Power (Ett rollspel för alla)

Liz hoppades väldigt mycket på att strömavbrottet i rummet var över. Hon hade rätt.
Mia satt återigen på sängen i det nu ljusa rummet och sminkade sig. Liz ville bara att alla skulle dra åt helvete.
"Vart fan har du varit då?", sa Mia. Liz tyckte att det var det enda Mia kunde säga.
Istället för att få ett raseriutbrott så svarade Liz med låg röst.
"Jag tycker inte att du ska svära hela tiden, plus så är det onödigt att ha så mycket smink. Svaret på din fråga? Jag gick ut", sa Liz med lugn röst.
"Du bestämmer inte över mig", sa Mia med ett hånleende.
"Du bestämmer inte över mig heller", sa Liz, men hon kunde inte kontrollera vad hon sa sedan, "din skit."
Det var för mycket för Mia. Hon studsade upp ur sängen, och tryckte Liz mot väggen.
"Jag kommer visst att bestämma över mig och du kallar mig inte "din skit" igen", sa Mia med rasande röst.
Liz kunde inte kontrollera sig igen. Hon såg in i Mias ögon och plötsligt såg det ut som om hon fått en elchock och föll till golvet.
Liz måste ta henne till någon sjuksköterska.

((DET HÄR BLEV VÄLDIGT LÅNGT NU))

Ett ljus sken mot Francescas ögonlock. Hon slog upp ögonen och såg sig omkring, men hon var inte på sitt rum, hon låg på rygg på en parkbänk, i en ring av lönnar. Snart skulle väl hennes mamma ropa på henne och säga att det var mat, och när Francesca inte kom skulle hon gå in och äta utan henne, med sina perfekta barn, Francescas storasyskon, Cecilie och Andrew. Känslan av att inte behövas högg till i Francesca, och hon stirrade upp i de ändlösa lönnlöven.
Vänta, lönnlöv? Där hon bodde fanns inte en lönn på flera mils avstånd. Eller där hon bott, var det kanske? Minnet kom tillbaka tillsammans med vakenheten, och hon mindes att hon numera bodde på en internatskola, det sista, självklara beviset på att hon inte hörde hemma hos sin familj.
Hon hade väl somnat till.
Solen stod mycket lägre än när hon senast slöt ögonen, och det verkade ha blivit sen eftermiddag.
Francesca bestämde sig för att gå upp på sitt rum, och stilla röksuget som återvänt medan hon sovit.

Liz kunde inte hitta till sjuksköterskan. Det var ju perfekt.
Hon släpade på den medvetslösa Mia.
Liz hade kommit fram till att det är något fel med elen i deras rum. Liz var inte säker på om hon vågade gå in där igen efter strömavbrotten och nu Mias elchock.

Liz blev efter ett tag väldigt trött på grund av hennes dåliga kondition.
Hon sjönk ihop, andfådd, med ryggen mot väggen. Hon satte Mia i sittande ställning och lutade henne mot väggen. Mia föll sedan ihop åt andra hållet.
Liz kunde inte hitta tillbaka till rummet eller till något annat. Hon hoppades bara att någon kunde hitta dem och att Mia inte vaknar.

((Jag kan träffa på dig LolFeelings))

Serah tittade förvirrat bort. Hur kunde hon inte ha någon spegelbild?
Med båda nävarna hårt knutna smög hon ut genom dörren ännu en gång. Men den här gången försiktigt, för att inte skrämma Delia. Jag har verkligen blivit galen, tänkte hon när hon sprang nerför trappan.
Plötsligt kände hon hur en rysning for över henne. Nackhåren reste sig precis när hon såg två tjejer vid väggen.
"Hej?", försökte hon.
((Observera att hon ICKE är osynlig))

Liz såg någon komma gående mot dem. Hon tror att det var en av de "välsignade".
"Hej?", sade hon frågande.
Liz har alltid varit helt blyg av sig, så hon viskade knappt hörbart.
"...hej?", svarade Liz.

[har nog tappat bort tråden. Förlåt]

((Hej hej, här kommer jag Jag är ute, så det kanske blir dåligt eftersom jag skriver på mobilen))

Annabeth gick runt inomhus.
Efter ett tag blev hon kissnödig. Snabbt hittade hon tjejtoaletten och gick in.
Annabeth ställde sig framför spegeln. Hennes gamla jag stirrade tillbaka; de allvarliga, stormgrå ögonen, det lockiga blonda håret, det ganska kantiga ansiktet. Men efter allt konstigt som hänt, så verkade spegelbilden främmande.
Annabeth hörde dörren öppnas. Ett gäng fnittriga tjejer kom in. De stannade och stirrade på henne, och viskade.
Det var lätt att ignorera de tills den som verkade vara ledaren sa något.
"Vem har vi här då?" Tjejen var rödhårig, med en massa smink och ett hånleende som förvrängde det annars perfekta ansiktet. "Är du inte en av freaken som blev uppropade av rektorn?"
Annabeth kände ilskan börja bubbla, men tryckte ner den och spände ögonen i tjejen. Hon verkade bli lite skrämd, men återhämtade sig snabbt.
"Vad hände? Kastade han ut er ur skolan? Skulle vara skönt att bli av med ett gäng idioter. Satt inte du bredvid han som ramla av stolen ((Lupinfan, hoppas det är ok att jag använder Will såhär...))?"
En konstig känsla spred sig från fingrarna. Annabeth såg nästan rött av raseri. Och plötsligt hördes ett högt gurglande muller. Fnittertjejerna tystnade och såg sig förskräckt omkring.
Den konstiga känslan tilltog i styrka, liksom mullret. Den var lite lik känslan hon fått när hon renade fontänens vatten, men starkare.
BOOM!!!
Alla toaletter exploderade. Handfatens kranar sprutade vatten hejvilt. Toalettvatten skjölde över de alla. Tjejerna skrek och sprang ut, men Annabeth stod kvar. Så fort de var ute stoppades kaoset.
Annabeth stirrade på sina händer.
Hon var fortfarande torr.


((Jättelångt ... Hoppas det e ok ändå ))

(( Det är ok ))

Serah blev överrumplad att hon kunde se henne. Hon öppnade munnen för att säga något i stil med: Kan du se mig?, men hejdade sig i sista sekund. Det skulle vara konstigt.
"Behöver du hjälp?" Hon sneglade mot den medvetslösa tjejen jämte.

Tjejen såg förvånad ut. Varför?
Är det inte normalt att det finns en medvetslös idiot här?
"Behöver du hjälp?", frågade hon samtidigt som hon lade en blick på Mia.
Liz använde en lite starkare röst den här gången.
"Ja, tack. Det var riktigt underligt. Det är något fel på elen i vårat rum. Hittar du till en sjuksköterska?", frågade Liz.

Nik hade suttit på fönsterkarmen en längre stund, till sist hade han nog att beskåda människorna som gick i parken. De hade i alla fall tur som inte satt instängda i ett hus fullt med idioter. Utan att tveka kastade han över benen till utsidan av fönstret och lät sig själv falla ner. Han hade hoppat från högre ställen, så han hade inte varit det minsta bekymrad över sin egen säkerhet, förresten gick den vägen snabbare än trapporna.
Med händerna i sina jeans-fickor gick han mot parken, han behövde komma bort från skolan och förmodligen smakade maten skit också. Rektorn hade fått något fel, med tanke på att han inte alls passade in i gänget, han passade inte in någonstans och så skulle det förbli. Ändå kunde han inte låta bli att vara nyfiken över vad det var för 'gåva' som han hade talat om....