PRS mellan Sideswipe och Ginny!!!!

Jag stirrar på Obama som ligger raklång på golvet. Sedan på Tom och Klyde som står i dörren och har åtminstone tio gevär och pistoler riktade mot sig. Ceeth springer snabbt fram och får männen att sänka sina vapen innan Lex drar med sig Tom och Klyde. Jag skyndar fram till Presidenten och hjälper honom upp. Jag har svårt att hålla tillbaka ett leende. Mötet började bil tråkigt.

"Men varför?" Alla i skillsteamet är samlade i Svärds-Salen. Alla förutom Kyle. Det är just honom vi diskuterar.
"För att det var nödvändigt." Lex lägger armarna i kors.
Mike och Lexnnox bestämde att efter President-incidenten skulle Kyle åka till Ryssland för att tjänstgöra på ett stridsfartyg. Igen hade upptäckt att han saknades fören lunch.
"Men du kan inte! Det var inte bara han." Tom inser vad han sagt och tar ett steg bakåt.
Lex suckar. "Jag vet mycket väl att du också var med på det, men jag kunde inte straffa er alla. dessutom var det han som kastade bomben, och det var anledningen till att Obama lämnade tidigare än beräknat."
Ceeth tar ett steg fram och ler. "Men håll med Lex, mötet var dötrist."
Lex suckar igen. "Ja, mötet var ganska tråkigt men det är ingen anledning till att stinkbomba det."
Nick skrattar till. "Från det jag hört så ångrar jag att jag inte kom."
"Ingen bad om din åsikt," snäser Tom innan han vänder på klacken och störtar ut i rummet.
Vi andra följer efter och lämnar Nick i rummet med Lex.
Det sista jag hör innan dörren stängs är Lex. "Du, Nick, vi måste prata om ditt beteende..."

((Omg Nick what the hell you weren't invited get the hell out dude))


"Jag kan inte fatta att Klyde är borta." Sa Tom bittert och högg ner en gaffel i sin bit av kyckling med ovanlig agression.
Hazel bet sig i läppen, och Peter suckade.
"Jag är jätteledsen, Tom." Sa Ceeth sympatetiskt.
"Får honom inte tillbaka, gör det?" Muttrade Tom, så pass lågt att bara Hazel och Emmony - som satt på varsin sida om honom - hörde. Em klappade honom på axeln tröstande.
"Kom igen, ryck upp dig, han klarar sig. Han är tuff." Försökte Peter. Han såg osäker ut.
"Ni kommer kunna Skype-a." Föreslog Ceeth med munnen full.
"Ja, vi kommer allihop kunna Skype-a tillsammans!" Sa Em uppmuntrande.
Tom såg lite gladare ut.
"Kanske." Sa han, småleende.

((Boring...))

"Lystring mannar! Välkomna till Stridsskeppet Enterprise IIII. Ni kommer att jobba hårt och länge. Hälften utav er är brottslingar och resten utav er är nya och gamla soldater..." Klyde har slutat att lyssna. Han ser sig omkring i den stora hangaren. Det är sjukt högt i tak och hangaren är uppskattningsvis 700 m lång.
Plötsligt inser Klyde att alla stirrar på honom. Han vänder sig framåt igen.
"Menige! Vad är ditt namn?" Generalen ser på Klyde.
"Klyde Red, Sir."
Generalen lutar sig framåt. "Så, Red. Det här är inte USA. Det här är Ryssland, och här lyssnar vi på våra ledare, uppfattat?"
"Yes, sir!"
Generalen rynkar pannan. "Red. Disktjänst."
Klyde suckar tyst.

