This feeling I have...Could it be... love?

OMG!!!
Jätterbra

AZUM

mer

Awesome!

Tillbaka och trött som jag vet inte vad... XD Nu får ni lite i alal fall, och jag är sjukt missnöjd med det...
Äsch, skit i det, läs inlägget och lev livet Peace yo ♥

---

kapitel 32 - För tredje gången
Del 4

Jag kände hur mina ögon vidgade sig, hur det smärtade i dem efter tårarna och efter den plötsliga rörelsen. Det kändes så där saltstelt, obehagligt som om jag inte såg, som om jag hade gråstarr eller något. Instinktivt gnuggade jag mig i ögonen, och då jag tittade upp igen möttes jag av Basiliskens svarta, men ändå glödande blick – och mina lemmar förstenades omedelbart.

Jag fick panik. Vem skulle inte få det?

Jag kämpade mot mina osynliga bojor, och blicken gled nästan automatiskt mot Scorpius ansikte. Hans anletsdrag var förvridna av skräck och chock, men hans ögon fixerade sig vid mina. Jag kände hur paniken rann av mig då jag mötte hans välbekanta, om än skräckslagna, gråa ögon. Jag förstod inte varför. Mina tankar skärptes återigen och jag kom ihåg vad jag visste om Basilisken.
Om man ser Basilisken i ögonen så dör man ögonblickligen…
Men varför var jag inte död då? Varför var inte Daisy död?

Åh. Självklart. Vi såg den genom Lilys ögon.

Så inträffade något. Jag kunde inte förhindra det, inte stoppa det. Men jag kunde bli rädd, räddare än förut, och det blev jag då Lily med onaturliga krafter lyfte upp mig och drog med mig mot ingången till kammaren.

Scorp

”Jävlar!” morrade jag då Basilisken, Lily eller vad tusan det nu var lyfte upp Rose och med onormal hastighet hoppade ner i röret som ledde ner till Salazar Slytherins kammare. Utan att tveka tog jag tre snabba steg framåt och hoppade efter dem. Precis då jag försvann ner i röret hörde jag hur James och Albus, tillsammans med rektorns pipiga röst, kom ropade eller skrek efter mig. Jag brydde mig inte om dem; jag hade bara ett mål, i tankarna. Att rädda henne.

Röret var slemmigt och fuktigt, och det luktade instängt. En skarp, stickande lukt kändes också, en lukt som jag inte kunde placera. Jag ville heller inte veta vad det var, eller ännu hemskare vem det var, som luktade. Då jag gled ut ur röret föll jag handlöst framåt en meter, tills mina händer kom i kontakt med något krasande och smutsigt – ben. Jag reste mig snabbt upp, men känslan av regelrätt panik dämpades inom ett ögonblick. Jag såg mig omkring – och konstaterade att röret antagligen var enda vägen upp. Men hur farao skulle jag komma upp för de hala och branta väggarna? Nåja, det var oviktigt. Jag vände blicken mot väggen framför mig igen, mot det andra röret som verkade leda djupare in i kammaren. Jag trodde att jag bara var i ”förmaket” än så länge. Tvekande gick jag fram till röret, och började åla mig inåt.

”Golvet” i röret var otroligt smutsigt, fast jag kunde se svaga avtryck av en kropp som hade krälat där. Jag fäste igen större uppmärksamhet vid spåren – jag antog att det var spåren efter Lily och Rose – men då jag såg blodspåren fick jag genast en annan inställning, mestadels för att lugna mig själv. Dessutom såg spåren mycket gamla ut – blodet var intorkat så att jag inte ens trodde att Madam Flex’s Förtrollade Skurmedel skulle få bort det. En vag tanke om att blodet kanske var från förra gången kammaren hade öppnats formades i mitt bakhuvud, men jag ägnade den inte mer tid än en halv sekund eller så.

Då jag hade tagit mig fram i ungefär tio minuter kom jag fram till en plats där ett stort ras verkade ha ägt rum för en tid sedan, men stenarna låg nu cirka femtio meter bort från platsen för raset. Jag antog att de hade sprängts bort med magi.

Så kom jag slutligen fram till en lite större öppning, men tvärstannade. En lucka prydd med fem ormar stod mellan mig och min… före detta flickvän. Jag hade ingen erfarenhet i parseltunga, eller alls någonting i den stilen. Jag hade bara studerat franska, kinesiska och ryska under min studietid hemma – inget jag kan rekommendera förresten – men absolut inget ormspråk. Jag kunde ju pröva i alla fall…

”Shiaiia-haashaa…”väste jag prövande, och försökte härma Rose från ett minne då hon berättat om vad Lilys far kunde göra – eller kunnat göra. ”Shiaiia hass-shi-hess…”

Något otroligt hände. Luckan gled upp, och jag tänkte nästan stanna bara för att ta in vad jag hade gjort, då jag såg den ensamma skepnaden med det flammande håret som låg i det grunda kalla vattnet i kammaren.

Omfg du skriver helt freaking fantastisk!!!!!

Shiit, jag vill läsa mer

SuperAwesome!

AZUM

Fråga:
Tycker ni att Rosie och Scorp ska:

(1) Återförenas ♥
(X) Fortsätta vara sura/åtskilda >:3
(2) Annat alternativ, i det fallet vilket: ________


OH I'M EVIL 8D