Lily~James - Always and forever [SV]

Hehe ja och tänk på att Lily blev gravid i Juni och hon skulle föda i Juli två år senare? Just sayin'...




Kapitel 22
Sorg igen.
September 1978.

Men när han var nere på golvet och började springa mot podiet grep Lupin honom om bröstet och höll honom tillbaka.
’’Det finns ingenting du kan göra, Harry…’’
’’Hämta honom, rädda honom, han har alldeles nyss gått igenom!’’
’’…det är för sent.’’
’’Vi kan fortfarande nå honom…’’
Harry kämpade hårt och våldsamt, men Lupin ville inte släppa taget om honom.
’’Det finns ingenting vi kan göra, Harry… ingenting… han är borta.’’
’’Han är inte borta!’’ skrek Harry.
Han trodde det inte, han ville inte tro det, han kämpade fortfarande emot Lupin med all sin kraft. Lupin förstod inte, folk gömde sig bakom förhänget, Harry hade hört dem viska första gången han hade kommit in i rummet. Sirius gömde sig, stod helt enkelt på lur där bakom så att de inte kunde se honom…
’’Sirius!’’ Vrålade han. ’’SIRIUS!’’
’’Han kan inte komma tillbaka, Harry’’, sa Lupin och hans röst bröts medan han kämpade för att hålla kvar Harry. ’’Han kan inte komma tillbaka därför att han är d…’’
’’HAN…ÄR…INTE…DÖD!’’ tjöt Harry. ’’SIRIUS!’’

-Men det är ju inte hennes fel? Sa Sirius bestört när han hörde nyheten vid middagen.
-Jag vet, sa James.
-Hon kan ju inte klandra sig själv för det, sa Remus och skakade på huvudet.
-N-neej det kan hon inte! Sa Peter.
-Jag vet att hon inte borde det, och jag sa det till henne, men hon tror fortfarande att allt är hennes fel och att jag kommer lämna henne så fort jag kan.
Remus satte i halsen, Peter flämtade till och Sirius spottade ut vattnet han hade i munnen.
-V-va? Sa Peter.
-Det är ju inte klokt! Sa Sirius upprört.
-Du väntade ju på henne i sju år, och sen lämnar du henne bara? Tänker hon inte klart eller? Sa Remus.
-Tydligen inte, sa James och skakade på huvudet.
-Till mig sa hon bara att hon hade förstört allting och svikit dig. Vi trodde först att hon hade varit otrogen eller något, erkände Sirius.
-Lily skulle inte klara att vara otrogen. Jag sa till henne om och om igen att jag inte tänkte lämna henne, att vi hade det bra iallafall och att det inte var vår enda chans. Men hon verkade inte lyssna på det.
-Klart hon inte lyssnar på det just nu, sa Remus. Hon visste ju hur glad du var över det här...
-Jamen det betyder la inte att jag lämnar henne för att...
-Måntand! Skrek Sirius plötsligt till. Spring! Alla fyra vännerna kastade en snabb blick på himlen, där ett stort silverklot höll på att visas.
James, Sirius och Peter visste att det var sekunder som räknades nu.
De sprang in i vardagsrummet, där det fanns en liten dörr som ledde ut till en liten stuga utanför huset. Eller ingen stuga egentligen, snarare en gigantisk järnbox.
Sirius öppnade dörren och James och Peter knuffade in Remus, vars ögon hade smalnat och ryggen krökts.
Sirius smällde igen dörren och låste från utsidan. De hörde dova ylanden, men Remus hade varit noga med att välja en så ljudisolerad box som möjligt.
-Det känns hemskt att låsa in honom såhär, sa Sirius och lade ner nyckeln i sin ficka. Jag kan låsa upp imorgon.
-Okej, sa James. Tack, Tramptass. Nu måste vi bara städa upp i köket.
-Nej, gå till Lily innan hon tror att du redan har flytt därifrån. Jag och Slingersvans fixar dethär.
James kastade en tacksam blick åt dem och gick sedan hem.



Några dagar senare, på middagen hemma hos Sirius, hade det bara varit James som sett till Lily sen Remus födelsedag. Hon dök inte upp till promenader, spel, lunch, middag eller något annat, men Sirius, Remus och Peter frågade varje gång hur hon mådde.
-Hon är okej, sa James varje gång. Men hon känner fortfarande inte för att träffa någon eller gå ut.
Det verkade som om varje gång James kom in låg Lily och sov. Han visste inte om hon faktiskt sov, eller om hon bara ville undvika att prata med honom. Hon var en väldigt skicklig skådespelare isåfall.

