Viktigt Bortglömda[SV]

_{Skrivet av Amaanda:}
AHHHH! Tack så galet, galet mycket för alla kommentarer! ♥ Det gör mig verkligen jätteglad. Varendaste ord suger jag åt mig. Thanks thanks thanks ♥

Speciellt "Hej" till Jackie! (Vi gick på samma skrivkurs)
Det känns läskigt att du läser det här, haha x) Har du något ff jag kan följa? För tro mig, det vill jag!
Minns du den där berättelsen vi skrev på skrivkursen om campingen? Det var så himla roligt när vi "gömde" den, haha XD

Kram till alla!
Här kommer nästa kapitel. Som i princip består av en enda långa dialog. Men yes, here it is:
----


Ellie

Först känner jag ingenting mer än energin som pumpas ut och omsluts kring mitt finger. Min fingerspets sitter som klistrad vid den gröna tandborsten. Det är det enda jag kan se. Allt annat är ett töcken av tid och rum. Färg som pulserar och sätter flyttnyckeln i fokus. För det är en flyttnyckel. Amy har alltid rätt gällande den här nya världen.
Jag blir jag medveten om två saker samtidigt. En krok, någonstans vid naveln, sliter och drar mig framåt, samtidigt som en tyngd sliter och drar i mitt ben. Det är så smärtsamt och tungt att mina ögon tåras. Vad är det som så desperat håller sig fast?
Plötsligt vet jag. Wera. Hon fick aldrig tag i tandborsten. Mitt ben var hennes chans att lyckas komma med. Och hon tog den chansen. Såklart.
Jag blir rädd. Fingerspetsen sitter inte längre lika klistrad vid nyckeln. Den glider!
Jag förstår.
Jag kommer att tappa taget.
Vad händer om jag tappar taget?
Svaret är klart i mitt huvud.
Du dör.
Men mer hinner jag inte tänka.
Jag slungas upp, upp och ut. Faller platt mot marken. Det känns som om jag blivit kastad ut ur en dröm.
Jag kisar mot skuggan bredvid mig. Wera.
Vi klarade oss.
Det svartnar för ögonen. Det enda jag hör är mina egna väsande andetag.

”Ellie? Herrgud! Lever du nu?” De är Amy.
Jag blinkar till. Jag kan andas igen.
”Vad hände...?” Frågar jag. Min röst rosslar något fruktansvärt.
”Du öh... du tog ut dig lite väl öh.... mycket.”
Jag försöker orientera mig, men Amys oroliga ansikte skymmer sikten.
”Var är vi...?” Jag lyfter upp huvudet, men Amy trycker snabbt tillbaka det till marken. Jag ser bara att omgivningen är vit.
”Faktiskt så...” Hon biter sig i läppen. ”... en toalett.”
”Du skämtar, va?”
Amy skrattar lite nervöst och flackar med blicken. ”Nepp.”
”Vad hände...?” Frågar jag igen. Den här gången försöker jag vara tydligare. ”Vad hände... med... med alla?”
”Du råkade faktiskt värst ut”, säger hon tveksamt. ”Wera mår förvånansvärt bra. Hon är i båset bredvid, tror jag. Lite omtumlad och så men...”
Plötsligt får jag en känsla av att hon försöker dölja något för mig. Något viktigt.
”Amy?” Jag tar ett djupt, smått rosslande andetag. ”Vad var det som hände? Säg sanningen.”
”Öh... okej.” Hon kniper ihop ögonen. Andas. Och sedan säger hon det fort. ”Alla kom inte med med flyttnyckeln.”
”Va?” Den här gången kan hon inte hålla mig kvar på golvet. Vi sitter verkligen på en toalett.
”Ja”, mumlar hon. ”Freya och Isa hann inte.”
Amy öppnar ögonen. ”Och nu. Nu...”
”...så får vi klara oss själva.” Orden formuleras av sig själva. De är självklara.