((What am I supposed to write now O_O))

"Vad händer, Grace?"
Hazel vände sig om för att se Ryan Ferret med ett självbelåtet leende på sina läppar.
"Ferret, ser du inte överdrivet glad ut idag. Har någon dött?" Sa Hazel, någonstans mellan kyligt och retsamt.
Var de vänner? Hazel visste inte riktigt. De undervisade tillsammans, och de pratade ofta utanför lektionerna (då Ferret brukade irritera Hazel med flit). De betedde sig inte som vänner, inte på det traditionella sättet; Ferret irriterade henne och Hazel var kylig och hård mot honom. Ändå, det var hur deras vänskap gick till; det var bara så det var.
"Vad läser du om? Hur man beter sig bland folk för att inte bli hatad?" Sa Ferret roat och kastade en blick på boken under hennes arm.
"Bara hur jag överlever bland idioter som du." Svarade Hazel oberört. De började gå mot bågskytte-banan.
"Vad tycker du om de nya rekryterna? Är de helt odugliga eller har de faktiskt lärt sig nåt sen de började?" Bytte Ferret samtalsämne.
Hazel kastade honom en irriterad blick.
"Inga elever är odugliga." Sa hon kallt. De nådde grinden in till banan, och han höll upp den för henne, medan hon himlade med ögonen. "Goldak har lärt sig det rätta greppet och Ivford kan skjuta till mitten av bågtavlan nu."
"Och Gladiére?" Frågade Ferret, ögonen glittrande.
"Han är lika jävla idiotisk som när han kom."
Ferret skrattade till.
Eleverna samlades, och Hazel och Ferret ställde sig framför de och väntade på att de skulle ställa upp sig i sitt vanliga sidled och sluta prata. De var vana vid lärarna nu och inte alls lika osäkra; de log och skämtade under lektionerna.
"Tyst i klassen." Ropade Ferret. "Annars skjuter jag er." Han blinkade med ett öga lekfullt mot de.
Hazel kastade honom en förebrående blick och tog över.
"Idag ska vi repetera. Imorgon har vi ett test." Detta var mött av en massa buande och suckande, men Hazel tystade ner de med en hård blick. "Ni fick veta förra veckan."
"Fick vi inte alls!" Ropade en elev vid namn Halls. Han såg sur ut.
"Jag informerade er om det i torsdags, Halls." Sa Hazel trött. Eleverna suckade och gnällde, och snart började de prata med varandra igen.
Ferret stötte till henne med axeln för att få hennes uppmärksamhet och sa lågt:
"Jag tror inte du gjorde det, Hazel."
Hon höjde ögonbrynen.
"Ifrågasätter du mitt minne?"
"Vi pratade om att säga till de innan lektionen, men sen så glömde vi."
"Nej, jag sa åt de medan du var upptagen med att visa de hur man kan jonglera med pilar." Påpekade Hazel irriterat.
"Medge att det var ganska coolt." Sa Ferret med ett snett leende.
Hazel nöp näsryggen. Ibland kunde man tro Ferret var en tonåring, inte en 30-årig man.
"Du distraherade eleverna från viktig information, Ferret. Det är inte 'ganska coolt'. Du bara gjorde en show-off"
"Det där du gjorde med äpplet i förrigår då? Om det inte var en show-off vet jag inte vad som är. Plus att du kunde sagt till om provet då, vet du." Ferret lät inte irriterad (han blev typ aldrig irriterad, till Hazel's stora irritation), men han höjde ögonbrynen och såg menande på henne.
"Jag visade de hur man skjuter på ett objekt i luften!"
"Kunde du inte tagit in en fågel, då?" Skämtade Ferret.
"Jag dödar inte om jag inte måste."
"Wow, du är verkligen en A+ soldat."
"Hallå?!" Avbröt plötsligt en elev (Flow). Hazel och Ferret's huvuden vände sig snabbt mot hela klassen, som hade blivit tyst. "Ni tjafsar som ett gammalt gift par. Kan ni inte bara skjuta på provet?"
Några elever skrattade till. En klappade till Dorkir på axeln, och en annan pekade på honom och sa högt:
"Jag gillar hans idé."
Hazel harklade sig för att få tyst på de.
"Provet är-"
"-Framflyttat." Avbröt Ferret plötsligt. "Tills nästa måndag. Ni får alltså hela idag, imorgon och helgen på er att plugga. Okej?"
Eleverna mumlade ohörbart, men de verkade i alla fall inte för missnöjda. Medans de gick för att hämta sina bågar och pilar ur förrådet vände sig Hazel till Ferret med korsade armar.
"Sorry, men stackarna fick ju nyss veta om provet." Sa Ferret med glittrande ögon. Han tog upp händerna som i fred. "Jag distraherade ju de när du berättade förra gången." Han sa det lekfullt sarkastiskt och strövade sedan iväg. Därför missade han hur Hazel drog lite på munnen medan hon, med armarna i kors, följde honom med blicken med han gick för att säga åt en elev att vara försiktigare med bågen.