-Hon måste väl komma ut förr eller senare, sa Sirius och tog en tugga av sin potatis. Hon kan ju inte stanna där för alltid.
-Tveksamt, sa James. Jag tror uppriktigt sagt att hon planerar att dö där.
-Du måste ju göra något åt det, Tagghorn, sa Remus. Säg till om det är något vi kan hjälpa till med.
-Ni kan hjälpa till med att komma på hur jag ska göra något åt att hon bara ligger i sängen och stirrar upp i taket eller sover, sa James och petade aptitlöst i sina bönor.
-Prata med henne, och låt henne inte sova helatiden, sa Remus.
-Jag tror att det är viktigt med att visa kärlek, så hon fattar att du inte är arg på henne, sa Sirius.
-B-bra ide Tramptass! Sa Peter.
-Tack för ideerna. Jag ska prova de när jag kommer hem, jag lovar.

När James kom hem var det kolsvart i huset. Han gick in i köket och tände lampan.
Till sin stora förvåning låg en lapp med Lilys prydliga handstil på köksbänken. Vilket betyder att hon måste ha gått upp ur sängen någon gång under kvällen.

Om du fortfarande är hungrig efter middagen, vilket du brukar vara, står rester av min middag (Spaghetti och köttfärssås) i en låda i skafferiet.

'Hon har alltså ätit middag' tänkte James och ställde lådan med rester från middagen hos Sirius som han hade tagit med sig åt henne.
Han kollade på klockan. Tio över nio. Han smög upp för trappan och gick in i sovrummet, där Lily, inte till James förvåning, låg och sov. Han hängde av sig sin jacka på garderoben och satte sig jämte henne på sängen.
James smekte hennes kind, och kysste henne i pannan. Hon vaknade till lite, och kisade med ögonen.
-Älskling, hur mår du? Viskade James.
Lily var tyst länge innan hon svarade.
-Jag lever iallafall.
James lade sig ner bredvid henne och fortsatte klappa henne över håret.
-Lily, snälla sluta göra såhär mot dig själv. Det är inte ditt fel. Dessutom är vi unga, vi har hela livet på oss för barn, familjeliv och sådant.
-Vi hade det så bra, och jag sumpade allting...
-Vi hade det bra redan innan du blev gravid, och du sumpade inte alls allting. Det är ju inte ditt fel.
Lily sa inget.
-Men du var så glad. Du var glad, jag var glad, alla var glada. Jag förstår om du aldrig vill se mig igen.
-Aldrig vill se dig igen? Upprepade James i en upprörd viskning. Lily, du är den bästa personen jag någonsin träffat. Jag skulle aldrig drömma om att vilja skiljas från dig.
Lily sa ingenting, det gick en ganska lång stund innan det hördes en viskning från James.
-Lily... vill du gifta dig med mig?

OMGOMGOMGOMGOMGOMGOMG SÅ AWESOME! GRÅTER OCH SKRATTAR SAMTIDIGT! ♥

Mugglisnamn: sanna1324567
Ålder: 10
Elevhem: GryffinClaw, I guess
Level: MoD (Master of Death)
Intressen: Mugglis, HP, läsa, dansa, simma/bada
FavoritHP-bok: Sjuan
FavoritHP-film: Ettan och tvåan
Favoritperson i novellen: Lily och James
Favoritcitat ur novellen: Remus Lupin var arg. Sjukhuset var som en enda stor labyrint. Han hittade inte till rummet där James var, så han gav upp, men då hittade han inte tillbaka till väntrummet. Han tänkte gå tillbaka till kafferummet och börja om därifrån, med då hittade han självfallet inte dit heller.
Lite mer vad du tycker om min novell: Helt fantastiskt BRAWESOME och FANTASTISK SUPERBRAIGT helt enkelt

Awesomeigakapitelsomjagvillhamerav!
När kmr det mer? c:

OMR HAN FRIIIIIIIIIIIIIIIIIAAAAAAAAR


Åh btw


Mugglisnamn: Ginny.:.Weasley
Ålder: 12
Elevhem: Gryffindor
Level: Master of Death
Intressen: Dans och musik.
FavoritHP-bok: Åh gode Rowling, är det möjligt att välja en? Men ja, tvåan kanske?
FavoritHP-film: Dödsrelikerna part 2!
Favoritperson i novellen: Sluta ställa mig så svåra frågor D: Nej men, Lily kanske?
Favoritcitat ur novellen: ''Lily sa ingenting, det gick en ganska lång stund innan det hördes en viskning från James.
-Lily... vill du gifta dig med mig?''
Lite mer vad du tycker om min novell: Den är bäst, bäst, bäst, bäst, bäst, bäst och bäst. Sa jag att den var bäst?

