Vamäxan Sarah

^Okej det gör inget

Det är lugnt Lills, vi väntar

gör inget!!!!!!
hade så kul med din kompis

SÅ LEDSEN för att ni fick vänta i en vecka! Men nu ska jag skärpa mig och skriva mer! För denna ff kommer bli längre än jag först trodde, + ni förtjänar kapitel oftare! ♥
Just nu hoppas jag bara att ingen slutade läsa för min lilla paus bara. D;

Kapitel.23
Seth Malfoy

Jag gick chockat ner tillköket efter att ha gått omkring på övervåningen ett tag. Jag hade tittat på tjejen i högst fem minuter innan jag insåg att det måste vara Nessie. Även fast hon inte var vad jag hade väntat mig var det som om jag redan hade vetat det. Och det som störde mig mest av allt var att hon verkade så... Perfekt. Och det var det som jag alltid hade varit rädd för, att mamma skulle gilla Nessie mer än mig. Och jag blir ”utanför”.
”God morgon Sarah” sa Miranda och nickade mot en tom stol som jag sedan satte mig vid.
”Godmorgon” mumlade jag till svar och tog för mig av smörgåsarna som var i en skål på bordet.
Här i köket var Miranda, pappa – som jag inte hade lust att prata med för ögonblicket – jag, och en kille. Killen hade kastanjebruna ögon och ett leende som fick det att pirra i magen. Jag tittade generat bort när killen tittade på mig med de där ögonen.
”Just det” utbrast Miranda och himlade med ögonen. ”Jag har helt glömt bort att ni inte känner varandra. Sarah, det här är Seth – min son, Seth det här är Sarah.” Jag tittade upp mot honom igen och ett leende mötte mig närmare än jag var beredd på.
Han hade kommit fram för att hälsa.
”Hejsan Sarah” sa han och sträckte ut handen. Jag tog hans hand och pressade fram ett leende.
”Hej Seth”

När vi hade ätit klart tog pappa med mig ut på en balkong på övervåningen. Han hade sagt att han ville prata med mig.
”Sarah...” började pappa och tittade oroligt in i mina ögon. ”Det var inte såhär jag ville att du skulle få veta att...” han tystnade och tittade bort.
”Att Nessie också är här” avslutade jag och kände hur arg jag blev bara jag nämnde det.
”Det var inte meningen att ni skulle träffas så här... Din mamma och jag hade till och med ordnat ett möte på sommaren...” Pappa är verkligen ledsen över det här, fast jag vet inte om mamma är det.
”Men hur visste du att jag sett Nessie, i det där rummet?” frågade jag förvånat och undrade om de hade övervakningskameror.
”Jag såg det på dig, gumman. Ingen ser så sur ut på en fin dag som den här” sa han och log lite smått. ”Men jag är nästan helt säker på att du vill veta allt om varför Nessie är här. Och du har säkert listat ut att det var därför du inte fick komma hem över lovet” sa han och suckade. Jag hade egentligen inte alls tänkt på det, fast nu när han sa det så lät det ju helt sant. Jag nickade till svar åt honom och väntade på att han skulle börja förklara.
”Fast vi måste prata med mamma först” sa han när han såg min förväntansfulla min.
Ja, för varför skulle pappa kunna berätta något såhär viktigt utan mamma? Såklart inte, det är mamma som är ”bossen som bestämmer” och ingen säger emot.
”Sarah...” började pappa när han såg min besvikelse avspeglas i mitt ansikte. Jag hade aldrig varit bra på att dölja mina känslor, mist av allt ilskan.
”Börja inte pappa” muttrade jag och gick in igen. In i mitt rum och mer eller mindre smällde igen dörren.