((Just some fluffy Ryan/Haz bromance ))

Klyde står i köket med händerna nedkörda i en diskho diskar argt de smutsiga tallrikarna. Han mumlar tyst om "den korkade Generalen som inte vet vem han pratar med" och att "Lennox ska få stryk" när han kommer tillbaka. Han tar i så hårt med disken att en utav DE JÄVLA TALLRIKARNA går sönder och skär honom i handen.
"Fan!" säger han och drar upp handen ur det såpiga vattnet. Han spänner käkarna och svär igen. Han vänder sig om bara för att hitta alla andra i kökskänst stirrandes på honom. Han tänker precis säga åt dem att glo på något annat när han ser en mörkhyad biffig man komma emot honom med en ren kökshandduk i ena handen och ett stort leende på läpparna. Klyde suckar inombords.
Mannen tar tag i Klydes arm och börjar linda den rena handduken runt såret. Allt Klyde kan tänka på är att handduken inte är ren längre.
"Dålig dag?" frågar mannen.
Klyde rycker till och tittar upp. Han är tyst en stund. "Jag borde inte vara här." säger han.
Mannen ser förvånat på honom innan han bryter ut i gapskratt. "Grabben, så tycker nog vi alla." Han pekar med tummen över axeln. "Du är inte den ända som är här som bestraffning."
Klyde tittar på de andra männen och kvinnan i köket.
"Du heter Klyde va? Jag är Sylo ((Sayloo))," säger mannen. Klyde nickar. Sylo ler. "Detta är Polo, Kasim, Tim, Lay, Kris och damen heter Christiana."
Christiana fnyser. "Damen... Jag är mer man än Plols lillfinger." Polo ger i från sig ett högt "Hey!" hytter med näven i luften.
Klyde ler. Det kanske inte blir så hemskt.

++++

Jag hittar Peter på taket stirrandes upp mot natthimlen med en plågad min på läpparna. Jag lägger mig ned bredvid honom och tar hans hand och lägger huvudet på hans axel.
Han skrattar till. "Hur visste du att jag skulle vara här uppe?"
Jag ler. "Du är alltid här uppe den här natten." Viskar jag. Jag studerar himlen. "Och det gör mig glad."
"Varför." Han viskar, men jag kan fortfarande höra att hans röst skär sig.
"För att det skulle göra henne glad."
Det är tyst en lång stund och plötsligt sätter sig Pete upp, men jag har redan känt skälvningen som for genom hans kropp, redan sätt tårarna som börjat strömma ned för hans kinder.
Jag sätter mig också upp och slår tyst armarna om honom. Han kramar mig hårt tillbaks och gråter mot min axel.
Han viskar ett ord om och om igen som är näst intill omöjligt att urskilja från hans kvävda snyftningar.
Amanda

((Sad, but not enough to make me cry >

What am I supposed to write...?))