Oh Merlin, han friar! Det är är bara för &%=;(**/_( awsome!

I love you, James Men vad underbart, han friade. Fantastiskt kapitel, du underbara människa

Bästa kapitlet någonsin♥

BRAWSOME!!!!!

Bästa kapitlet någonsin! Jag älskar dig igen!

aw tack!!!


((Kolla nu på datumet för kapitlet. Det är ett ganska stort hopp))



Kapitel 23
Ljusare tider
September 1978 – Juni 1979

Både Black och Lupin såg alldeles lamslagna ur.
’’Harry, det här motbjudande kräket är skuld till att du är föräldralös’’, morrade Black. ’’Den här krypande dynghögen skulle lugnt ha sett dig dö, utan att lyfta ett finger för att hjälpa dig. Du hörde honom ju. Hans eget usla skinn betydde mer för honom än hela din familj.’’
’’Jag vet’’, sade Harry andlöst. ’’Men vi tar med honom upp till slottet. Vi överlämnar honom till dementorerna. Han kan skickas till Azkaban… döda honom bara inte.
’’Harry! Flämtade Pettigrew och slog armarna om Harrys knän. Tack, tack. Det är mer än jag förtjänar.Tack!’’
’’Släpp mig!’’ fräste Harry och slet sig med avsky ur Pettigrew, vars andetag kom i ansträngda väsanden medan han höll sig hårt för bröstet.
Black och Lupin tittade på varandra. Sedan sänkte de trollstavarna med en gemensam rörelse.
’’Du är den ende som har rätt att besluta det, Harry’’, sade Black. ’’Men tänk… tänk på vad han gjorde…’’
’’Han kan skickas till Azkaban’’, upprepade Harry. ’’Om någon förtjänar att spärras in där, så är det han.’’
Pettigrew andades fortfarande väsande bakom honom.
’’Nå, då så, sade Lupin. Flytta lite på dig, Harry.’’


Dagen efter satt Lily vid frukostbordet tillsammans med de andra, och hon såg gladare och friskare ut än hon gjort på länge.
-Lily! Sa Sirius, Remus och Peter när de såg henne. Hur mår du?
-Strålande! Sa hon. Själva då?
Förbluffade av svaret, gav vännerna henne inget svar, istället tog hon upp ett paket flingor.
-Det här lakritspuffarna är verkligen goda. Här! Prova!
James satt bredvid henne och kunde inte sluta le.
-Hon har rätt, de är utsökta!
Sirius, Remus och Peter slog sig ner på stolarna mitt emot Lily och James med ett höjt ögonbryn var. När Lily sprang in för att hämta mer mjölk, kastade Sirius en snabb blick på James.
-Har du gett henne någon drog eller nåt?
James skakade skrattandes på huvudet, och Lily kom inrusande i samma sekund med en flaska mjölk i högsta hugg.
-Här, sa hon och räckte den till Remus, som direkt såg att någonting glittrade till på hennes finger. Han frös till mitt i en rörelse och kollade från Lily till James.
-Lägg av! Skrek han så högt att Peter nästan flög av stolen. När då?
-Igårkväll, sa Lily, och hennes ögon glittrade av pigghet och iver.
-Jag HATAR att Måntand alltid kommer på de roliga nyheterna först! Vad är det nu då som har hänt? Tjöt Sirius.
-Tramptass, skulle du ha något emot att vara bröllopsmarskalk i juli nästa år? Sa James.
-Nej, sa Sirius och ryckte åt sig mjölken. Eller det beror på, vems bröllop?
-Vårt, såklart, fnittrade Lily.
Sirius och Peter tittade upp, och tittade från Lily till James precis som Remus gjort några sekunder före dem.
-Lägg av! Sa Sirius. Vad roligt! Grattis!
-G-grattis! Stammade Peter.
-Så, är du bröllopsmarskalk då? Sa Lily till Sirius.
-Försök stoppa mig, sa han glatt.


Lyckan var tillbaka i de fyra små husen. Alla skrattade och hade roligt som aldrig förr, och ingen nämnde någonsin det ofödda barnet. Efter några veckor anslöt sig även Peter till Fenixorden, vilket ledde till ännu ett samtalsämne vid middagen varje kväll, då ingen hade fått prata om det inför någon utomstående.


