LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Tamara nickar och tar sitt stop och dricker ytterligare och hoppas på att hon får i sig så mycket att hon skulle kunna sova inatt, eller mer stupa i sängen, även om det inte var så bra inför morgondagen, tänker hon bekymmrat och ser på stopet.
"Dvärgarna" säger Tamara bestämt, "Det låter trots allt som att det kan vara en av ringarna, Och om inte så kan vi säkert få reda på något, och desutom låter det som om de behöver hjälp." säge hon leende åt tanken åt att kunna få dra sitt svärd mot orcsher, som hon längtat till att få ut sin illska och frustation på något.

"Passar bra för mig", svarade Daeron och tömde stopet. Han hade trotts allt druckit för mycket, för hans takar kädes förunklade, och om något oväntat nu hade hänt hade han haft långsamt att reagera.
"Vi borde kanske dra oss tillbaka", sade han och såg på det tomma stopet framför Tamara. Även hon hade druckit mycket den kvällen. Daeron undrade över orsaken, men frågade inte. Kanske hon endast behövde hjälp att somna.

Tamara nickade och såg på honom, på stopet och på honom igen, och mumlade tyst, "Jag kommer inte kunna sova." säger hon så lågt att knappt han skulle kunna höra. För hon hatar att erkänna att hon var så dålig, eller svag eller ja vad de kunde kalla det. Hon hatade att inte klara allt själv till perfektion och hon såg på Daeron som inte verkade speciellt nykter, liksom hon själv var han mycket påverkad.

Daeron kunde knappt urskilja orden, så lågt talade hon. Han såg hur svårt det var för henne att säga det, och han kände något av den där beskyddande instinkten som kommit över honom i skogen. Det värmde, och han log vemodigt.
"Vill du att jag är med dig tills du somnar?" undrade han med lägre röst, så ingen annan skulle höra. Det var inget hotande eller förförande i hans röst, endast vänlighet. Det var få han talade så åt.

Tamara nickade svagt och mötte inte ens hans blick, så svårt var det för henne att erkänna det hela för honom. Helst skulle hon vilja ha honom där vid sig hela natten, men hon kunde inte kräva det av honom, han skulle säkert vilja göra något annat, något med en normal och oförstörd kvinna. Inte ville hon störa honom med sina problem. Dock tänkte hon inte på att den enda kvinnan var värdinnans dotter och hon var knappast tillgänglig, men vad visste hon?

Daeron log och nickade.
"Kom då så går vi", sade han och reste sig.Till sin förvåning vinglade han lätt till, han hade druckit mer än han trott. Försiktigare gick han över till Tamara, ifall hon också skulle ha problem med sitt balanssinne.
De måste ha en ganska stark produkt här, för normalt skulle den här mängden inte gjort annt än fått Daeron litet piggare. Nu såg till och med värdinnans dotter söt ut. Daeron skakade roat på huvudet åt tanken och hans blick föll på Tamara. Han insåg hur mycket vackrare hon var, men trängde undan tanken. Tamara var inte sådan.

Tamara såg på hans ostadiga ben och ställde sig långsamt upp själv och kände allt snurra till så hon tog tag i bordet, så starkt trodde hon inte att det var. Så småningom rätade hon på sig och nickade och log lite mot honom. Sedan på inte allt för ostadiga ben började de ta sig till Tamaras rum, hon satte nyckeln i dörren och öppnade den sakta för Daeron så han kunde kliva in. Hon kan inte med ord beskriva hur tacksam hon är mot honom, att hjälpa henne , hon var inte van vid sådant.

Daeron följde Tamara till hennes rum och stödde sig mot väggarna då det var möjligt, även om han nog inte hade trillat omkull ändå. Det kändes dock en aning säkrare.
Tamara fick dörren upp och de steg in i hennes rum. Daeron stängde dörren efter sig och såg sig om. Hennes rum var likadant som hans, men filten över sängen var litet olik. Det fanns dock inte mycket utrymme där, och endast en enkel säng.
Så Daeron gick fram till fönstret för att låta Tamara lägga sig där. Hon ville antagligen inte ha honom bredvid sig, så som hon kände om män, så han var litet osäker över situationen. Utanför fanns huvudgatan, öde den här tiden av dygnet.

Tamara drog av sig kläderna då han vände ansiktet mot fönstret så hon bara stod i linnet, en kort sak som nådde över knäna och med smala axelband. Hon fick av sig knivarna, folk skulle säkerligen tycka att hon överdrev. Men hon hade aldrig känt sig säker med andra och de tunna men ytterst farliga knivarna som inte syntes under hennes kläder var ett mycket bra vapen, de flesta var dock i kläderna i gömda fickor och liknande. Slutligen satte hon sig på sängen och la ifrån sig dolken på bordet bredvid. Hade hon någonsin sovit utan den i handen? Nej inte så länge hon kunde minnas, men den låg nära inte för att hon ville använda dem på Daeron.
Hon kände alkoholen inom sig, den gjorde det svårare att tänka och ja....gjorde henne modigare? Hon visste inte, men hon visste med sig själv att Daeron inte var som männen hon hade mött och lärt sig att fråkta om hon inte var beväpnad. "Kom och sov vid mig." ber hon men ser inte på honom för hon är rädd vad en svaret blir.

Daeron såg med sidoögat att Tamara höll på att klä av sig, men såg sig inte om. Han hade dock sett henne i något liknande förr, så då hon lade sig på sängen vände han sig om och kastade en blick på dolken hon lämnat på nattbordet.
Hennes ord gjorde Daeron förvånad, det hade han inte förväntat sig. Men å andra sidan, var skulle han då ligga, på golvet?
Så han nickade och gick fram till sängen, försiktigt satte han sig på kanten och drog av sig jackan och stövlarna. Sedan lade han sig sakta på ryggen, så långt ut till kanten för att ge utrymme åt Tamara.