"Jag är så uttråkad." Stönade Hazel, la ner sin bricka med mat på bordet med en hård smäll och gled ner på stolen. "Ni vet, för att vara en av världens största, mest kända militära baser så har vi förjävligt med saker att underhålla oss med."
Ceeth log. Tom, med mat i munnen, frågade:
"Du kan hänga med mig. Tänkte sätta ut självstartande minifyrverkerier i Lennox' kontor. Det blir kul."
Hazel blängde trött på honom.
"Efter vad du gjorde igår och i förrigår är jag ganska säker på att Lennox inte delar din uppfattning. Du kommer att bli straffad."
Tom viftade nonchalant bort hennes ord och tog en till tugga.
"Vad hände, jag trodde du hade en massa böcker att läsa?" Frågade Ceeth nyfiket.
"Vid någon punkt blir man trött på att läsa om samma bok tio gånger." Svarade hon kort. "Var är Emmony, förresten?"


((I have no idea what to write leave me alone))

Jag stirrar på Lennox. Det han just berättat är inte goda nyheter, det är aldrig goda nyheter.
Han betraktar mitt ansikte, letar efter en reaktion, men när han inte hittar någon lutar han sig framåt i stolen. "Du fattar väl att det jag säger till dig är av största allvar. Du får absolut inte säga till någon att det här mötet ägde rum." Han reser sig upp. "Du kan gå, men slappna inte av." Han går fram till dörren och öppnar den. "Var alltid förberedd." Han stänger dörren efter att jag gått ut.
Var alltid förberedd. Förberedd för det kommande kriget.

+++

"Dallas! Fokusera!" skriker jag. "Kasta med hela armen, inte handleden!" Jag är egentligen inte arg på London. Hans kastteknik är okej, han behöver bara mer kraft. det jag är arg på är att jag inte har kunnat sova på tre nätter, att Nick fortfarande är ett svin och att Peet blir mer och mer depp för varje dag som går.
Jag suckar när ännu en utav Dallas knivar inte når målet och går fram till honom. "Kom här," säger jag och tar knivarna från honom innan jag drar med honom till måltavlan. "Stå här."
Jag går tillbaka till bordet med knivar och tar upp de vassaste mest (input *dengurus looking*) knivar jag kan hitta. Jag vänder mig mot Dallas igen och ler. "Dallas. Vet du vad som händer om man rör på sig när någon kastar knivar på en?" Jag snurrar en utav knivarna i handen. "Man får en kniv på sig, och jag lovar det vill man inte."
Jag höjer armen och kastar kniven. Den fastnar i väggen en decimeter från hans huvud och han rycker till. Jag ger honom en hård blick. "För varje gång du blinkar när jag kastar, kommer du att få stå två gånger framför tavlan. Uppfattat?"
"Ja, sir!"
Jag ler och kastar nästa kniv.

Jag måste kasta 26 knivar innan han lär sig att inte blinka.

((*Dangerous ))

Hazel mötte Em efter hennes lektion.
"Hej." Sa hon lojt.
Emmony kastade henne ett litet, mekaniskt leende Hazel kände igen alldeles för väl. Fan, hon hade använt exakt den samma minen alla de åren mellan mormors död och rekrytningen [is that a word?] för Pentagon.
Det var först nu hon också märkte de mörka ringarna runt Em's konstigt matta ögon. Hennes ansiktsuttryck verkade blankt, och hennes mun ett spänt streck i ansiktet.
"Hur är det?" Frågade Hazel med rynkad panna. Det var en sådan fråga som man antingen svarade ett uppriktigt eller lögnaktigt "bra" till, men aldrig något annat. Hazel själv hatade frågan, särskilt när den var frågad med det där medlidande, melodiska tonfallet och det påklistrade, förstående leendet.



((Idk you keep going))

Jag drar en hand genom håret och suckar. Jag har i en vecka nu försökt att undvika alla andra i SKILLS-teamet, men jag har inte lyckats så bra med Haz och Peet. Det kanske är logiskt.
Jag ser på Hazel. "Jag vet inte," mumlar jag. "Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska göra det jag vet att jag ska göra. Och jag vill inte göra det jag vet att jag måste göra." Jag ångrar genast det jag sagt och, utan att titta på Haz vänder jag mig om och springer med tårar svidande i halsen.

