Mordet - Dramione

Super bra

Jättebra!
Men jag undrar en sak - hade Maolfoys en bil?

Superduperbra!!!!!!!!!

Superbra!!!!!!

Japp, när Draco var liten hade dom en bil

När kommer nästa kapitel?

Här kommer nästa kapitel Ska försöka hinna skriva klart den andra delen idag också Kanske lite dåligt slut att man inte fick veta slutet på diskosionen..., men men

Kapitel 24 del 1

Hermione:

(Dröm)

Jag springer genom en stor skog. Runt omkring mig växte stora träd, och kastade sina långa skuggor på mig. Hjärtat som dunkade för fullt var det enda som hördes, i skogen. Annars var det tyst, inte det minsta lilla pip hördes. Månskenet lyste på mig, och visade vägen för mig. Bakom mig, gömt i skuggorna fanns det någonting. Vad visste jag inte, bara att jag skulle fly från det. Gräset under mina fötter var våt av daggen, och kylde ner mina fötter. Plötsligt ser jag en bergvägg torna upp sig framför mig, som en stor återvänds gränd. Jag tittar runt om mig, men där det för en liten stund sen fanns skog, fanns nu ingenting. Det enda jag kan göra är att fortsätta springa, på klippväggen. När jag närmar mig, saktar jag ner och vänder mig om. Förföljaren är inte långt borta. Jag kryper ihop vid den kalla sten väggen, och allt jag kan göra är att hoppas att den inte ser mig. Skuggorna ligger som en halvmåne runt klippväggen där jag sitter. Plötsligt stiger någon fram ur skuggorna. Personen som visar sig har en svart kappa, med luva som döljer hans ansikte helt. Han börjar långsamt gå fram mot mig. Med en hand vit som mjölk börjar tar han fram en trollstav ur fickan.
”Avada Kedavra”, ropar han högt, och skriket ekar mot klippväggen. Ett grönt ljus bryter sig ut ur hans trollstav, och far mot mig.


Jag slår upp ögonen, och tittar mig om. Sen andas jag ut. Det var bara en mardröm.
Bredvid mig, ligger Ron och andas tungt, och ger då och då ifrån sig en högljudd snarkning. Jag vänder mig om, och tittar på väckar klockan som står på nattduksbordet. Den visar halv fyra. Stönande, kryper jag tillbaka igen och försöker sova. Men det går inte, tankarna för mig tillbaka till drömmen, som i skillnad från andra, stannar kvar i huvudet, likt en film som bara spolas upp om och om igen. Jag försöker tränga undan bilden på mannen i kåpan, men det går inte. Så jag bestämmer mig för att sluta försöka, och låter minnet spelas upp innan för ögonlocket igen.


Mannen i den svarta kåpan, går sakta fram mot mig. Han har inga skor, och en luva gör så att man inte ser ansiktet på personen. Men på något sett vet jag ändå att det är en kille. Hans långa vita händer, hänger längs sidorna, utan att röra sig i takt med benen. Händerna är långa och smala, och vita, som om de inte har sett solskenet på flera år. Hela han utstrålar bara hat och ilska. När jag tittar efter noga, ser jag en liten hårlock sticka ut utanför kåpan. En liten lockig ljusbrun lock, så jag kunde slått vad om att jag hade sett innan. Handen som sakta letar sig mot trollstaven i en van rörelse, utan att tveka. Med ett snabbt svep drar han fram den, och håller den graciöst i handen. Trollstaven, är mörkbrun och ganska lång, kanske runt 13 tum. Med en inövad rörelse med trollstaven ropar han ”Avada Kedavra”. Rösten har en lätt brytning, på tyska. När han gör rörelsen, dras lite av hans ärm upp och blottar hans handled. Jag kan tyda en början på en tatuering. Dödsätarnas tatuering.


Jag för mackan med stekt ägg på till munnen, jag tar en stor tugga, och lägger ner mackan igen. Jag tuggar långsamt och låter smakerna blanda sig med varandra, ägg, salt, peppar, smält smör och rostat bröd. I vanliga fall tycker jag det är jättegott, men nu känner jag ingen smak. Blicken stirrar trött in i väggen. Jag kan inte koncentrera mig på någonting längre. Inte vad jag ska göra idag, eller ha på mig, eller vad jag ska laga till mat eller vilka böcker jag ska köpa på diagongränden när vi ska dit på lördag. Jag börjar att tänka på en mening, men sakta glider den bort, utan att jag har hunnit avsluta den, och något nytt kommer upp. Mannen från drömmen. Varför känns det som jag känner igen…
”Hermione”, Rons röst avbryter mina tankar. Jag vänder ansiktet och ser förvånat att Ron sitter bredvid mig och äter. Jag hade inte märkt när han kom.
”Lyssnade du på vad jag sa?”, sa Ron irriterat. Hans röda hår, är rufsigt och står åt alla håll och han har en liten mjölk mustasch ovanför läppen. Jag biter mig i läppen för att inte le, men det är så typiskt Ron, så det är svårt att låta bli. Men hans irriterade min tar mig till nuet, och jag är tvungen att svara på hans fråga.
”Nej”, mumlar jag rodnande ”Jag var så inne i mina tankar”.
”Vad tänkte du på?”, frågar Ron sneglar på mig. Hans irriterande min har byts ut mot en misstänksam och oroande min.
”Jag vill inte prata om det”. Det var faktiskt sant. Drömmen gav mig kalla kårar.
”Vad handlar det om?”. När jag inte svarar, så suckar Ron. ”Du vet att du kan prata med mig om vad som helst?”
”Jag vet”, jag nickar, och tar en klunk te, ur min te kopp.


Te koppen hade jag köpt i somras på en utflykt jag och Ron hade gjort tillsammans. Jag hade köpt den i en liten by långt ute på landet, i en keramik butik. Det var en gumma som ägde den, och gjorde alla koppar själv och målade dom. Motivet på koppen som jag hade köpt föreställde en hund som låg ner på en stor äng. Den ända anledningen jag hade köpt koppen var egentligen inte för att den var särskilt fin eller för jag behövde en. Det var bara för att hunden liknade Sirius som mycket.

Helt fantastisk !!

jättemegabra

MeRa Nu SnÄlLA ^^