Murderous private roleplay.

(Iförsig, det är bara tråk. :< )

(haha ja men du kan ju krascha planet)

(Yeah... sure...)

Kazou vet inte riktigt hur lång tid det gått men när han tittar ut så ser han inte havet längre. Utan land. Kanske är de över Europa nu. Var har Kazou absolut ingen som helst aning om och av princip vågar han inte gissa. Fast innan han vet ordet av så är det som att en våldsam stöt går igenom planet och planet själv förlorar höjd. Maskerna faller ned i samma veva och en smått panikslagen - som försöker dölja det - flygvärdinna kommer ut och går igenom den vanliga grejen om att hålla sig lugna och masker... och sånt. Men Kazou lyssnar inte riktigt då han istället pressar en mask över den gamla panikslagna kvinnan framför honom.

Azura ryckte till när planet hoppade. Hon tittade på maskerna och drog den över huvudet. Hon försökte andas normalt Hon slängde en blick på Kazou innan hon böjde sig framåt. Hon var säker på att hon skulle dö. Hon kände planet skaka. Var det så här hon skulle dö?

Kazou hoppar bakåt i stolen och vänder sig kvickt om för att se om Azura har masken på, sedan drar Kazou på sig sin egen mask och försöker hålla sig lugn under tiden som hans knogar vitnar när han greppar såpass hårt runt armstöden vid stolen. Kvinnan framför honom lugnar ned sig, sakta, sakta. Hon behöver det, Kazou hade fått en snabb blick på henne och hon var i det äldre laget. Det här skulle säkert ge enorma konsekvenser på hennes hälsa. VAD TÄNKER HAN PÅ? De kan ju alla dö om bara några minuter!

Azura trodde inte på gud men i en stund som denna kändes det bra att be till honom, att hoppas att någon hörde en sista ord som man inte kunde uttala högt. Hon kände hur planet snurrade runt när de slog i marken. Flygplanskroppen bröts i bitar framför hennes fötter och hon förväntade sig att ta sitt sista andetag när som helst.

Kazou ser egentligen bara hur folk slits i stycken framför honom innan han själv bara sluter ögonen för att åtminstone slippa se sin egen död. Faktiskt så trodde han inte att det skulle sluta såhär. Fast det förstås, Kazou var säker på att han skulle dött mot den där kvinnan. Men det gjorde han inte heller. Så blir det svart, fast liksom på riktigt då han förlorar medvetandet.

Azura kände hur planet stannade och hon öppnade långsamt ögonen. Kanske hade det stannat för att hon hade dött. Hon var rädd för att se antingen endast mörker eller helvetes brinnande eldar. Till hennes förvåning ser hon en skog. Runt henne ligger avbrutna träd, döda människor och människor som skriker. Hon vänder sig emot Kazou och ser att han är medvetslös. Hon känner doften av bensin de måste här ifrån.
"Kazou" skriker hon och struntar i att använda hans fejknamn, det skulle inte spela någon roll om de dog.

Kazou piggnar genast till och tar reflexmässigt händerna framför sig, sedan för han ena handen till pannan. Det måste varit där han slog i för han är öm och det blöder som smått. Bältet har trasslat sig, kvinnan som han oroat sig för är död. Helvete att man ska göra något speciellt och så dör människan ändå. Men eftersom han känner bensinlukten så drar han fram en av knivarna som han hade under kläderna och skär loss bältet, han gör samma sak med Azuras bälte.
"Kom igen." Säger Kazou en smula avlägset till henne och klättrar ut ur sätet.

Azura tvekade inte, var hon inte död ville hon inte dö heller. Hon följde efter Kazou ut ur planet. Utanför irrar skadade människor omkring, folk skriker efter nära och kära. De som har överlevt har panik. Besättningen som inte är döda försöker lugna ner människor.
"Det kommer komma någon och leta efter oss" sa en kvinna och Azura ville skratta. Leta? Har de inte ropat in nödlandningen kommer det först komma lokalbefolkning och de kan inte göra något. Hon tittade på Kazou.
"Hur mår du?" frågade hon.