Jag stannade på mitt rum ända tills middag – Miaranda hade utan ett ord ställt ner en bricka med juice och soppa – då mamma kom upp till mitt rum och sa ”Att jag inte kunde stanna på mitt rum bara för att jag nu mera bor i ett hus med min syster”. Fast min mamma kanske inte vet hur pinsamt det känns för en person när man själv inte är medveten om att man har en syster, ännu värre tvillingsyster, i samma hus som en själv.
”Ska du verkligen inte äta det där? Äter ni Ambers ingenting?” frågade Seth – vid middagen – och skrattade.
”Jag är inte så hungrig bara” mumlade jag och log. Jag hade konstigt nog varit extra snäll och vänlig som Seth. Jag vet inte vad som fick mig att göra det, men det var något med honom som jag inte hade kunnat föreställa mig förut. I alla fall inte för några dagar sedan, när jag fortfarande var på Beauxbatons och såg på när Charlotte och Melvin myste med varandra. Nej, jag hade inte räknat med att bli... Kär.
”Jag hoppas verkligen inte att det har något med mina brister på matlagning att göra!” skrattade Miranda och gav mig en blick som fick mig att förstå att jag inte skulle behöva svara på det där. hon visste själv att hennes mat var fantastisk, kunde bara inte säga det själv.
”Du vet att det inte handlar om det” mumlade jag och mitt leende till Seth hade för länge sedan försvunnit. ”Ursäkta mig” sa jag, reste mig från bordet och gick upp till mitt rum.
Först på rummet hörde jag stegen från trappan – någon hade kommit efter mig upp till övervåningen. Och den någon visade sig vara Seth, vilket jag fick reda på när han kom in i mitt rum och stängde dörren efter sig.
”Jag vet att du har det jobbigt, men du kan väl åtminstone försöka vara lite vänlig?” sa Seth och satte sig brevvid mig på sängen.
”Så du vet också? Det här känns skönt...” mumlade jag och kände illamåendet till Seth växa. Om han vet måste han också ha något med det här ”Nessie är hemma nu och vi ska bli en familj igen”-saken att göra.
”Ja, jag vet... Det var jag som fick Nessie att komma hit till herrgården” sa han och tittade ner i golvet. Det var tydligen inget han var stolt över.

Awesome kapitel

BRA!

GAAAAAAAHH, fortsätt NUUUU!

Superbra!!!! Jag hade glömt bort att Seth hade bjudit hem henne

^ haha, samma här
BÄST !!!!!!!!!!!! mera

Nu kommer det ett kapitel så här mitt i natten. :3
Förlåt att ni fått vänta så länge igen, men jag har haft mycket att tänka på... Och i morgonn fyller min syster år, men jag har klart ett kapitel till - eller resten av det här kapitlet - sen. Det lägger jag antagligen ut i morgon någon gång.
Kom ihåg att ni är bäst! ♥

Och nu måste jag fråga er en sak. Tycker ni allvarligt att jag skulle kunna skriva en fortsättning till den här ff:en? Fast då blir det nog en mycket långt paus emellan den här och den.
Fast jag står fortfarande och tänker att jag inte skulle orka. Men vi får se. Beroende på vad ni tycker också. :3

Så nu till kapitlet:
Kapitel.24 (Halva)
Öga mot Öga med Nässlan

När Seth hade berättat allt om ”hur han hade blivit kär i Nässlan och bjudit hem henne till deras herrgård” gick han ner och ursäktade mig för mitt beteende. Sedan satt Seth och jag och pratade resten av dagen, som om vi varit kompisar hur länge som helst. Och jag fullkomligt ÄLSKADE det! vi lärde känna varandra mer och mer, och till slut sa Seth till och med att han aldrig varit kär i Nessie, utan att han bara låtsas för att han varit tvungen. Och det var precis vad jag behövde. Nu visste jag i alla fall att jag inte var olyckligt kär, han kunde fortfarande gilla mig också!
Eller det han egentligen sa var: ”Jag tror inte att jag var kär i Nessie egentligen. Jag var ju tvungen att låtsas för hennes eget bästa förstås”. Och han hade i samma ögonblick tagit min hand!
Efter att jag lindrat min chock – efter att Seth hade gått ner och ”ursäktat mitt beteende” – vilket tog ett tag. Så gick jag och lade mig. Jag hade varit så upptagen med Seth att jag glömt bort att bli trött, nu när jag satt här på sängen märkte jag hur otroligt trött jag var.

