Svart EMO

Oooooooooh...

Men ni är ju för snälla ! ♥



Tack så hemskt mycket ♥

Underbart kapitel

Hejj alla underbara läsare! Nu har vi kommit till det 36 kapitlet/inlägget och jag har slut på snälla ord att säga er förutom att ni är SÅ JÄKLA AWESOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kapitel 36

Nicholas
Det var mörkt ute nu, och jag kände hur svankroppen blev helt på spänn. Det var otroligt, djur kunde ana så många faror som människor inte ens visste om. Jag landade på den barriga skogsmarken och förvandlade mig tillbaka. Drog handen genom mitt hår, en så van gest i skolan för att verka cool.
”Varför i helvete gör jag det nu?!” muttrade jag flinande.
Min kropp spändes igen.
Ett prasslande.
Jag hann precis dra fram min trollstav och viska ”lumos”. Ljuset lyste upp en cirkel runt mig, och försiktigt började jag gå mot platsen prasslandet kommit från.
Sedan hände allt så fort.
En stor svart skugga hoppade fram bakom närmaste träd. Ännu fler gjorde samma sak. Jag höjde min trollstav.
”Expelli-”
En vit blixt lyste upp hela scenen, bara en bråkdels sekund, och innan mina ögon hann ta in synen hade någon hoppat på mig bakifrån och slagit för min mun och mina ögon. Sedan, från ingenstans, kom ett hårt slag med vad som verkade vara en tjock träklubba mot mitt huvud.
Allt blev svart.

