Hjältar och Gudar *PRS MELLAN Ginny!!!! OCH AlexZz*

Deianeira sneglade på honom.
"Vad menar du med 'redo att dö'? Det är det som är Thanatos styrka; döden kommer plötsligt. Du kan vara sjuk, ligga på dödsbädden, men du vet aldrig när döden slår till. Du vet aldrig om du dör om en vecka eller ytterligare fem år."

"Saken är den, att om du levt på gränsen så kan du dö bara du vänder dig om, eller inte reagerar på rätt sätt. Så jag har liksom sett till att det inte är världens eller någons undergång om jag går under, till skillnad från andra." Svarar Alexis, det var inte menat till henne. Men han inser efteråt att det kunde verka så.

Deianeira ryste och gned sina armar. Hon tyckte verkligen inte om att prata om döden. Det gav henne skuldkänslor; alla kände till historien om Theseus, vars far hade begått självmord i tron att han var borta. Vad om hennes egna far gjorde det?
"Ingen skulle bry sig om jag dog, förutom min far. Så det spelar ingen roll för mig heller."

"Har åtminstone en far som bryr sig så mycket, min mor har glömt mig." Skrattar Alexis, ärligt talat tror han starkt på det. Det verkar inte speciellt otroligt, hans mor var aldrig mycket för att uppfostra honom till annat än en hårt arbetande bonde ändå.

Deianeira tittade på landskapet framför henne.
"Föräldrar glömmer aldrig sina barn. Kanske tyckte de inte om dig, kanske brydde de sig inte om dig, men de glömmer aldrig."

"Nah, inte enligt din standard kanske." Skrattar Alexis igen, han har ingen lust att prata om sin mamma. Eller sin pappa. Eller släkt över huvud taget.

"Sluta." Sa Deianeira och begravde sitt ansikte i sina händer. "Sluta, sluta, sluta. Jag struntar i att min far är kung. Jag hatar det. Jag rymde för att slippa det. Och även om ens föräldrar inte tycker om dig, tror du de bara glömmer dig?! Skulle de glömma ett skrikande monster de har slösat bort flera år på att uppfostra och ta hand om?! Skulle inte tro det. Om de inte badat i Lethe, förstås."

"Det var inte det jag pratade om. Jag menar din standard på föräldrar, jag bryr mig inte om vilken status du eller din pappa har." Suckar Alexis den här gången och gnuggar irriterat näsryggen. Dessutom, Deianeira vet inte hur hans mamma tog hand om honom, men han tänker heller inte ge henne nöjet att veta det heller.

Deianeira var tyst. Hon visste inte riktigt hur hon skulle svara.
"Ska vi gå vidare?" Frågade hon efter en stund. "Jag känner mig inte särskilt trött. Du då?"

"Nah, inte precis." Flinar Alexis glatt. Som om de inte precis pratat om föräldrar, uppfostran överhuvudtaget var inte hans grej att snacka om. Så nu ler han, verkar helt oberörd.