade sig. Ett skräckinjagande morrande steg ur hans strupe och en stickande känsla för över hela kroppen när håret växte ut. Det kändes som att någon hade slagit honom väldigt hårt med en järnhand på svanskotan när svansen växte ut. När den smärtsamma förvandlingen var över kunde han inte tänka på något annat än männskligt blod. Han ville känna den söta doften av en människas blod, han ville se sina tänder djupt begravade i en slät och mjuk hy, han ville känna det varma blodet rinna mellan tänderna, han ville känna den underbart goda smaken av kött och blod.
Men när han inte kände något av de här sakerna kändes det som om han skulle sprängas, han sprang runt överallt på jakt efter det han ville ha. Blodtörsten brände i halsen på honom och höll på att göra honom galen. Han bet och rev sig själv i hopp om att känna det goda smaken av blod, men han kunde inte känna den på sig själv. Han gav tillslut upp och fort satte att springa djupt in i skogen, medan blodet rann och gjorde stora spår och fläckar på marken.

När varulvs perioden änlitgen var över och Remus hade blivit sitt vanliga jag igen vandrade han, med söndertrasade kläder, tillbaka hem, fortfarande blödande men inte lika kraftigt. Det var sällan han brukade tappa kontrollen och bita sig själv. När han kom hem pysslade hans mor om honom och gav honom frukost. Sen gick hon, hon var en förståndig kvinna som förstod att han ville vara i fred med sina tankar. Men han hann inte tänka en enda tanke förrän det knackade på dörren. Han far gick och öppnade. Han hörde några mumlande ord i hallen, men brydde sig inte särskilt mycket om det. Därför blev han mycket förvånad när han pappa kom in i köket tätt följd av en person med ett väldigt välbekant utseende. En reslig man med silvervitt skägg och hår, som båda nådde lång ner på honom, hade kommit in i köket. Han bar halvmånformade glasögon och hade en otroligt krokig näsa. Hans namn var Albus Dumbledore. Han klarblåa ögon glimmade livfullt bakom glasögonen och han hade ett vänligt leende på läpparna. Remus far å andra sidan såg orolig ut.
"Så det här är Remus?" undrade Dumbledore vänligt och satte sig ner på stolen bredvid Remus.
"Trevligt att träffas."
"Trevligt att träffa er också", sa Remus med darrande röst.
"Du vet säkert vem jag är, men jag vet inte om du vet att jag är Hogwarts nye rektor", sa Dumbledore.
"Jo, det visste jag", mumlade Remus. Vad ville Hogwarts rektor honom? Han var en varulv, vem ville ha en varulv på sin skola?

Oj då! Kan inte fortsätta just nu! Förlåt för att jag slutade mitt i samtalet, men jag måste göra en sak nu! Så länge får ni nöja er med det här

Mycket bra kapitel.

Ja, men det är bara bäst!!!!!!!!!

Oh. My. God. Det där var helt fantastiskt.

Superbra

Bara bäst !

Tack! ♥

Titel: Överraskningen
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 7
Färdigskriven: Tänk inte ens tanken!

Jag fortsätter på förra kapitlet

[Remus perspektiv]
Det blev tyst en stund. Remus förstod fortfarande inte varför Dumbledore hade kommit hit, och han vågade inte hoppas...
"Var det något speciellt ni ville?" undrade Remus tillslut, lite rädd för att ha varit oartig. Dumbledore bertaktade honom en kort stund men sen sa han äntligen något:
"Vad brukar du göra under dina varulvs perioder?" Remus blev lite överraskad av frågan men svarade snabbt:
"Tja... först går jag så djupt in i den stora skogen som möjligt, så djupt att ingen männsklig varesle har någon särskild stor möjlighet att träffa på mig. Sen så förvandlas jag... till varulv. Jag har inte bitit någon männinska förutom mig själv", sa han och visade ett djupt sår på högra armen.
"Vill du börja på Hogwarts?" undrade Dumbledore.
"Ja!" utbrast Remus utan att tänka sig för. "Men", tillade han snabbt, "vem vill att en varulv ska börja i en skola där massor med männinskor finns?"
"Tja..." sa Dumbledore dröjande, "Om vi vid tar vissa säkerhets återgärder kan jag nog finna det möjligt.
Det tog en stund för Remus att smälta det.
"Va?" sa han tillslut "Låter ni m-mig börja på H-hogwarts?"
"Ja, det var det jag sa" svarade Dumbledore vänligt och började resa sig upp. "Du kommer att få en uggla där du får den information du behöver. Jag har kollat, den första september är det ingen fullmåne och inte den andra, den tredje, den fjärde och den femte heller. Men den sjätte är det fullmåne. Men till dess har jag redan ordnat så att du inte kan skada någon. Nu måste jag tyvärr gå, men det var trevligt att träffa dig, Remus." Dumbledore vinkade till dem och svepte sedan ut ur huset och försvann.
"Du ska börja på Hogwarts!" utbrast Remus mor och far samtidigt och kramade honom. Remus svarade inte, han hade aldrig varit så lycklig i hela sitt liv kändes det som.

Nu är det här kapitlet klart