***

Klyde sitter på det högsta taket på det Ryska stridsskeppet. Det var det närmaste han kunde komma i liknelsen med taket på Pentagon. Han tittar mot väster, på solen som precis går ned bakom horisonten och lämnar efter sig ett svagt rosa-rött sken. Om han tittar rakt upp så har redan stjärnorna letat sig fram.
Han hör steg bakom sig och är säker på att det är en utav Generalens "gullegrisar" som kommit för att skälla ut honom. "Jag vet, jag vet, jag ska gå." Han börjar resa sig upp när han hör ett svagt tjejigt skratt. Elloise sätter sig ned bredvid honom och ler mot himlen. Hon är en liten fransk (hennes mamma är fransk, men hennes pappa är rysk) tjej med långt blondt hår och gröna ögon. Klyde och de andra tycker att hon ser ut som en kopia utav Rapuzel från Trassel.
"Du behöver inte gå om du inte vill." Hon ler mot honom. "Men om du vill veta så har Generalen inte skickat mig."
Ja... Generalen... Han skulle döda Klyde om han fick veta att han var här upp med Ella. Varför? Hon är hans dotter. Hon är ingen militär, men är en jävel på att skjuta. Där emot är hon för klen för att vara något motstånd i en fight.
Hon är söt, det måste Klyde medge, och han tycker om henne, men bara som en vän. Men han vet att hon tycker det motsatta. Och det vet Generalen med.
Solens ljus har nu försvunnit helt och det enda som lyser upp himlen är stjärnorna. De är för högt upp på jorden för att månen ska orka upp över horisonten.
Elloise vänder sig och kollar på Klydes siluett. "Längtar du hem?"
Klyde rycker till. Sen ler han lite. "Ja. Det gör jag."
Ella kollar framåt igen. "Jag med." Efter det sitter de tysta tills en vakt kommer och säger åt dem att gå och lägga sig.

*******

Två månader senare

Jag sitter på Lennox kontor. Lex sitter framför mig med en hård min fastklistrad i ansiktet. Detta kan inte vara bra.
Jag rätar lite på sig. "Emmony, tack för att du kom."
Jag rycker på axlarna. "Varför skulle jag inte komma?" Ett leende rycker i hans mungipa, men sen blir hans mun hård igen. Han tar upp en fjärrkontroll och sätter på teven bakom sig. Ett alltför välbekant ansikte kommer upp.
"Hej, lillebror," ler Sam. "Det var länge sedan. Men jag ringde inte för att småprata, jag ringde för att ge dig ett förslag. Det är enkelt. Jag vill ha dina älskade SKILLS-ungdomar. Om jag inte får dem skickar jag mitt gäng för att ta dem med våld. Och du vet vad det betyder: Krig. Som sagt; väldigt enkelt. Du har en tio veckor." Skärmen blir svart.
Jag sväljer. "Kallade du på mig för att säga att ni tänker ge oss till honom?"
Lex skakar på huvudet. "Nej det skulle vi aldrig göra." Han lutar sig fram och kastar ett klädbylte till mig. "Jag kallade på dig för att di ska till Ryssland och hämta Klyde." Han ler. "Under Cover."

((You and Haz are in charge of WAR preparense!!!!! (fab spelling)))

((Ok, so only Em is going? Or is Ceeth or Tom going with her? Is Peter, Nick and Tom staying?))


Hazel följde Emmony med blicken sammanbitet medan hon sprang. Hon vred och vände på orden hon sagt, och kände vagt att hon kunde relatera till de, eller i alla fall kunnat vid de tidpunkter hela hennes värld vänts upp och ner (vilket var för många), men hon visste inte vad Em syftade på. Hon kände starkt att hon ville hjälpa till, men om det var något Hazel var skit på så var det andras känslor. Fan, hon gjorde allting bara mer för jävligt när hon försökte. Så hon bara suckade tungt och gick iväg.

-

((^^That was before the "two months later" thingy. So the rest of the team is getting to know about the war now? The real shit is starting now?))