PRS Selma...|AlexZz

"Smart." Svarar Hydra och antar att den är inom gränserna av den magiska barriären och börjar koncentrera sin sorts målsökande magi på marken istället. Hon är duktig, men inte tillräckligt duktig för att kunna söka flera olika områden. Bara några meter bort uppfattar hon en hålighet i marken som är för... symmetrisk för att inte vara gjord av mänsklig hand. Så hon lyser upp. "Den finns därframme, eller tunneln åtminstone. Vet inte var utgången... tyvärr." Mumlar hon dock eftersom hon inte har en aning. Hon kan inte hitta något, den är säkert skyddad den också, tyvärr. Så hon kan inte direkt hitta den.

"Åh... okej", säger jag utan att veta vad jag ska säga och sedan händer något konstigt. För jäkligt konstigt. Jag sugs ner i marken. Tillsammans med Hydra.
Jag försöker förstå vad som händer och börjar instinktivt kämpa emot men min kamp varar inte så länge då vi snabbt sugs ner i marken och på något vis känner jag hur vi förflyttar oss några meter, rakt fram till tunneln.
Sedan släpper jorden oss och jag ramlar ner och känner hur jag stöter emot den hårda jorden. "Fy", säger jag när jag känner hur luften sugs bort från mina lungor och de börjar värka. Jag ligger kvar där sedan efter att ha försäkrat mig om att jag fortfarande har kvar mina vapen.

[Fråga inte hur det där hände, jag vill bara bryta mig in i slottet nu xD ]

[It's fine, jag hade ingen aning om hur vi skulle komma in. x'D]

Rin blir extremt lycklig.
"Ja! Jag lyckades! Haha!" Skrattar Rin när hon lyckades med sin lilla magi som svalde dem. Hon älskar sina fina böcker ibland. Och andra gånger blir hon riktigt arg på dem. Men när de fungerar är det bara bra! Nu kan de ta sig in i slottet, hitta den fortfarande sövda Celine och sticka därifrån och Rins framtid är säkrad! Rin ler och halvt om halvt dansar runt i sitt "arbetsrum".

Hydra ligger och stirrar upp i "taket" på tunneln med förvirring. Sedan inser hon att hon är döv, blind... hennes sinnen har försvunnit och hon tvingar sig själv till att sitta upp igen. Även om hon är osäker på om hon lyckades med det eller inte förrän hon tror sig sitta upp och det liksom blixtrar framför ögonen och hon kan se igen och hon kan höra Dominick. Så hon reser sig då hon inte satt sig upp och ser sig om i tunneln. Det är mörkt, men längre bort ser hon ljus. Troligen inte utgången då det inte verkar vara naturligt ljus.
[yep... XD]

[Good ]

Jag stönar till och reser mig sedan, känner hur alla mina leder värker på något vis och hur hela kroppen endast vill låta gravitationen göra sitt och få mig att ramla ner på marken igen när min kropp blir slapp. Men, mödosamt fortsätter jag och försöker komma på något att göra, något vis att komma in i slottet.
Hah, tänker jag. Det enda jag behöver göra är förmodligen att följa tunneln. Sedan reser jag mig på allvar och går bort mot Hydra jag halvt och halvt kan urskilja.
När en eld uppenbarar sig på väggarna sväljer jag och blir lättad samtidigt som en spänning lägger sig över kroppen. Vet vi säkert att Hyron inte har vakter här nere?
"Hur gick det?" frågar jag sedan Hydra i viskande ton.

"Jag mår bra." Svarar Hydra med ett svagt leende som syns på grund av flammorna på väggarna. Hon är inte direkt orolig, men det kan bero på att hon kan ta sig ur det mesta. Fast hon hoppas även på att magin var automatisk, liksom blev triggad av något. Kanske rörelse eller bara att någon var i tunneln? "Själv?" Frågar Hydra honom vidare och är faktiskt smått orolig för svaret. Hon kommer inte vara till speciellt mycket hjälp utan att ha någon att minnas ifrån. Hon må se saker, men hon vet bara att det var äkta om Dominick också sett det.

"Kunde ha varit värre", svarar jag och räcker henne sedan handen för att hjälpa henne upp, försöker att koncentrera mig samtidigt som jag försöker hålla alla sinnen öppna. Jag har aldrig varit bra på att göra båda sakerna samtidigt. Det har varit det ena eller det andra som har gällt för mig, jag har aldrig varit en person som kan göra flera saker samtidigt. Jeremy var den som var bra på det av oss två. Han var den som kunde ha tagit över tronen ifall det hände Anastasia något innan hon ärvt den. Inte jag. Absolut inte jag. Vart fick mina föräldrar mig ifrån? De fick de inte... Du råkar bara vara det tredje barnet, viskar en förrädisk röst inom mig. Jag biter ihop käkarna och försöker ignorera sanningen. Jag var oönskad. Jag är oönskad. Men, det råder panik i mitt rike nu, det vet jag. Mina yngre syskon är för små för att ta åt sig titeln "kronprins", och... med tanke på att jag inte officiellt har skämt ut mig ännu och ingen är helt försäkrad om att jag är död så är det fortfarande jag som bär den titeln. Annars så skulle nog... Vem av Samuel och Jack som nu är äldst få bära den titeln. Det skulle vara ett undantag.
Jag skakar mentalt på huvudet och ser på min hand som jag håller utsträckt mot Hydra. Varför gör jag det? Hon kommer förmodligen inte ens ta den...