Så fort ögonen slogs upp, visste jag vad som hänt.
Dödsätarna hade hittat mig. Hoppat på mig. Slagit mig medvetslös. Kidnappat mig… hit.
Det var en fängelsehåla, trodde jag. Eller, det var så mörkt att man knappt såg något, men eftersom jag sett så många actionfilmer så verkade en fängelsehåla ett bra ställe att dra med en medvetslös fiende. Väggarna och golvet var av sten, hård och kall sten. Luften i cellen var unken och fuktig; det skulle inte ha förvånat mig om det fanns mögel där.
Jag försökte resa mig, men slaget i huvudet gjorde mig snurrig. Jag ramlade igen, och som om jag inte vart rädd nog att slå mig i stengolvet, hamnade jag på något ännu värre. Ett skrik undslapp mig.
Ben.
Okej, missförstå inte, det var inte hundben eller ben som man springer med. Riktiga ben. Skelettben.
Jag ville nästan spy, men något stoppade mig. Jag tyckte nästan… synd om benen. Vilka människor hade de tillhört? Tänk om de blivit torterade? Det kändes inte schysst att spy på de.
”Not cool” mumlade jag.
Plötsligt öppnades celldörren. Ljus strömmade in, men dödsätaren i öppningen var så stor att han nästan blockerade den lika bra som dörren gjort.
”Upp med dig, skitunge” sa han kallt.
Jag satt kvar. De skulle inte få köra med mig.
”Upp med dig, sa jag!” röt han, och den här gången höjde han trollstaven mot mig. Men innan han hann göra något reste jag mig och borstade av mina byxor.
”Såja, lille gosse. Bättre att lyda än att bli torterad och bli tvingad att lyda, va?” flinade han.
Jäkla idiot, tänkte jag.
Jag gick fram till dödsätaren, som med sin trollstav sköt ut rep som band mina händer. Han behövde inte binda mina fötter, för han visste att jag skulle lyda. Han hade trollstaven vänd mot mig, beredd att tortera.
Precis vid dörröppningen fanns en trappa. Jag insåg att cellen var en källare, och det skrämde mig ännu mer. Vems hus var det här? Självaste Ni-Vet-Vems?
Dödsätaren tvingade upp mig för trappan, och jag hade inget annat val än att göra det. Vad har man att välja på, när en dödsätare har en trollstav mot din rygg och bara en väg att gå; dit dödsätaren vill?
Ljuset blev starkare och starkare, och vid änden av trappan drog jag efter andan. Det var ett gigantiskt hus; vita väggar, högt tak, dyra möbler, höga fönster. Jag fattade direkt att det måste vara den rikaste dödsätarens hus.
När jag tittade ut genom fönstren, såg jag att det var skymning. De första solstrålarna lyste på den stora, pampiga herrgårdsträdgården. Två vita påfåglar strövade fritt runt bland rabatterna.
”Jävla snobbar” muttrade jag tyst, så att ingen kunde höra.
Det var fullt av folk i rummet. Ett långt bord var uppställt i mitten, och ungefär tjugo dödsätare satt runt det. På bordet stod det fat med kakor och andra läckerheter, men alla verkade för nervösa för att ta för sig. De verkade vänta på något.
”Här är förrädaren” sa dödsätaren som hämtat mig från källaren.
”Vi vet det” fräste en kvinna med ljust, långt hår. Hennes händer var hårt knäppta över en stor mage.
Stackars baby, den visste inte vad den skulle behöva växa upp med. Jag hade däremot erfarenhet av att leva i dödsätarfamilj.
”Lugn, Narcissa, min älskling” sa en man med lika blont hår som den gravida. ”Du behöver inte bli så arg.” Narcissa gav honom en arg blick, och han tillade snabbt: ”Fast det är ju bara dina hormoner.”
Den blonde mannen verkade vara pappan till Narcissas barn.
”Tyst, Malfoy” sa en mörk kvinna med tunga ögonlock högt. Hon var vacker, men samtidigt ganska skrämmande, och hon verkade lite galen. ”Varje ord som kommer ut ur din mun är så dumt, att du lika gärna kan hålla munnen stängd.”
Den mörka kvinnan och den blonde mannen verkade bråka ofta, och Malfoy (blonde mannen) ignorerade henne.
”Bellatrix” suckade Narcissa. ”Kan du aldrig acceptera…”
”Att den där idioten Malfoy har gjort min syster på smällen?! Aldrig!” skrek Bellatrix.
Förvånat insåg jag att Narcissa och Bellatrix var systrar. De liknade inte varandra ett dugg. Jag hade träffat Bellatrix förut, med hennes man. De hade kommit hem till min familj ibland, för att prata dödsätar-snack. Men Narcissa hade jag aldrig sett förr.
”Kan vi sluta den här diskussionen?!” sa en annan dödsätare kallt. Jag kände igen honom som Travers – han var en av min pappas närmaste vänner.
Ingen sa något, men Bellatrix blev röd i ansiktet.
”Vi måste kalla på ungens far” fortsatte Travers. ”Han kommer bli glad att vi hittade honom.”
Travers vände sig mot Malfoy, som nickade. Det slog mig att det måste vara Malfoy’s herrgård. Sedan lämnade han rummet.
Travers ville väl inte kalla på pappa framför mig, de har väl någon hemligt dödsätarsätt att göra det på, tänkte jag med avsmak.
Rummet blev tyst. Bellatrix blängde på Malfoy, som inte låtsades om henne. Narcissa såg på de både och himlade med ögonen. Någon annan dödsätare tuggade långsamt på en kaka, och en annan rullade tummarna.
Efter ungefär 10 minuter kände jag mig rastlös och nyfiken. Vad kunde det skada att få svar på några frågor innan man dog?
Jag samlade mod.
”Är det här alla dödsätare som finns?”
Alla vände sig samtidigt mot mig, några roade, andra arga.
”Nej” svarade en som jag inte visste namnet på. ”Det här är de viktigaste.”
Han sa det stolt, som om det var ett privilegium att jobba i Ni-Vet-Vems innersta cirkel. Flera dödsätare tittade lite intresserat på mig, men resten vände bort blicken.
”Men varför är inte Mörkrets Herre själv här med de viktigaste dödsätarna?” frågade jag och rynkade pannan.
Jag vågade inte säga ”Ni-Vet-Vem”, eftersom jag trodde ”Mörkrets Herre” skulle ge bättre intryck. Jag var trots allt en av de viktigaste dödsätarnas son. Jag var tvungen att ställa in mig lite hos de, få lite svar på några frågor. Lista ut deras planer. Om jag klarade mig, kunde det vara värdefull information för att stoppa dödsätarna och deras fruktansvärde ledare.
Bellatrix fnös.
”Som om Mörkrets Herre har tid att ge över en snorvalp till dess far” sa hon hånfullt. Men hon tittade på mig med intresse, liksom många fler.
Till slut frågade jag det som gjorde mig mest orolig.
