Hunger spelen roll (Privat)

"Låt mig vara ifred!" sa jag.

Jag satt och tryckte mot Meryas sår i vad som kändes som en evighet innan Nemo kom. När han äntligen rusade in var han andfådd, men han räckte mig flaskan.
"Behöver du mer?" tecknade han.
"Ja" svatade jag. Ta den andra flaskan. Har du droppat i joden?" Nemo nickade. Sedan tog han upp nästa vattenflaska och sprang iväg. Jag tog bort tygstycket och hällde vatten över såret. Merya kved till, men jag viskade lugnande till henne.
"Ingen ska dö idag" viskade jag. "Vi ska allt visa de där spelledarna. Vi ska inte låta någon dö!"
Men jag såg tårarna rinna nerför Meryas kinder. Hon visste att hur mycket vi än kämpade så skulle många dö. Vi var inte som Katniss och Peeta. Bara en skulle överleva.

"Kom nu, du sviker oss inte inte mig i alla fall!" sa rösten.
"Jag är inte som min mamma!" sa jag.
"Inte, för jag tror nog jag känner dig!" sa rösten.
Jag vände mig om och såg honom. Eric. Gales son.
"Eric!" sa jag och kramade honom.

[Vill bara säga att jag är otroligt lycklig eftersom Catching fire har 11-årsgräns!!!]

Jag såg att Meryas ögon började förlora allt liv.
"Merya" viskade jag. "Dö inte. Kämpa"
Tårarna rann nerför mina kinder.
"Vi kämpar du och jag Merya! Vi kan klara det!!"
Nemo kom tillbaka och jag tvättade Meryas sår. Hon var helt medvetslös nu, men hon andades fortfarande.
Hon kommer att dö" viskade jag.
Nemo nickade.
"Men vi ska hålla henne vid liv så länge vi kan" sa jag.
Nemo nickade igen. Jag gav Nemo tygstycket och han gick ner och tvättade det så gott det gick. När han kom tillbaka hade han fyllt en till flaska vatten.
Han satte sig ner och lirkade i droppe efter droppe i Meryas mun. Hon var blek, men jag kunde se hennes bröstkorg höjas och sänkas.

[Jag med, synd att jag inte har någon att gå med. Jag kan gå själv men det är ju inte så roligt]

"Jag har saknat dig!" Sa jag.

[Naw, sad face. Men du hittar nog någon att gå med!]

Jag tryckte tygstycket mot såret igen och rev av en ny remsa av hennes tröja och knöt runt som ett förband. Jag rev av en remsa av min tröja också och lindade runt ett lager till.
Jag torkade tårarna. Att gråta skulle inte hjälpa Merya.
Plötsligt öppnade hon ögonen.
"Merya" viskade jag.
"Denise" viskade hon tillbaka. "Hur länge var jag borta?" Hennes röst var så svag att fler tårar rann nerför mina kinder.
"Vet inte" svarade jag. " En timme kanske"

"Jag med!" sa Eric.
Några tårar föll.