Robin Hood (fyra personer)

Efter ett tag hade han lugnat ned sig, då låg han i ett bad och svalkade av sig. Det var underbart att han kunde ta ett bad när det var varmt som idag och speciellt när han hade hetsat upp sig för ingenting men minnena var fortfarande plågsamma för honom. Återigen började hjärtat att bulta i bröstet på honom och kallsvetten vällde fram ur porerna som tidigare. En tung suck undslapp honom och han sjönk ned under vattnet en stund; för att räkna till tjugo och lugna ned sig, för att glömma.
När hans huvud återigen bröt fram ur vattenytan såg han en kvinna, lika naken som vid sin första namndag och hon log ett litet leende mot honom.
"Vill herrn ha sin vanliga tvätt?", Sade hon med spelad blygsamhet samtidigt som hon visade honom en kruka med det innehåll han brukade tvätta håret samt skägget med.
"Det gör jag så gärna, sätt igång nu, kära du.", Sade han med ett litet leende, hon makade sig mot honom och snart var hon i full färd med att gnugga in geggan med mjuka fingrar. Det var underbart och behandlingen fick honom att glömma sina minnen, glömma sina bekymmer. När hon var klar lät han substansen att ligga kvar ett tag, det var alltid skönast så; rakningen skulle han däremot ta hand om senare, knivar i närheten av hans hals anförtrodde han inte åt något. Det skulle vara rena rama självmordet.
Lika snabbt som kvinnan hade kommit in hade hon försvunnit och lämnade honom återigen till hans ensamhet. Nu med minnen höljt i dunkel och glömska. Incidenten på träningsgården var som bortglömd.

(Kom nyss på.....detta rollspel är väldigt grönt! Känner mig såååå smart xD)

Sidara tog sig snart vidare på borggården, hon ville inte vara nära män obeväpnad, vilket hon var. Eller män i sig gick bra, det var skillnad på män och män. Men dessa män var kriminella av alla de slag och hon var rädd för vad män kunde göra.
Visste hon inte vad hon kunde göra kunde hon alltid utforska omgivningen runt slottet. Här kände hon att hon fick och kunde röra sig då massa folk, mest tjänare av enkel börd sprang hit och dit. Här kände hon sig mer hemma, än bland den höga adeln.
Ett par barn roade sig med lekar, lekar av alla de slag och skrattade som bara barn kunde. Sidara studerar dem en grupp med barn sparkar boll, men lagen är ojämna och Sidara som inte har något annat för sig är med då hon blir erbjuden.
Då hon aldrig fått göra sådant som liten, varför skulle hon inte kunna göra det nu?

Midna tittade ner på kartan och de ställen Al pekade ut.
"Han sågs här senast, men det var veckor sedan." sa Al och hon nickade.
"Vart är Kung Rikard?" frågade hon och Al pekade på en stad långt åt öster.
"Och din far?" frågade hon och såg på sin man.
"Han är borta i väst" svarade Al och Midna nickade.
"Så Simon är i mitten" sa hon och studerade åter kartan. "Hinner vi ikapp honom?"
"Om vi lyckas lokalisera honom tror jag nog vi gör det" sa Al och Midna funderade.
"Hur fort kan vi ge oss av?" frågade hon och såg förhoppningsfullt på sin man.
"Tidigast fem dagar" sa han och Midna log, det var snabbare än hon hade förväntat sig.
"Ta den tid som behövs" sa hon och kysste honom och lämnade sedan rummet för att leta upp sin son. Snart skulle de vara på väg efter Simon, hon kände dock ett stygn av sorg över att behöva lämna kvar Zahir.

Efter badet gick han återigen ut på träningsgården även om överkroppen fortfarande var bar och man kunde se gamla ärr som bleknat under åren. Kareem nickade mot vakterna och till hans förtjusning såg han hur några människor hissade upp hans offer lite längre bort. Vad skulle hända här näst? Han var lite hungrig efter sitt träningspass så han gick för att ta sig en matbit och därmed styrde han stegen mot tjänarnas del av palatset. Solen stod som högst och därmed var det som varmast; när han nådde köks-delen av palatset var det en extrem hetta som slog emot honom när han öppnade dörren och så fort han hade klivit in dök det upp en ung kvinna.
"Vill herrn ha något?", Frågade hon artigt och då genom att avrunda med en nigning.
"Ja, tack. Kött och vin, om det går att ordna? Jag törstar i värmen så det är viktigast.", Sade han med en liten blinkning mot kvinnan och till hans förtjusning ilade hon ivrigt iväg med kinder som riktigt lyste av rodnad. Mycket snart kom hon tillbaka med en tallrik lamm, antog han, och till det hade hon tagit med sig en hel vinflaska. Kareem tackade henne med en kyss på kinden, drog ur korken med tänderna och tog sedan djupa klunkar av den svala drycken; dagen kändes redan så mycket bättre.