Hydra tar efter viss tvekan hans hand, den kan ju lika gärna gå igenom som faktiskt greppa. Men den greppar och hon blir faktiskt väldigt lättad över det innan hon drar sig upp.
"Tack." Mumlar hon i ungefär samma artiga ton som Celine när hon först tilltalat Dominick. Båda gångerna. Förutom att första gången var hon blygare.
"Är det säkert att du är okej?" Frågar Hydra och släpper hans hand och tar några steg mot det icke-naturliga ljuset.

Tríwaña är väl medveten om Hydras lilla band till Celine så just nu sitter hon på sängkanten med en kniv och pressar prövande in spetsen djupt in i Celines handflata. När den gräver sig djupare drar hon upp den och samlar ihop lite av blodet. En dubbelgångares blod, häxan hoppas på att "stackars" Hydra snart inser att hon aldrig kan vara något annat än det Tríwaña gjort henne till, vilket är ingenting.

Hydra känner smärtan ungefär när den blivit som värst och knytar reflexmässigt handen. Sedan öppnar hon den prövande och ser blodet som flyter ur såret hon inte åsamkat sig. Vilket betyder att det händer Celine någonting.

Jag ska precis svara när jag ser hennes blod, hennes blödande hand. Jag drar snabbt fram mitt svärd och förvandlar det till en kniv med en tanke, jag verkar vänja min förvånansvärt snabbt vid att ha ett förtrollat svärd, sedan skär jag en bit av min tröja och griper tag i Hydras hand efter att ha förvandlat kniven till ett svärd igen och låtit det glida ner i skidan.
Jag lindar tygbiten runt hennes hand, tillräckligt hårt och sedan ser jag på henne.
Jag minns den gången hon hade fallit nerför trädets trappa och såret i Celines panna. Hydras sår som hon automatiskt hade fått, ifall jag har förstått det rätt. Och det tror jag att jag har. Jag... de är sammankopplade. Jag vet inte hur, men det måste vara så.
"Det är snarare dig vi borde oroa oss över", säger jag som svar på hennes fråga och släpper hennes hand. "Och Celine."
Sedan griper jag tag i hennes oskadda hand, drar fram svärdet och börjar gå.

"Jag slår vad om att det första hon kommer säga eller göra har något med ditt välmående att göra, inte hennes." Svarar Hydra och ser på den blodiga tygremsan som sitter runt hennes hand med en kritisk blick. Hon blöder inte. Det gör hon inte, för om hon gör det så gör andra det också och den där udda känslan av skuld dyker upp i bröstet. Hon hatar den, hon saknar den där tiden hon var hatad av alla och inte faktiskt hade blivit så påverkad av Celine för att hon faktiskt var vaken och kapabel till att känna sina egna känslor så inte Hydra behöver det. "Du vet väl att hon aldrig slutade älska dig, ellerhur? Hon kunde inte." Mumlar hydra och riktar blicken mot marken de går på bara för att hon blivit oväntat ledsen av att säga det.

Jag stelnar till, vänder mig om och vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag vet inte ens om hon talar sanning, men med tanke på hur hon säger det, tonen, rörelsen, och ansiktsuttrycket så tror jag henne. Även om sanningen är alldeles för fantastisk för att vara... sann. Jag känner ett stick i hjärtat. Hennes mening, sättet hon formulerade det på låter som om Celine har... älskat mig länge, och det är nyligen jag upptäcker mina känslor för henne. Lögn, lögn, lögn, lögn. Sluta ljug för dig själv. Allt är lögner. Lögn, lögn, lögn, säger en röst inom mig och jag kan inte låta bli att bli förvånad.
Jag ler smått för mig själv och ser på den redan blodiga tygbiten innan jag lyfter Hydras huvud med pekfingret som jag lägger under hennes haka. "Du behöver väl inte låta så... sorgsen? Det är fel ord, det vet jag, men oroa dig inte. Vi kommer hitta något vis att behålla dig i den här världen. Du kommer inte gå förlorad. Ett eget liv, det är vad du ska få, Hydra", ler jag mot henne. "Jag lovar dig det. Jag lovar att hjälpa dig att skaffa egna minnen, du kanske redan är medveten om att jag håller mina löften till varje pris?"
Jag tänker inte svara på det hon sade först, för jag mår bra. Det där lilla fallet kommer inte skada mig, inte med tanke på min blodsgåva. För det är vad det är. En blodsgåva. Det kan inte vara en gåva till mig, utan en gåva till mitt blod. Och jag har faktiskt slutat hata den nu, jag har accepterat den.