Det blev Juni och James, Lily och Sirius hade gått sin första termin på Aurorutbildningen.
Remus hade börjat jobba som receptionist på infocentret vid ministeriet, och Peter hade lyckats få plats som läkarassistent på Sankt Mungos.
Bröllopsplanerna blev fler och fler. James och Lily bestämde sig för att ha ett klassiskt kyrkbröllop. Som bestämt skulle Sirius vara bröllopsmarskalk, men det blev nu dags för Lily att välja sina två brudtärnor.
Hon ringde upp sin syster.
-Jag gick med på att komma till det freakade bröllopet, fräste Petunia åt henne. Men jag dör hellre än är brudtärna!
Tårögd ringde istället Lily upp sin vän Mary MacDonald, som mer än gärna ställde upp.
Vem som skulle bli brudtärna valde Lily att diskutera med James och deras vänner på middagen samma kväll.
-Jag hade tänkt på Petunia och Mary, sa Lily sorgset. De är ungefär lika långa och passar dessutom i samma färger. Men Petunia var ju inte direkt villig att hoppa på erbjudandet.
-Vad tråkigt, sa James. Vem mer kan du fråga då?
-Jag vet inte, sa Lily och skakade på huvudet. Det slog mig för några timmar sedan att jag verkligen inte har några tjejkompisar.
-Amy Johnson då? Sa James. Ni var ju jättebra vänner på Hogwarts! Eller Alice Longbottom, ni verkar ju vara jättebra kompisar nu!
-Det finns en som jag tänkte på... sa Lily tveksamt.
-Bra, vem då? Sa James.
-Vi är inte direkt vänner, eller lite grann kanske, vi har skrivit brev nu i flera månader. Din kusin, Tramptass.
-Jag hoppas med hela mitt hjärta att du menar Andromeda.
-Det stämmer, hon skrev ett långt brev och bad om ursäkt för sin syster, jag svarade och hon skickade ett brev tillbaka...
-Fråga henne! Sa Sirius. Hon blir säkert jätteglad! I hennes julbrev lät det som om hon gillade dig.
-Situationen löst! Sa James glatt.
-Så bra, sa Remus. Vet ni, jag tror faktiskt jag går och lägger mig nu. Det börjar bli sent.
-Jag också, sa Sirius och gäspade.
-Samma här, sa Peter.
-Okej, vi sitter nog uppe ett tag till, sa James. Vi dukar undan sen, det är lugnt.
-Tack så mycket, sa de andra och gick hem till sig.
-Du James, sa Lily efter en liten stund. Vilka ska vi bjuda? Hur många?
-Vet inte, får se nu... Slingersvans, Tramptass och Måntand, 3, pappa, 4, din familj, 7, om inte den där Vernon ska med?
Lily skakade på huvude och James fortsatte;
-Okej, sju, alla från orden eller?
Lily nickade
-56 sammanlagt. Amy, Mary och Sophie som du delade sovsal med va?
Lily nickade.
-59. Några fler?
-Vi har ju hållit kontakten med familjen Tonks, vi borde ta med de också.
-Okej, 62. Borde vi ta Tramptass, Måntands och Slingersvans familjer också?
Lily tänkte lite och sa sedan;
-Det gick ju inte så bra med familjen Black när de var här. Men Mr och Mrs Lupin har ju varit här många gånger, räkna med de. Slingersvans mamma har vi ju inte ens träffat än, så det känns lite konstigt att bjuda henne.
-Mr och Mrs Lupin, då är vi uppe i 64 pers. Några fler?
-Öh James... jag skulle faktiskt vilja bjuda Severus...
James ryckte till och kollade på henne.
-Du skämtar?
-Nej. Han...
-Efter det han kallade dig?
-Jag vet mycket väl vad han kallade mig, men han var min bästa vän i sju år och min första kontakt med magivärlden. Han berättade för mig om trollkarlsvärlden, Hogwarts och allt sådant. Minns du?
James sa ingenting, utan kollade demonstrativt bort när hon försökte möta hans blick.
-Vi pratar imorgon, sa han. Jag går och lägger mig nu.
Han reste sig upp och gick in i huset innan Lily hann säga någonting.

Dagen efter vaknade Lily med att någon viskade i hennes öra.
-Förlåt, hördes James viskande röst. Det är klart du får bjuda vem du vill till vårt bröllop. Förlåt.