”Så du har vaknat nu?” spottade mamma ur sig och tittade anklagande på mig. ”Vet du hur mycket klockan är?”. Jag suckade och vände mig för att titta på klockan. Klockan var 12.15 och hon tyckte det var tidigt? På Beauxbatons hade jag och Charlotte sovit till minst klockan 13.00.
Fast inget skulle ju någonsin bli lika bra som det hade varit på Beauxbatons. Inte ens Seth kunde få mamma att verka bra. Pappa, mamma och hela skiten – förutom Seth – var bara en hel skit helt enkelt.
”Det finns frukost där nere” sa mamma och började gå mot dörren.
”Är Seth där?” frågade jag hoppfullt. Mamma himlade med ögonen.
”Nej, Sarah. Han är i Nessies rum och pratar med henne” sa mamma och himlade med ögonen. ”Sarah, du vet att Seth är tillsammans med Nessie. Gör inte det här svårare för henne än det redan är” sa hon och gav mig en ”snälla-låt-Nessie-vara”-blick.
Jag måste slagit rekord genom att vara snabbast på att växla i känslor. Från en sekund växlade jag från att vara väldigt irriterad till att bli väldigt arg.
”Med Nessie? I hennes rum?” frågade jag, men jag väntade inte på svar fören jag stampade ut ur rummet och sprang ner för att äta frukost.
”God morgon Nessie” sa Miranda när jag kom ner och satte mig vid köksbordet. Pappa satte redan vid bordet, och hade den där blicken som han bara har när han vill prata med mig. Jag suckade. Han skulle nog aldrig lära sig att om man ville prata med någon ska man säga det. inte smyga fram det försiktigt i ett samtal om trollkarlministeriet – som han alltid tyckte om att prata om.
”God morgon” mumlade jag till svar åt Miranda. Pappa nickade åt mig som att säga ”God morgon”.
Jag satte mig ner och åt upp min frukost, efter det så var det pappas tur att säga det han nu skulle säga.
”Du Sarah?” frågade han prövande – antagligen för att se om jag var på bra humör idag, och det var jag inte.
”Ja?” sa jag irriterat och mötte hans blick.
”Skulle jag kunna få prata med dig en stund?” frågade pappa. Och gav mig inte en sekund på att bestämma mig, utan drog mig direkt till dörren – som ledde till bakgården. ”Din mamma och jag har bestämt att du är gammal nog för att få träffa din syster. Men Elena tvekar ännu på ifall att det ska bli nu, hon tror inte att du klarar av allt på samma gång.”
”Och?” frågade jag eftersom jag inte kunde förstå varför han skulle berätta det här för mig, om jag ända skulle bli ”besviken”. Över att jag inte skulle få träffa Nässlan ändå. Fast vem vet, jag kanske inte alls blir besviken – kanske lite för att mamma inte trodde på mig. Men jag skulle nog bara bli lättad över att behöva träffa flickan som stal min blivande pojkvän. Och ja, jag hade redan bestämt mig för att Seth är ”den rätte”.
”Och om du bevisar för Elena att du är mogen nog kommer du att få träffa Nässlan redan idag!” sa han i den där tonen som man alltid ropade ”Överraskning” med. Pappa trodde alltså på allvar att jag skulle vilja träffa Nässlan?
Men jag ville inte mista pappa, som jag hade mist mamma. Även fast han varit med på den här planen behandlade han mig inte som ett barn. Så en liten lögn för att göra honom lycklig för ögonblicket skulle väl inte skada?
”Jag ska försöka mitt bästa” sa jag och lade till ett litet leende innan jag gick in igen.

”Hur visste du allt det här?” frågade mamma med en ton som kunde betyda irritation och oro. Jag hade äntligen lyckats prata med mamma utan att pappa eller Miranda – eller någon annan – hörde. Nu skulle jag bara pressa fram att jag skulle träffa Nessie för pappas skull och sedan skulle jag... Nej, jag kunde inte åka tillbaka till Beauxbatons... Jag skulle i alla fall inte stanna här.
”Pappa berättade” sa jag och hoppades att mamma inte skulle bli för arg på pappa för att han berättat för mig. ”Men du vet att pappa kommer bli mycket besviken på både dig och mig. Om jag inte får träffa Nessie i dag förstås” fortsatte jag, och försökte få det att låta som om jag inte alls ville träffa Nessie. Och det vill jag inte heller, utan jag ville inte att mamma ska vinna. Inte att det alltid ska vara efter hennes regler vi spelar. Inte hela tiden.
”Okej då. Men inte för dig eller Nessie, utan för din pappa” sa mamma och jag kunde inte hejda ett hånleende. ”Fast jag kan fortfarande ändra mig” varnade hon.
~~~
Vad tycker ni? Åsikter! Kritik!