”Vad ska ni göra med mig?”
Alla tittade snabbt bort. Några tittade på Bellatrix och förväntade sig henne fälla min dom, eftersom hon verkade modigast av dödsätarna runt bordet. Men till och med hon tittade omsorgsfullt bort när hon undvikande sa:
”Det bestämmer din far.”
Hjärtat sjönk, men jag påminde mig själv om att jag inte borde ha förväntat mig något annat. Jag var här för Kimberlies skull, och jag skulle göra allt för Kimberlie. Det bevisades just nu.
Jag tittade ner på mina bundna händer. Allt blev tyst igen, utom den kak-ätande dödsätarens långsamma tuggande.
Sedan kom Travers in tätt följd av min pappa.
Pappa verkade sliten, hans hår var gråsprängt och i hans ögon fanns en glimt av panik. Han höll på att tappa greppet, såg jag. Det varken gladde mig eller gjorde mig ledsen; jag brydde mig inte.
Han verkade samla sig och sätta på den kalla blicken och hånleendet. Jag visste att det bara var för att det fanns så många andra där inne.
”Varför är jag här?” frågade han kyligt.
Pappa lät blicken svepa över rummet, och den fastnade på mig. Paniken blixtrade till i hans ögon, och leendet slocknade.
”Vad gör Nicholas här?” sa han med en ton av panik under det kyliga.
Malfoy höjde ett ögonbryn.
”Travers, berättade du inte för honom?”
Travers hånlog. Jag insåg att det var ett test, en lek. Han ville se hur pappa klarade av att se sin son bunden, dömd till döden (nästan i alla fall). Han ville se vems sida han valde; sin herres eller sin sons.
Men pappa tog på den kalla masken igen.
Han släppte mig med blicken och tittade på Malfoy istället.
”Lucius, kan jag få höra hela historien innan ni bestämmer min sons öde?”
”Ah, Nott” sa Travers lite för roat, ”jag tror du känner till själva brottet. Varför berätta historian när du vet brottet? Det är bara att döda ungen. Han är lika mycket värt som en smutsskalle.”
Bellatrix nickade förtjust. Hon var lika grym som Travers.
”Men Travers” skrockade Lucius Malfoy. ”Han har rätt att höra vad hans sons hela historia. Och vi låter den som vet den bäst berätta; sonen själv.”
Alla vände sig mot mig. Och även om jag ville offra mig för Kimberlie, så ville jag inte dö än. Det här var min chans att köpa lite tid.
”Jaa, var ska jag börja?” frågade jag lite ironiskt. ”Jag skulle uppskatta att ni tog bort repen som binder mig. Det är en lång historia, och innan jag dör kan jag väl i alla fall ha det lite bekvämt när jag berättar?”
En road glimt fanns i Lucius ögon när han fick repen att försvinna med sin trollstav.
”Så, unge, berätta nu” röt Travers.
”Dåså” sa jag och satte mig på en tom stol. Dödsätarna stirrade på mig, och jag fattade att jag gåt lite för långt. Men vem fan bryr sig när man ska dö om några minuter?
”Det började väl med att jag tyckte Hogwarts var en skitskola. Jag ville rymma, och så tänkte jag på den där tjejen Black. Hon hade rymt en gång, och det skulle vara bra att ta med en erfaren. Jag visste att hon blev retad för att hon hamnat i Ravenclaw, så jag fråga henne. Först ville hon inte. Sedan så hängde hon med ändå.”
Jag var trött på att ljuga. Jag orkade inte bygga upp murar längre. Jag bara berättade historien, som den var. Men jag berättade absolut inget personligt, bara det de behövde veta.
”Vi flydde in i den Förbjudna Skogen, och vi stannade inte längre på en lägerplats än en dag. Sedan blev jag sjuk, och vi var på en lägerplats i två dagar. Då hittade vi Luke, en kille i vår ålder som blivit utkastad från sin by för flera år sen på grund av snatteri, påstod han. Vi tog hand om honom, och sen fortsatte vi vidare med honom. Efter lång tid hittade vi en by, där borgmästaren hittade en familj till oss. Vi bodde där ett tag, men sedan stack Luke. Han hade blivit utkastad från byn för att han mördat, fick vi reda på, men killen var schysst. Han ville sona sina brott. Jag och Black bodde hos den här familjen, och dödsätare började attackera oss.”
Jag blängde inte ens på dödsätarna. Jag var för trött på den här jäkla flykten.
”Sen så slog jag Black…”
Ett ögonblick såg pappa gillande ut.
”… och hon hamnade på sjukhus. Det var då jag bestämde mig för att komma till er. Vi kastade en imperiusförbannelse över hela staden, förutom några av Blacks vänner. Hon fjantade sig om att det skulle vara hemskt att göra så de glömde henne. Jaja, vi gav byborna order om att glömma att vi någonsin vart där eller kastat imperiusförbannelsen på dem. Sedan stack jag, och började leta efter er. Jag lämnade Black, sa åt henne att åka tillbaka till Hogwarts och leva ett normalt liv. Nu har jag hittat er också.”
Jag gav de ett bittert leende. Alla verkade förstummade en stund av den otroliga historien.
Det var Narcissa som öppnade munnen först.
”Varför ville du hitta oss?”
”För att offra mig” sa jag kort. Alla stirrade igen, och sedan sa Travers;
”Frivilligt? Eller finns det en hake?”
”En liten hake” sa jag. ”Ni ska aldrig mer skada, förfölja eller störa Kimberlie Black.”



Ett extra långt kapitel till er kära läsare ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Super duper mega AWESOME kapitel

SSSSSSSUUUUUUUUUUUUUPPPPPPPPPPPEEEEEEEEEEEERRRRRRRRRR!!!!!!!
Bra med lite extra långt!

Tack till båda två! Och ja, det blev lite extra långt just för att det känns som om mina kapitel har varit magra på sistone... Men jag hoppas jag inte blandade ihop dödsätarna och sånt, jag håller inte koll på alla dödsätare.... Jaja... Och självklart är ju Narcissa gravid med Draco, så snart kommer ju Harry till världen och det blir Voldemorts undergång Men det är om ett och ett halft år, ungefär. Bara lite info till allihopa
Frågan är om Nicholas och Kimberlie överlever tills dess.... *DRAMATISK*

Även om det är fullkomligen onödigt, kan någon skriva ett inlägg? Annars kan jag inte skriva ett nytt kapitel xD

Haha Fint att vi fick lite Feedback ;D

SUPER Man gå in på mugglis efter två riktigt stressiga dagar och får se att det finns 2 kapitel upplagt. Det gjorde min kväll perfekt

Ååå jag tycker lite synd om Nicolas och hans pappa jättebra kapitel! ♥