Sidara satte sig i gräset och betraktade barnen efter att lekt med dem ett tag. Det hade varit kul, väldigt kul.
Hon ser upp då hon ser en rörelse i ögonvrån då hon ser två män och en liten pojke. Snabbt kommer hon upp på fötter och ler mot dem.
"Much, Allan." ler hon.
"Så ni kom hit med, vad härligt." sa hon på engelska då hon kunde det flytande.
Zahir såg på dem, "Vänner." svarade Sidara åt hans frågande min, att de två var hennes vänner även om hon inte kastade sig i deras famn var de vänner.
Much och Allan visste hur hon var, inte översvallande med känslor och nu visste de varför med. Prinsens egen leksak hade gjort henne på sin vakt mot män. Även de som hon visste att inte skulle ge sig på henne. Hon visste att de två inte skulle göra det, men ändå höll hon sig på avstånd.
De hälsar på henne, men håller sig nu till det gemensamma språket som även pojken förstår, om vad som hade hänt dem sedan de skiljdes åt.

Midna gick genom korridorerna för att försöka hitta Zahir, hon visste inte var Allan och Much hade tagit honom, palatset var enormt. Hon gick igenom de stora korridorerna och såg sig om. Hon gick förbi köket och såg att Kareem befann sig där, hon stannade och gick in.
"Vad hände med mannen? Tog du hand om honom?" frågade hon och tittade på maten.
"Här prinsessan" sa en tjänarinna och räckte fram ett glas vin. Midna tog det och log artigt emot tjänarinnan men ställde ner glaset när denna gått.
"Jag har en undran, jag och min man skall bege oss ut på en resa och skall ha med oss en grupp soldater, skulle du kunna vara med och leda dem?" frågade hon och log artigt emot Kareem.

Kareem hade satt sig för att börja hugga in på middagen innan han såg Midna och lite besviket lade han ifrån sig besticken för att ta ännu en klunk vin. När hon förklarade situationen så log han brett.
"Jodå, det kan jag allt göra. Jag har inte mycket att göra här på dagarna och angående mannen så tog jag hand om honom. Om jag inte minns fel så hänger han och statuerar ett exempel för liknande människor.", Sade han enkelt och log mot husets fru. Det var inte varje dag man fick ett sådant fint besök och trots det så stoppade det honom inte från att ta djupa klunkar av det kryddade vinet för att släcka törsten; direkt ur flaskan.
"Så, vad gör din son nu och när hade ni tänkt att vi skulle bege oss?", Frågade han vänligt och ögnade kvinnan framför honom. Det var skönt att han snart skulle få sträcka på benen.
"Det enda kravet jag har är att kvinnan, den blonda, följer med. Hon ska trots allt tränas och det gör jag bäst när hon följer med.", Sade han enkelt och med ett fortsatt leende på läpparna.

Sidara förs genom slottet av en skuttande Zahir med de andra tre i släptåg. Men de talar alla samma språk för att han ska förstå, och hon måste ju lära sig. Det fanns inte en chans att ho frivilligt skulle komma tillbaka, inte för att hon visste vad framtiden hade i beredskap för henne.
Någon gång skulle hon vilja återvända till landet hon föddes i landet och byn i norden. Den delen var det inte många som visste om hennes liv och hon hoppades att inte fler fick veta vad hon var i England. Men hon litade på Minda och hoppades att hon skulle ordna det för henne.
Slottet var stort och vackert, mer vänligt på något vis än Johns, de flesta tycktes att trivas.

Midna nickade.
"Han förtjänade det" sa hon kallt. Oftast var hon en varm och omtänksam människa, men det fanns stunder då hon inte var annat än kyla. Hon hade lärt sig att man inte kunde vara vänlig emot alla människor. Hon tittade ut över köket och tjänstefolket som betraktade dem, när de märkte att hon såg på dem återgick de till sina sysslor.
"Zahir leker med Allan och Much, så jag misstänker att han springer runt i salarna och ställer till det för folk" sa hon och log stort. Zahir var en av de få personer som hade en plats i hennes hjärta. Hon var inte säker på vad hon skulle göra med honom när hon for iväg, vem skulle hon lämna honom till? Hon släppte det ur tankarna just nu och vände sig åter till Kareem. "Vi ger oss av inom fem dagar, vilken dag eller när är upp till Al" sa hon leende och skrattade sedan.
"Sidara? Jag visste inte att den kvinnan betydde så mycket för dig? Var varsam med henne dock, hon är en kär vän" sa Midna varnande men log sedan. "Jag hade tänkt fråga henne om hon ville följa med på resan" sa hon leende.

"Det gjorde han.", Sade Kareem och tog en tugga av sitt kött, han försökte att inte tänka på mannen då mången obehagliga minnen väcktes till liv eller riskerade att göra det.
"Åh, jag förstår. Det låter trevligt.", Sade han sanningsenligt och log lite åt hennes breda leende. Det gladde honom att pojken betydde så mycket för kvinnan trots allt. Han själv hade inga eller hade aldrig haft barn; adopterade eller biologisk och han förmodade att han aldrig skulle få det heller.
"Det låter bra. Jag kommer att vara beredd här ifrån och framåt.", Sade han och tog ännu en klunk vin. Om det var något han var bra på så var det att döda och gå ut i strid; för honom var det inget annat än ett nytt äventyr eller en ny dagstur. Det var så han hade växt upp och förmodligen så han skulle sluta sina dagar.
"Betyder mycket för mig? Nej, du misstar dig. Kvinnan har talang och jag tänkte ta vara på den men visst, jag ska vara varsam med henne om det är det du önskar; bra att jag i så fall inte krävde så mycket, om hon nu ändå skulle med.", Sade han enkelt och med ett leende på läpparna. Indikerade hon på något? Nej, det trodde han inte. Förhoppningsvis inte i alla fall, han hade inte tid med känslor och dylikt.