Hungerspelen (Rollspel)

Ja suckade och vände mig om och gick iväg. Jag bestämde dig för att hålla mig borta från flickan. Mina vapen låg kvar på marken, men jag behövde dom inte längre.

Flickan gick och Kattie stod kvar. Nu då? Kattie tittade på alla vapen som låg på marken. En röst i hennes huvud sa: "Vad ska du göra nu då, Kattie? Går allt emot dig? Är du ensam? Är du rädd?" Kattie slöt ögonen. Rösten skrattade ondskefullt. Kattie satte sig ner på knä. Hon slet i håret och skakade i hela kroppen. Det var hennes fars röst.

Vad skulle man göra nu då? Det fans inte mycket att göra. Jag hade mat så det skulle räcka i flera veckor och jag hade inget att oroa mig för. Spelledarna skulle säkert hitta på något nu, och inget visst vad.

(Lupinfan, nu får du hitta på något för det värkar som att ingen vill döda någon )

((Lupinfan kan tyvärr inte svara på ett tag så ni får nog vänta några dagar ^^)

((Jag vet^^ Men jag skriver ändå. Men Lupinfan du värkar ha missat att Kattie dödat flickan från distrikt 7. När du kommer tillbaks och förhoppningsvis ser det här så kan du ju fixa det ))

Kattie ställde sig upp. Hon tog ur knivarna ur väskan och la väskan på marken. Hon tog pilbågen och kogret. Sen sprag hon iväg och lämnade resten kvar. Hon sprang så länge hon orkade. Tills hon plötsligt kännde smärta. Hon hade glömt att hon var skadad. Smärtan hade kommit tillbaka. I benen, armen, handen, alla ställen där hon skadat sig. Hon slutade ändå inte springa. Hon visste egentligen inte vart hon var påväg, men hon visste att hon hade svikit Melanie. Nu var säkert flickan från ettan påväg mot Melanie. Kattie stannade vid ett stup. Smärtan var olidlig. Hon la sina vapen bredvid sig. Hon föll ihop på marken. Hon tittade upp på himmlen. Den var blå. Kattie andades lungt för att inte gripas av panik.

Melanie visste inte vad hon skulle göra men hon bara satt där hon var, och kollade rakt framför henne på ett träd och väntade på att något skulle hända. Hon kände sig dum...Varför finns jag? Kom en röst upp i huvudet...Ja, du har rätt varför finns jag? Sa rösten i huvdet igen...

((Nä nu ni!! Nu tycker jag att det borde bli ett slut på detta snart!!))

Kattie tittar upp i himmlen. "Kattie" hörs en mjuk röst. "Kattie". "Nej, nej" viskar hon tyst för sig själv. "Kattie" Tårarna letar sig fram. "Kattie det är ju bara jag" "Nej, mor! Nej, det är inte sant!" "Jo gumman, jag har gått vidare" Tårarna strömmar nu ljudlöst ner för Katties kinder. "Du får inte följa far" "Det är försent" säger hennes far. "Nej!! Försvinn!!" säger Kattie. "Var stark, var modig. Jag stannar hos dig" "Tack mor" Kattie sätter sig upp. Hon tittar ner för stupet och sen upp i himlen. Den var faktiskt vacker....

"Inget händer", säger spelledaren Lupinfan i kontrollrummet. "Vi behöver något som sätter fart på spelarna. Förslag?"
"Giftregn?" frågar en ung man.
"Inte igen" säger Lupinfan.
"Vad säg som en eldring?" frågar en kvinna.
"Inte illa" säger spelledaren fundersamt. "Den får omringa hela arenan och sedan krympa.". Det blev en tyst paus. "Vad väntar ni på? Sätt igång! Folket vill ha spänning!"
Alla i rummet börjar röra på sig och jobba. 5 minuter senare börjar en 10 meter hög ring av eld röra sig från kanterna av arenan, och fortsätter långsamt mot mitten, och ödelägger allt i sin väg...

Helt plötsligt dycker en ca 10 meter hög eldring upp. Kattie är snabb upp på fötter. Elden kommer närmare och närmare. Kattie börjar springa för allt hon är värd. Hon springer förbi flickan från ettan utan ett ord. Hon springer och springer bort från elden som kommer närmare och närmare. Hon känner hettan från den och vrider huvudet en aning bakåt. Hon ser lågorna som slukar allt i sin väg.

"Stopp! Stopp!" ropar Lupinfan. "Den är för snabb! Den ska bara samla spelarna i mitten!"
Han tittade på en skärm som visade en simulering av elden, justerade hastigheten, och spolade framåt i ett scenario där omkretsen på eldringen när den stannar är 15 meter.